Längdskidåkning på elitnivå idag är som att dansa på en knivsegg.

Det är väldigt mycket som kan gå fel.

Dopningen har de senaste åren hamnat i skuggan av överträning, skidsportens nya gissel. Med en träningsmängd på strax under tusen timmar om året är det fler och fler som faller dit. För hård mängdträning under väldigt lång tid är inte ofarligt. Per Elofssons fysiska och mentala kollaps åren efter genombrottet på VM i Lahtis 2001, är väl det mesta kända exemplet i Sverige.

Personligen har jag starkast minne av Marit Björgen under OS i Turin 2006. För ett litet antal svenska journalister berättade hon utan omsvep om sin ångest, sin rädsla och om en kropp som sagt ifrån. Hon talade, nästan monotont, om svarta demoner som hemsökte henne när hon släckte sänglampan om kvällarna.

Marit Björgen visste givetvis inte då att hon, till skillnad från Per Elofsson, skulle hitta ett ljus i mörkret och ta sig ut ur tunneln, starkare och bättre än någonsin.

Nu kommer det rapporter om att Petter Northug är nästa offer för överträning. Prognoserna talar inte samma språk. ”Han blir borta någon vecka”, säger någon, medan andra talar om att ”Northug kan missa VM”. Tiden får utvisa vad som är sant.

En sak är dock helt säker. Petter Northug kommer att göra allt som krävs för att rädda en VM-start. VM i Holmenkollen, eller Petter Northugs VM om ni så vill. Han kommer att chansa. Han kommer att ta risker. VM hemma i Oslo missar han aldrig, det finns bara inte.

Men priset för att hinna komma tillbaka kan bli dyrt. Mycket dyrt.

Ska MFF:s nya sportchef Per Ågren sluta drömma om Zlatan Ibrahimovic? Vet inte riktigt. Den Långe är svårtolkad ibland.

När jag träffade honom på Milanello i fredags blev det en del snack om framtiden och ni kan ju själva fundera över vad Malmö FF har för möjligheter att få hem sin superstjärna om några år.

Min fråga: Känns det som att Milan är den sista stora klubben för din del?

– Jag kan inte tänka att det är min sista klubb, jag tänker mer att jag ska ge allt så länge man är här. När du inte är hundra procent och det kommer en bättre spelare, då får du stiga åt sidan eller flytta på dig. Det är så det är i toppfotbollen. Så länge jag är här ska jag vara hundra procent fräsch och göra mitt bästa och förhoppningsvis ge de resultaten jag kan ge. När jag inte uppfyller de kraven, då ska jag inte vara kvar.

Är du en spelare som varvar ner i en mindre klubb (undrade Aftonbladets Jennifer Wegerup)?

– Jag har inte tänkt på att jag ska till någon mindre klubb. För att komma högt måste man sikta högt. Jag ser mig inte själv spela med MFF i allsvenskan. Nä, inte efter alla de åren jag har varit på topp och fått spela med världsstjärnor varje dag, träna med dem varje dag, få gå igenom de matcher man fått gå igenom, så jag har svårt att se mig själv där hemma. Samtidigt har jag lärt mig en sak i Barcelona, att fotbollen svänger snabbt, allting kan hända och man ska vara förberedd på allting. Det viktigaste är nog ändå att man är glad, att man liksom gillar läget.

Och hur är det nu?

– Nu gillar jag läget. Jag är glad.

Så har man varit på Milanello igen, för andra gången på tjugofem år. Det har liksom inte funnits så mycket anledning för en reporter på Sydsvenskan att åka till Milans träningsanläggning innan Zlatan Ibrahimovic började spela för Milan. Varken Andreas Andersson eller Jesper Blomqvist var ju ”våra” spelare, inte Milans heller särskilt länge, för den delen.

Mitt första besök är nästan för bra för att vara sant med dagens mått mätt. Tre studerande på Journalisthögskolan åkte till Italien hösten 1985 för att skriva examensjobb om italiensk fotboll. Diego Maradona (Napoli), Karl-Heinz Rummenigge (Inter) och Michel Platini (Juventus) var de stora stjärnorna i Serie A. Men den störste av dem alla var Milans då 63-årige tränare Nils Liedholm.

