Amerikanen Christian Taylor flög till VM-guldet i tresteget. En ny generation hoppare har tagit vid.

Christian Olsson avstod sina två sista hopp. Han satt med tom blick på en bänk och ensam med sina tankar.
Det stod väl klart – det är en omöjlig väg upp på en medaljpall igen. Han började redan där, i finalens slutskede att fundera över sin trestegsframtid.

Han har gjort försök efter försök, men får inte tillbaka den gamla spänsten. VM-sexa är inte fy skam men utvecklingen försvinner sakta men säkert iväg för en gammal mästare. Det går inte att lura varken kropp eller själ. Hittar han ingen ny kraft blir det inget OS. Dörren är inte stängd än, men kroppen måste bli bättre, annars får det nog vara. Christian vill inte vara med som en i mängden, han vill vara med och hugga. Det är han inte längre.

Femma, sexa och sjua. Finalplaceringarna i den svenska truppen. Förbundskaptenen Stefan Olsson kände också stor tomhet. Han måste tänka om. Skrota den gamla Ulf Karlssonmodellen där alla skulle vara lika. Det vimlar av tränare och och förbundsfolk på precamp. Men nu är det tredje raka globala mästerskapet utan medalj. Ett årsbästa. Halva truppen underpresterade. Det håller inte. Stefan Olsson måste ruska om, hitta en ny väg, kasta oket av arvet med skadade gamla stjärnor.

Förbannelsen då?

Usain Bolt brydde Dag 9 i programbladet. Och det brydde honom inte. Ni säg säkert avslutningen på det här världsmästerskapet. Han flöt ifrån konkurrenterna över upploppet på 4×100 m. Bolt hade slutsträckan och satte punkt på VM med ett världsrekord naturligtvis.

37,04. Sex hundradelar snabbare än vad Jamaica sprang i Peking-OS. Vilken slutvinjett. Bolt fick sista ordet med besked. Det var det inte många som trodde efter tjuvstarten en vecka tidigare.

Vad tar man då med sig från Daegu för egen del?

Staden var väl inte den allra roligaste. Men det blir mycket arena på friidrott, långa dagar, det kommer man inte ifrån. Busstransporterna fungerade på natten. Det tackar vi för. Några svenska kollegor och jag hittade en bra liten restaurang runt hörnan på hotellet. Också bra. Inte en enda regndroppe under tävlingarna. Ett plus det också.

Uppkopplingarna har fungerat, och det tackar vi för i dagens datavärld. Den mixade zonen kunde varit bättre, alldeles för mycket tidsspillan. Sex minuters rask promenad från läktare till svensk intervjuhörna, bland annat genom VIP-gästernas bilpark. Som skrivande media är man längst ner på ackrediteringslistan. Så är det bara. Teve betalar och bestämmer.

Jag har fått se en entusiastisk publik och en hel del favoritfall i arenan och det är alltid kul att det oväntade inträffar.
Europa verkar vara på gång, inte minst på medeldistans, och brittiska löpare börjar göra sig gällande lagom till OS i London. Mo Farah fick sitt guld på 5 000 m. Också det kul för oss som följt Cram, Coe och Ovett.

Sedan trycker USA på över bred från på sprint – damerna vann 4×100 m – och hopp – kolla bara  trestegskillen Christian Taylor – igen. Det behövs amerikanska profiler i friidrotten. De blir fler och fler igen och även det är bra om friidrotten ska överleva som världsshow.

41 nationer tog medalj. Inte Sverige. Friidrottsvärlden är stor och bred och just nu är vi inte riktigt med.

Good Night, Daegu!

Over and out för sista gången.

Richard Åkesson

Så var det bara Christian Olsson kvar att hoppas på. Att de där fågelbenen än en gång ska bli studsiga i en trestegsfinal. Det är nog att hoppas för mycket. Men vi hoppas.

Emma Green Tregaro gjorde sin sämsta mästerskapsfinal sedan EM i Göteborg 2006. Elva i finalen. Hon tog bara ingångshöjden 1,89 och grät, och grät och grät. Hos tv, hos radio och i den mixade zonen för skrivande press. Det var ett misslyckande, det visste hon.

