Kaffet fastnar i halsen. Frukosten blir plötsligt svår att få ner, trots att jag sitter i en vacker matsal på en elegant klubb i Londons hjärta, vid ett bord med slätaste vita linneduken.

Eller kanske just därför; kontrasten är så ohygglig.

Brittiska The Times skrev igår på första sidan om massakern i syriska Houla:
Bland de döda fanns 49 barn. Mördade. Inte av granater, inte för att de kom i vägen för eldgivning. De slaktades, ett och ett.
En babyflicka med litet guldörhänge – hittad utan bakhuvud.
En pojke på kanske sex som ser ut att sova – fast övre delen av hans huvud är bortskjutet. En liten flicka verkar le – fast strax ovanför ögat finns en skottkrater. En baby bara iförd blöja saknar en arm. En annan har fått käken bortskjuten.
Barn med knivskurna ansikten, barn utan ögon…
Spädbarn. Småbarn. Offer för regimens våld. Summariskt avrättade, enligt FN.
Tankarna går till Rwanda, till Srebreniza, till ”aldrig mer”.
Och oavsett om president Assad beordrat blodbadet eller bara låtit bli att skydda barnen mot en grym milis så är ansvaret hans. Liksom ansvaret för de 12 000 liv som släckt under de senaste 14 månadernas terrorregim.
Men också vårt.

Det finns inga enkla lösningar för Syrien, men det är inget försvar.

Hur länge kan världen titta på när regimen dödar sitt folk? Vilka är vi om vi låter det fortgå?