Några dagar efter 0–5-smällen på Rambergsvallen kom jag plötsligt på hur MFF ska spela.
Rikard Norling har säkert starka argument för varför han disponerar sina spelare som han gör (han är trots allt elittränare och jag har än så länge bara gått grundkursen avspark), men det ingår i min arbetsbeskrivning att vara efterklok och veta bäst, så här kommer det: MFF borde byta spelsystem till 4-2-3-1.
Dels handlar det om att täppa till centralt, där det var fritt blås för Häcken i lördags, dels handlar det om att utnyttja Simon Thern optimalt.
Hittills har Thern mest fladdrat omkring som en herrelös vante på planen. Det finns massor av energi och speed i honom, men allt för mycket av det tvingas han lägga på att jaga boll och hämta boll på egen planhalva.
Jag tror att han skulle få mer uträttat som släpande anfallare bakom Mathias Ranégie som är van vid att spela ensam toppforward från tiden i Häcken.
Ivo Pekalski och Erik Friberg delar på ansvaret som defensiva mittfältare. En smaksak vilka som ska spela på kanterna, men Hamad och Durmaz ligger bäst till just nu, framförallt får de mer utrymme för sina offensiva kvaliteter.
Och så ska Daniel Andersson spela mittback. Alltid.

Linus Thörnblad tackar för sig som tävlingsidrottare, 27 år gammal.

Ett väntat beslut av MAI-aren.

Att han på nytt skulle kunna pressa sig som höjdhoppare på de stora arenorna var väl inget som vi som regelbundet rör oss i friidrottens inomhushall Atleticum i Malmö trodde på. Elitidrottens stress och prestationskrav blev till slut för mycket för Linus Thörnblad, en mycket speciell och bräcklig person.

Han ville så gärna göra alla till lags. Han ville visa att han dög. Han gjorde det, på den allra högsta nivån. Han tog medaljer i blågul mästerskapströja men han fick slutligen betala ett högt pris. Han hamnade i en mental svacka där idrottens kravbild blev övermäktig.

När han skulle komma tillbaka efter sitt senaste mästerskapsframträdande, femteplatsen vid EM i Barcelona sommaren 2010, försvann alla säkerhetsspärrar i tänket. Han ville så mycket att kroppen reagerade kraftigt och han blev sjuk av sina egna förväntningar.

Linus Thörnblad var så nära att få sitt guld i Barcelona men blev skadad under finalen och kunde inte göra sig själv rättvisa. Denna orättvisa, som han själv uttryckte det, tog slutligen den mentala knäcken på honom.

Förra sommaren försökte han lura sig själv igen. Jag minns samtalet jag fick från honom från Spanien. Jag satt i en bil på väg till MFF:s match mot Rangers i Glasgow när Linus ringde mig. Så upprymd hade jag inte hört honom på ett år. Han hade smygtävlat på ett träningslägret, lyckats bra och han hoppades på SM och VM. Men när han än en gång lade tävlingsidrottens ok över axlarna, så sade en stressad kropp ifrån igen.

Så nu är det slutanalyserat i spalterna om Linus Thörnblads hoppstil och om hans egna lite skånskt kaxiga framtoning. De sävliga funderingarna och formuleringarna är ett minne blott, och smajlet när han fått till något lyckat får jag plocka fram ur minnenas vrå.

Han hade en väldigt egen tävlingskaraktär Linus Thörnblad, likt många av de tidigare stora svenska friidrottarna stack han ut. Han fick inte riktigt visa sitt max vilket var synd, men han gav ofantligt mycket av sig själv och fick ofta kanske för lite cred för det. Snarare ganska många tuffa smällar från olika håll när det inte gick så bra, för det hände det också.

Nu strävar han vidare mot ett liv utan tävlingshets. Han har slutligen tagit beslutet att låta kroppen få lugn, att inte ställas inför en elitiidrottares tuffa krav. Svårt, men nödvändigt.

Han kommer säkert att klara den tuffa mentala matchen, och till slut få må bra. Att klara att tackla vardagen och slippa dra sig undan miljöerna där han tillbringat så mycket tid och spridit sådan glädje. Där är personen Linus Thörnblad saknad.

Tack för en massa kul tävlingar och på återseende på arenorna.

Richard Åkesson