– Det här är som pest eller kolera. Jag vill bara gå hem och gråta och komma igen, sa hon och snörvlade.

Alla tyckte synd om henne. Idrotten är grym ibland. Så är det bara. Det blev slutligen för mycket anspänning och nervositet, tvivel kring ansats och annan teknik. Hoppningen satt där inte och då avslöjas man när det var det tuffaste höjningsschemat någonsin i en mästerskapsfinal. Hon brukar kunna hantera det bättre.

Ryskan Anna Tjitjerova och kroatiskan Blanka Vlasic duellerade om guldet. Tjitjerova var felfri över 2,03. Det vann hon på.

Förbannelsen då?

Sally Pearson, Australien, var omslagsflicka. Inga problem!

12,36 som vinnare i sin semifinal. Sedan sänkning till 12,28 i finalen. Vilken löpning! Det var länge sedan korta häcken hanterades så snabbt. Snabbare än Gail Devers i början av decenniet. Fjärde bästa tiden genom tiderna. Det snabbaste VM-loppet genom tiderna. Det snabbaste häckloppet på 19 år. Världsrekordet är 12,21 och hålls av bulgariskan Jordana Donkova. Vi får gå tillbaka till de gamla dopningstiderna från öst för att hitta bättre tider. Sally Pearson var bara en hundradel efter Ludmila Engquists tid från 1992, åren innan hon flyttade till Sverige.

Snacket kom naturligtvis om Pearson  kan ta världsrekordet.

– Det är möjligt. Det var länge sedan tiderna sattes, men det går. Jag är  nära nu. Rekord slås, men guldmedaljer finns kvar, sa Pearson.

Det är inget tidsspill, bara full kraft framåt. Något för Susanna Kallur att ha rygg på – om svenskhoppet nu kommer tillbaka till de stora mästerskapen.

–  Be great to see her out there again, sa Pearson som själv varit skadad i långa omgångar.

– Jag har varit så nere, jag har inte lyssnat på kroppen. Det är den största lärdomen jag gjort. Är du stark kommer tekniken, och då kommer tiderna också.

Vi får hoppas på Kallur – och att hon sneglar lite på Pearson också. Ska vi kalla Pearson den nya världsrekordhållerskan? Ja, varför inte.

Usain Bolt då?

Inga problem. 19,40. Hur säkert som helst ur blocken. Långsammast av alla i finalen för säkerhets skull. Det fjärde snabbaste loppet genom tiderna på 200 m. Bara hans två tidigare finaler i Peking-OS och Berlin-VM, samt Michael Johnsons segerlopp i Atlanta-OS 1996, har varit snabbare.

Och vilken show han bjöd på. Publiken älskar honom här i Daegu. Showen kommer att fortsätta på söndagen med stafetten.

– Det hoppas jag, sa Bolt.

– Nu har jag visat att jag är världens snabbaste och jag njöt av varje ögonblick. Det var mitt fel att det blev som det blev i 100-metresfinalen. Jag skulle hållit mig kall. Men jag var så upphetsad, tänkte bara guld, guld, guld.

Men…

Andreas Thorkildsen klarade inte av att försvara sin spjuttitel. Han blev siste man som fick kasta alla sex kasten, förbättrade sig till 84,78 i den fjärde kastet och avancerade till andra plats. Men tysken Matthias de Zordo rådde han inte på.

En norsk besvikelse naturligtvis. Den åttonde raka mästerskapsmedaljen men inget guld.

– Mitt sämsta resultat sedan Paris-VM 2003. Jag fick inte till tekniken, sa Thorkildsen

En dag kvar. Good Night, Daegu!

Richard Åkesson

Nu dansar och ler Usain Bolt igen. Efter en förmiddag då världens bäste friidrottare valde att gå förbi alla mikrofoner, så är det som vanligt igen. Full show! Fullt ös! Njae, kanske inte i löpningen över upploppet, men det lär inte behövas på 200 m.

Han vann avstannande på 20,31 sitt heat och det var bara världens snabbaste vite, fransmannen Christophe Lemaitre, som var snabbare i semifinalerna. 20,17, säsongsbästa.