Milanellos grindar stod på vid gavel. En av mina kursare var till och med inne på planen och slog straffar på Milans målvakt efter träningen (och hävdade efteråt bestämt att målisen visst försökte rädda). Liedholm tog sig tid och svarade på våra frågor. Vi blev bjudna på lunch och fick sedan med oss var sin flaska av hans egenproducerade vin. På Milans Uefacupmatch mot Dynamo Dresden var det Liedholm som visade oss till våra platser på San Siro.

Andra tider nu. Det krävdes intensivt mejlande i några veckor för att boka upp dagens stora Milansvensk efter en stängd träning. Men Zlatan Ibrahimovic tog sig också tid när vi väl släpptes in bakom de grönmålade järngrindarna och hamnade i ett rödsvart högkvarter där det mesta gick i Milans färger, inklusive persienner och fotoramar.

In i den lilla baren hoppade en sorgsen man på kryckor iklädd grå joggingbrallor. Filippo Inzaghi beställde te och någon slags småkakor innan han slet upp mobilen och började prata med MAMA. Även en knäskadad superstjärna kan behöva lite tröst från någon som alltid har brytt sig.

Först Håkan Jeppsson som ordförande. Sedan Per Ågren som sportchef. Nu väntar jag bara på att revisorn Kent Christensson också går in i någon ledande position i Malmö FF, så är IK Pallas suveräna pingistrio återförenad och kan sopa bordet med Fotbolls-Sverige också.

Jag har förstås slagit dem allihop, men bara på walkover. De här killarna var nämligen så överlägsna att de bara behövde skicka två man till våra sammandragningar i bordtennis för tremannalag.

Vi pratar 70-tal och killar i 10-11-årsåldern. Tidiga morgnar i källare eller sporthall någonstans i Skåne. En seger där, en förlust där, men alltid lika chanslös när man ställdes mot någon av de tre killarna från Pallas.

Christensson blev bäst i Europa som pojklagsspelare (EM-guld i Vichy 1977). Jeppsson blev sedermera svensk mästare i pingis med Falkenberg två gånger om (1980 och 1981). Ågren satsade på fotbollen och blev svensk mästare med MFF 1988.

Min främsta pingismerit är 18–21, 2–21 mot blivande dubbelvärldsmästaren Ulf ”Tickan” Carlsson i Västkustspelen någon gång på 70-talet. Han hade grymt mycket tur i andra set. Eller så brukade han allvar.

Det blir ingen VM-fight mellan Maria Lindberg och den norska världsmästarinnan Cecilia Breakhus den 20 november i Herning.
Utan att gå in på vad man tycker om Breakhus grunder att ställa in matchen, hon hänvisade till Lindbergs blödning i hjärnan för elva år sedan, är det själva sättet som det hela har skötts på rent ut sagt för jävligt.

Det är ingen nyhet för tyska stallet Sauerland att Maria Lindberg har haft den skadan och fått licensen indragen i Sverige och USA.
Tvärtom team Lindberg har varit noga med alla detaljer, just på grund av detta.

Hon får gå matcher i Tyskland och hon har till och med WIBF-bältet i lätt mellanvikt. Hon fick också klartecken att boxas i Danmark mot Breakhus eftersom galan hålls i tysk regi.

Allt var klart. Kontraktet skulle skrivas på direkt efter Breakhus match mot Mikaela Laurén.

När norska tidningar började ringa Maria Lindberg i måndags tog hon först för givet att det gällde om det kommande mötet den 20 november, Istället fick hon beskedet att Breakhus vägrade möta henne efter hon fått vetskap om skadan för elva år sedan. Eller om det var hennes sponsor som fick vetskap om problematiken och drog sig ur? Skit samma. Match blir det inte.

Flera timmar senare och otaliga samtal från journalister hade fortfarande ingen från organisationen eller de ansvariga hört av sig till Maria Lindberg. Allt hon visste var uppgifter från media.

Hur kan man sköta någonting så dåligt och oproffesionellt? Maria har förutom hårdträning inför matchen, gått ner fem kilo för att klara invägningen till en viktklass under hennes vanliga.
Inställd på att möta en av världens bästa boxare.
Det är ingen lätt sak.
Är man inte värd så mycket respekt för det arbetet att man åtminstone kan få ett samtal från de ansvariga?
Det hade inte ändrat utgången, men hade i alla fall visat lite respekt mot Lindberg och mot sporten.
Proffsboxning är en djungel och det är fantastiskt att folk bara orkar hålla på med utan att bli beroende av valium efter alla turer.
Men någon anständighet borde det väl finnas även där, kan man tycka.