Medaljörerna på skid-VM i Holmenkollen får inte bara själva medaljen och en blomsterkvast. På den stora presskonferensen, där alla medaljörer måste vara med, bjuds de också på en rejäl räkmacka. En stor härlig macka med handskalade norska räkor, majonäs, ett salladsblad, dill och citron.

Guldmedaljören Marcus Hellner lät sig väl smaka.

Bronsmedaljören Emil Jönsson däremot, var så uppspelt att han inte ville sluta prata. När den svenske presschefen närmast lyfta bort honom från stolen låg räkmackan kvar.

Synd på så rara räkor.

Ingen annan stans smakar en gratis räkmacka så gott som i Oslo. Särskilt inte om den är ämnad för en svensk bronsmedaljör på ett VM.

Det blev en över till Aftonbladet också. Måste ha varit Petter Northugs.

En sak bara, kan man inte få räkorna på ett lite grövre bröd nästa gång?

På torsdag startar skid-VM i Oslo med herrarnas och damernas sprint. Men här i Oslo känns det mer som än landskamp mellan Norge och Sverige än ett internationellt mästerskap med hela skideliten på plats. Överallt, på presskonferenser, i tidningarna, i snacket på stan och till och med i reklamen handlar allt om att ”slå svensken”.

Norska kvällstidningen VG har ett spel på sin hemsida som går ut på att ”slå svensken” och i en stor reklamkampanj på stan slås det fasta att ”ingenting er bedre enn å se Norje vinne på svensk tv”.

Arild Monsen är sprinttränare för de svenska landslagsåkarna och står mitt i krutröken.

– Många kommer fram och frågar mig hur jag kan ställa upp och hjälpa svenskarna, de tycks inte vara medvetna om att det här är ett jobb. Jag får frågor om det här hela tiden, till och med när jag handlar mjölk.

– Stor humor, säger Monsen och skrattar.

Själv plockade jag med mig två pocketböcker till Oslo, Jo Nesbøs ”Snömannen” och Kristian Lundbergs ”Yarden”.

Fördel Sverige i den duellen?

”Lund är en ond stad”, sa Patrik Sjöberg. Och var han inte lite av publikfavorit.

Jag dök in på Scandic Star Hotel i Lund på Kommunförbundets välfärdskonferens för att lyssna till en för en gammal sportjournalistmurvel kul programpunkt – Holm vs Sjöberg. Nio verbala ronder med Maria Akraka som moderater.

Där fanns friidrottsnamnen mitt bland ministrar som Nyamko Sabuni och Andreas Carlgren för att delvis lätta upp stämningen för förtroendevalda och tjänstemän i ledande ställning som målgruppen för konferensen var.

Och uppsluppet blev det. Och Holm vann, 5-4 i ronder. Så ska det va. Det är konceptet lite grann går ut på. Det är Maria Akrakas idé och föreläsningspunkten var till försäljning långt innan våra två stora höjdhoppare började sin verbala duell i tv, i Mästarnas mästare förra vintern.

Vem vill inte se två stora pojkar tjafsa med varann. Man kan tjäna bra pengar på det också. I de finaste salonger.

I nio ronder får publiken bedöma ur företagar- och vd-perspektiv, vilken stil man tror är bäst. Hemvävt eller rebell, intellektuell eller fritänkare. Ni förstår själv. Holm vs Sjöberg. De drar land och rike runt med tänkvärdheter av olika grad från idrottens värld. Punkterna: 1 Vision och mål, 2 Drivkraft, 3 Konkurrens, 4 Fokus, 5 Förväntningar, 6 Mediahantering, 7 Myten om sig själv, 8 Vad är talang? och 9 Bäst när det gäller.

Sjöberg gjorde ett ryck och hade ledningen 3-1. Överraskande. ”Lund är en ond stad”, sa han och publiken i det anrika lärosätet gillade det. Inte förrän Mediahantering dök upp på agendan var Holm ifatt. Kanske inte så konstigt. Det var inte Sjöbergs starka sida.

Sista punkten var intressant: Bäst när det gäller. Vilket är bäst? Att hoppa världsrekord 242 som Sjöberg gjorde 1987 i Stockholm eller vinna OS-guld som Holm gjorde 2004 i Aten?

Det blev övervikt Patrik Sjöberg.

”Man kan ju säga att jag har varit närmare OS-guld än Holm svenskt rekord”, sa Sjöberg med två OS-silver och ett OS-brons.

Och jag tänkte. Håller inte den här motvalsmänniskan som jag såg för första gången i tidiga tonår i Scandinavium hoppa inne-SM – det var så länge sedan att det var enda inomhushallen i Sverige där man kunde tävla i friidrott – att bli folkkär till slut, 46 år gammal och åtskilliga svarta rubriker senare. Kan det bli för mycket På Spåret-nördigt och välkammat som Holm? Kanske till och med tråkigt?

Slaget vid Lund var säkert mer betydelsefullt på många sätt 1676, men gårdagens tappning intressant också. Idrotten som underhållning. Om inte annat så att sitta och småskratta kring alla de tokigheter som man fått vara med att uppleva kring två personligheter som håller länge än, långt efter idrottskarriären.

Ben Roethlisberger, quarterback i Pittsburgh Steelers, kan natten till måndag svensk tid ta steget in bland de riktigt stora i Super Bowls 45-åriga historia. Men då krävs det seger mot Green Bay Packers.

Och kanske mer än så.

För att bli hjälte i NFL och Super Bowl räcker det inte med att vinna. Roethlisberger har vunnit finalen två gånger – men inte på det sättet som krävs för att man i amerikanernas ögon ska bli en levande legend.