I lördagens final stannar inte Bolt av. Och han kommer att stanna länge och prata. En hel idrottsvärld vill veta hur han tycker och tänker, hur han uppenbarligen så enkelt ruskat av sig den olyckliga tjuvstarten från i söndags kväll. Det är nästan som om det inte har hänt. Men det har det.

Det blev stort jubel när Usain Bolt slängde upp skorna på läktaren mitt framför radiosporten. Ett ord här, och ett ord där.

– Jag mår bra. Vänta er alltid det bästa av mig. Visserligen har jag sju konkurrenter men jag är den bäste, sa han.

Det kommer att bli åka av i finalen.

Debatten om tjuvstartsregeln kommenterade han snabbt:

– Jag vet att många vill att den ska förändras, men allt var mitt fel. Jag måste gå vidare och fokusera på 200-metersfinalen.
– Efter den ska jag förklara allt. Jag kan inte stå här och berätta för var och en av er.

Populäre Bolt får vi se mycket av under helgen, det är kort stafett också på söndag om nu inte Jamaica gör bort sig. Och glädjande nog är också Caster Semenya med hela vägen i detta VM.

800-tjejen rörde om känslorna i Berlin för två år sedan. Var hon kvinna eller man? Hon blev föremål för utredning men fick tävla vidare. Det har tagit tid att nå tillbaka till något så när löpmässigt skick. Men nu verkar hon vara stark igen. Stack 300 m före mål i sin semifinal och malde ner allt motstånd på 1,58,07. Intressant final på söndag.

Det blev ingen final för Bladerunner Oscar Pistorius i detta VM. Han var inte en av löparna i Sydafrikas lag på 4×400 m. Men han fick en plats i rekordhistorien och en silvermedalj i alla fall eftersom han sprang i försöket. USA spurtade till sig guldet.

Och vilken spjutfinal.

Världens näst bästa kast genom tiderna, 71,99, förde ryskan Maria Abakumova till guld. VM:s bästa prestation så här långt. Det finns mycket fin idrott när man går utanför de svenska grupperingarna. Men kanske kommer vi dit igen, till huvudfigurerna som en gång Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft, Christian Olsson och Stefan Holm var. Holm fick förresten flest röster till aktivas kommitté i internationella friidrottsförbundet. En svensk seger i alla fall.

Förbannelsen då?

Carmelita Jeter och Allyson Felix fick dela på omslaget sjätte friidrottsdagen. Chanserna ökade med hundra procent. Eller risken. Eller hur man nu ska se på det. Hur som helst så vann ingen av amerikanskorna.  Jamaica tog sig upp på sprinttronen på 200 m genom Veronica Campbell-Brown. Jeter tvåa och Felix trea. Hade ni väntat er något annat?

Good Night, Daegu!

Richard Åkesson

Good Morning, Daegu!

Christian Olsson satte betyg på sig själv efter trestegskvalet. Stort Q. Alltså direktkvalad.  Nu återstår att se hur det blir med betyget efter finalen. Om det finns stort A kvar i kroppen. Världsklass. Omöjligt att sia om efter kvalet.

Han hoppade 17,26 i sitt andra hopp. Missade rejält i det första hoppet som ändå var 16,55.

Nerver?

– Inte omöjligt alls, sa Christian.

– Det kändes väldigt länge sen. Inte alls lika bekvämt som 2003, det är ju åtta år sedan VM.

En gammal mästare kan alltså tappa känslan. Till och med få nerverna att ta över i ett kval. I just kvalet kan man ju dessutom bara bli en förlorare. Ingen vinnare. Man måste vidare. Hela tävlingssjälen triggas. Det ska hanteras.

Christian Olsson vill väldigt mycket igen, vill oerhört gärna vara med på den här nivån. Nu är han där igen i en stor final och det ska bli väldigt roligt att följa på söndag.

Knät måste hålla. Känslan sitta där. Fem-sex hopp genomföras. Det finns en dip i löpningen som måste bort, talade Christian om. Ja, vem vet, kanske det ligger en liten bronspeng inom räckhåll.

Han stod i den mixade zonen och pratade några minuter. Han kan det där. Inga floskler. Genomtänkt. Han är öppenhjärtig och det är många som hoppas att den genomhygglige Christian Olsson ska få till det igen.

Plötsligt kom Usain Bolt förbi och bara mossade åt alla som stack fram mickar. Försöket överstökat på 200 m. Han gjorde en gest mot kameran som visade att han stängt munnen. Nu ska det springas först.

Klokt det också.

Richard Åkesson

Så var det bara Emma Green Tregaro och Christian Olsson kvar av de svenska friidrottarna i detta VM.

Tre dagar kvar och Team Tregaro har den tunga uppgiften att bättra på den svenska statistiken
Gabriel Wallin avslutade den motiga torsdagen – så när som på Emma Green Tregaro – med en 26:e placering i spjutkvalet. Sex och en halv meter från final. Hans fjärde mästerskapschans och Wallinhar aldrig klarat en final. En placering bättre än Michel Tornéus i alla fall. Inte en svensk kastare har tagit sig vidare i detta VM. Turiststämpel på hela bunten.

Men det är inte bara svenska kastare som har det tungt. Det har finska spjutkastare också. Antti Ruskanen till final som siste man. Både Tero Pitkämäki och Ari Mannio utslagna.

Ruskanen blev egentligen petad från Finlands VM-trupp, överklagade och fick rätt. Uttagne Sampo Lehtola fick stiga åt sidan. Ruskanen hade 5-1 i inbördes möten under säsongen.

Att under den pressen klara sig till final var starkt av Ruskanen. Men att han skulle ruska om norrmannen Andreas Thorkildsen i lördagens final är väl att tro för mycket.

Thorkildsen till final som sjua. Han brukar vinna finalerna.

– Nu har jag kastat in mig, sa Thorkildsen.

Jo, ja tackar.

För en gångs skull var det ingen svensk i herrfinalen i höjd. Det är första gången sedan OS i Atlanta 1996 som Sverige var utan representation i en global final. Då gick Patrik Sjöberg sönder några dagar före kvalet och missade chansen på sin fjärde raka OS-medalj. Han kom tillbaka samma år och vann GP-finalen. Det blev det sista stora han gjorde på den internationella nivån.

Stefan Holm satt och chattade med Expressens nätfolk och Linus Thörnblad åkte till Stockholm för att kommentera höjdfinalen tillsammans med gamle förbundskaptenen Anders Borgström. Jag hoppas Linus Thörnblad är tillbaka i stortävlingarna nästa säsong. Han behövs i den här klena svenska VM-truppen.

En liten förhoppning hade jag på den charmige qatariern Mutaz Essa Barshim. Han hoppade högt, men inte högst. Det blev för många rivningar och tränaren Stanley Szczyrba gestikulerade vad han kunde på läktaren. 2,32 blev det i alla fall och en sjunde plats. Bara vinnaren Jesse Williams och ryssen Aleksej Dmitrik tog 2,35 i en underhållande final. Två hoppare väl värda medalj, tyckte Thörnblad.

Maken till målgång som den i herrarnas hinderlopp har jag inte varit med om tidigare. Kenyanen Ezekiel Kemboi sprang i mål på bana 7. Sedan rev han av sig tävlingslinnet och bjöd på flera minuters show. Nästan så Usain Bolt ligger i lä.

Och så det där med förbannelsen och programbladet. Kubanskan Yargeris Savigne prydde omslaget femte friidrottsdagen. Hon skadade sig, fick avbryta finalen och blev utkörd på bår.

Good Night, Daegu!

Good Morning, Daegu!

Ja, god och god. Det var väl ingen jätteförmiddag för de svenska friidrottarna. Emma Green Tregaro klarade sig lätt till final genom att ta kvalhöjden 1,95 i det andra försöket. Och det var väl tur att inte VM-förbannelsen letat sig in i den svenska truppen. Den som pryder omslaget på Sveriges mediabok är just Emma Green Tregaro.

– Stabilt, jag har hittat känslan, sa hon.