Jag har sett alla Super Bowl sedan 1989, en på plats och resten på tv, och det blir nog aldrig lika stort som just 1989.

San Francisco 49ers var riktigt illa ute mot uppstickaren Cincinnati Bengals. Underläge med tre minuter och tio sekunder kvar att spela och bollen långt in på 49ers planhalva. 49ers querterback Joe Montana visste att om han skulle lyckas med den närmast omöjliga uppgiften så måste han göra allting rätt. Han måste hela tiden hålla koll på klockan, han var tvungen att leda sitt lag till en touchdown och han var piskad att inte göra det för snabbt för då skulle Bengals få en ny chans att göra poäng.

Yards för yards tuggade han sitt offense närmare och närmare Bengals endzone. Några gånger signalerade han för en timeout, men 49ers coacher skakade bara på huvudet. Elva perfekt avvägda spel senare hade 49ers avgjort en touchdown och tiden var för knapp för att Bengals skulle kunna svara.

På tre minuter och tio sekunder hade Joe Montana tagit steget från en av NFL:s superstjärnor till en levande legend.

Det är något liknande Ben Roethlisberger måste göra för att bli riktigt, riktigt stor.

MFF:s målvakt Johan Dahlin flyttar fram sina positioner i Erik Hamréns svenska fotbollslandslag. Och HIF:s Alexander Gerndt är en ny favorit.

Det är två slutsatser man kan dra efter att ha ögnat igenom jättetruppen (34 man) till landskamperna på Cypern om en dryg vecka.

Förbundskapten Erik Hamrén ägnar sig just nu åt att inventera det svenska spelarmaterialet inför årets avgörande EM-kvalmatcher. Januarimatcherna i Sydafrika var ett första test och nu kan en del av spelarna som var med där även få speltid på Cypern, där Hamrén för första gången i år kan samla alla utlandsproffs.

Svårare än så är det egentligen inte att se vilka spelare som fångade hans uppmärksamhet i Sydafrika och som nu får en ny chans på Cypern.

Med MFF-ögon kan det konstateras att varken Guillermo Molins, Jiloan Hamad, Daniel Larsson eller Ivo Pekalski har det som krävs för att på allvar knacka på dörren till A-landslaget.

Att Jimmy Durmaz kommer med till Cypern beror nog mest på att Hamrén med egna ögon såg en spännande spelare i MFF:s första match i Copa del Sol och ville se mer – det var inte svårt att pressa in Durmaz i en 34-mannatrupp.

Målvakten Johan Dahlin är tveklöst den som är närmast att snart etablera sig i A-landslaget, given trea i dag bakom Andreas Isaksson och Johan Wiland och med framtiden för sig.

Hamrén söker alternativ på olika positioner och det är inte svårt att se hur han tänker, bara genom att titta på vilka som får förnyat förtroende på årets andra landslagssamling.

IFK Göteborgs Adam Johansson är tillbaka på allvar som alternativ högerback.

Klubbkamraten Sebastian Eriksson ligger närmast till hands för att slåss om en plats på innermittfältet.

Örebros Michael Almebäck är en framtida mittback när Mellberg och Majstorovic tackar för sig.

Nye FCK-spelaren Pierre Bengtsson utmanar Behrang Safari och Oscar Wendt om vänsterbacksplatsen.

Alexander Gerndt är den nya kraften på forwardsidan. Men konkurrensen är stenhård. Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen, Johan Elmander och Marcus Berg ligger alla före i pipelinen.

Nu ansluter dessutom förre MFF-spelaren Markus Rosenberg, som verkar ha fått ett lyft av utlåningen från Werder Bremen till spanska Racing Santander.

Klockan 11.18 ringde telefonen och jag fick ett matnyttigt tips. Jag låg på massagebritsen i Atleticum och kunde inte svara. Ett retursamtal senare har jag Kenth Gardenkrans i luren.

Nej, det är inte Stenbeckdramatik. Det handlar inte om sponsormiljoner inom hockeyn. Och jag ska inte skoja om något så allvarligt. Men det är en viktig sak i alla fall. En trägen friidrottsarbetare som tackat nej till sin miljonchans och ett bekymmersfritt liv i Qatar. Kenth Gardenkrans kunde inte tänka sig att träna dopningavstängda kastare. Han åkte hem till Malmö och Lödde igen. På måndag börjar han åter jobba som kriminalvårdare på Fosieanstalten.

Pengar är inte allt. Moral i idrotten är viktigt.

Det var ett mycket välgörande samtal med Kenth Gardenkrans när han berättade om sina våndor i ett stängt muslimskt land en lång fredag. Ensam med sina tankar. Stora och svåra tankar. Hur han mer eller mindre flydde den tvivelaktiga situation som Qatars olympiska kommitté satt honom i. Han skrev inte på ett miljonkontrakt som tränare. Han höll på sin integritet och kan fortsättningsvis gå in på friidrottsarenorna med högburet huvud för att stötta Sveriges störste kasttalang, sonen Victor.

Hur skulle det annars se ut, sa han.

Kenth Gardenkrans har sett och hört ett och annat i sitt jobb. Han har även varit med så länge i friidrottsbranschen att han mycket väl kommer ihåg de år innan exempelvis anabola steroider kom med på dopningslistan och många av hans kastarkompisar blev mänskliga vrak.

För Kenth Gardenkrans var beslutet enkelt att hålla på idrottens moral och etik. Det är inte så överallt att money talks.