Jo, det är bara att hålla med. Det ser bra ut. Hon kommer att vara med ganska länge i finalen på lördag kväll. Kanske inte så det räcker till pallen, men en hyfsat placering ändå. Det krävdes just 1,95. Tolv hoppare tog. En av dessa var inte Ebba Jungmark. Hon grät när hon hade passerat media i den mixade zonen. Man vill mycket när det blir VM. Hon har ännu inte riktigt erfarenheten och hoppningen som krävs på den här nivån. Men det kommer förhoppningsvis.

– Det här blev en riktigt dålig säsong. Jag har blivit starkare och snabbare och fått ändra alldeles för mycket. Jag ville visa. Piss att inte få göra det.

Ojdå!

Så kom slutligen Michel Tornéus som i princip siste man genom den trånga gången av mikrofoner. Han pratade om att vinden har vänt. För det gjorde den. Först med och sedan mot i kvalet. Det blev mest mot för honom. 27:e man i kvalet på 7,62. Det krävdes över åtta meter.

– Jag har inte tillräckligt med lopp i kroppen för att klara det här.

Nej, det syntes. Det är bara att hålla med hans eget betyg: Skitdåligt.

Moa Hjelmer gjorde så gott hon kunde i 200-försöket. Sexa i det sista heatet och sex hundradelar från att gå vidare på tid. Hon kan vara nöjd med sitt 400 m och smärtan från knävecket gör sig mer och mer gällande.

– Nu slipper jag att tacka nej till ett semifinallopp.

Vi kan även konstatera att numera finns även bladerunner Oscar Pistorius i rekordlistorna. Han sprang första sträckan i Sydafrikas lag på 4×400 m, det näst snabbaste loppet han gjort, som blev trea på 2.59,21 i sitt heat. Nationsrekord. Så nu är hans namn etablerat.

– Amazing, sa Pistorius.

Han riktigt njöt av situationen att få vara i Daegus mäktiga friidrottsarena. Det gäller att hitta den känslan. Får få svenskar hittar den inte.

Slutligen, Caster Semenya också vidare på 800 m. Såg riktigt kraftfullt ut. Ska bli kul att följa henne fortsatt i VM.

Det finns en del kvar att titta på även om det svenska ledet börjar tunnas ut.

Richard Åkesson

Good Morning, Daegu!

Vilodag så när som för gångarna. Och det var väl för väl att gångarna var i gång. Förbannelsen är bruten. En omslagsflicka har vunnit och de profiler som ska upp senare under veckan behöver inte vara rädda länge.

Ryskan Olga Kaninskina gjorde det som Steven Hooker, Usain Bolt, Dayron Robles och Jelena Isinbajeva misslyckats med. Vann. ”Tur att ingen berättade det för mig före loppet”, konstaterade hon. Det var dessutom hennes tredje raka VM-guld.

Det är alltså halvtid i mästerskapet och Sverige har en femte plats genom Carolina Klüft i längd och en sjundeplats i maraton genom Isabellah Andersson att blicka tillbaka på. Det är knapert, men det har varit tunt innan för Sverige i världsmästerskapssammanhang. Det är bara det att den senaste generationen svenska friidrottare skämt bort oss.

Christian Olsson tillhör guldmakarna. Åtta gånger har han vunnit ett mästerskap. Han tillhör inte ens den förra generationen, utan den förrförra skämtade han om när jag pratade med honom i tisdags på den berömda golfklubben. Koncentrerad och ödmjuk inför sin uppgift. Han har fått många smällar i karriären, aldrig riktigt vunnit folkets kärlek som de övriga friidrottsprofilerna. Han har varit för bra.

Så bra är han inte så han tar medalj här i Daegu. Kroppen håller inte ihop längre. Carolina Klüft fick sluta med mångkampen för att kroppen gjorde ont. Christian Olsson har ont än här och än där. Just nu är det ett knä som oroar. Men han tror det håller för final. Tänk, det fanns en tid när han behövde ett hopp i kvalet och ett i finalen. Så var guldet klart!

Det är först natten till fredag Christian hoppar in sig. Natten till torsdag ska höjdtjejerna Emma Green Tregaro och Ebba Jungmark höjdkvala. Michel Tornéus har längdkval och Moa Hjelmer ska mäta sina krafter på 200 m också. Det ska bli kul att se om där finns någon kraft kvar i benen för att ge en ny Moaeffekt för svensk friidrott. Vi får inte glömma Gabriel Wallin i spjut men de svenska kastarna kommer inte långt här i Daegu. Det kan bli någon hyfsat placering ytterligare. Kan Emma Green Tregaro få till det som i Barcelona förra året då det blev silver? Jag tvivlar.

Nu ska jag ta en vandring längs floden för att samla lite energi i den hettande solen. Funderade ett tag på golfklubben, men en runda kostade 1250 kronor och jag hade nog kollapsat i värmen på den kuperade banan.

I morgon kör vi igen. Ses!

Richard Åkesson

Ja, vi fortsätter väl på Malmötemat. Guld i stav.

Fabiana Murer, Brasilien.

Kopplingen.

Matchas av Malmömanagern Daniel Wessfeldt och tillbringar några dagar då och då i Atleticum mellan tävlingsvarven i Europa.

Jelena Isinbajeva, tidigare också matchad av Wessfeldt fram till för två år sedan, missade ännu en gång i ett mästerskap och det blev en tuff tysk brud i lyxförpackning, Martina Strutz, som utmanade Murer. Isinbajeva vandrade ut som besviken sexa.

Förbannelsen ligger kvar i detta VM. Arrangörerna har ett fint program och varje dag finns en färgbild på förstasidan på en stjärna för dagen.
Alla har misslyckats.

Första dagen Steven Hooker, utan resultat i kvalet i stav.
Andra dagen: Usain Bolt, diskad för tjuvstart.
Tredje dagen: Dayron Robles, diskad i målgången.
Fjärde dagen: Jelena Isinbajeva, sexa och förnedrad igen.

Jag vill inte veta vem som finns på omslaget på torsdag när friidrotten fortsätter.

VM har varit en enda lång parad av favoriter som inte klarat av sin uppgift. Det är ytterst ovanligt. Det brukar vara rutin och erfarenhet som man har nytta av i ett världsmästerskap. Nu sticker nya namn upp och det är också kul.

Murer är intressant på ett annat sätt också. Hon tränas av Vitalij Petrov som tidigare var Isinbajevas tränare under de stora åren. Och Bubkas tränare också. Det var därför som stavlegenden Bubka kramade om Murer när hon sprang fram till läktaren – och fick även en kram av manager Wessfeldt förstås.

– Det är stort det här i Brasilien. Det är första VM-guldet till landet någonsin, sa en nöjd Wessfeldt.
– Jag kan väl säga så mycket, att Petrov också var nöjd.

Av Wessfeldts storstjärnor fungerade det inte för David Oliver på 110 m häck. Men Wessfeldt har storfavoriten Andreas Thorkildsen kvar i spjut. Bara han nu inte pryder programmet…
Good Night, Daegu!

Good Morning, Daegu!

Vi får ta till alla möjliga vinklar för att få svenskmedalj i detta VM. Nu blickar vi mot Qatar och 20-årige höjdtalangen Mutaz Essa Barshim. Jag träffade honom i Doha för några månader sedan. En glad och förväntansfull idrottare som tackade sin tränare för allt.

Tränaren heter Stanley Szczyrba.

Han har varit i Lund och Malmö i många år och producerat den ene mästerskapsdeltagaren efter den andra. I flera år coachade han Linus Thörnblad till medaljer i mästerskapen och fanns alltid i sin MAI-träningsoverall i Atleticum.

Nu håller Szczyrba till i Qatar. Där finns ett hoppgäng som bara blir bättre och bättre. Svenske stavhopparen Alhaji Jeng har hängt på och försöker komma tillbaka i värmen där. I Doha finns allt en idrottare kan begära.

Men den store stjärnan i nya stall Szczyrba är Barshim. Och som han hoppade i höjdkvalet. Han var först att ta kvalhöjden 2,31 och imponerade stort. Tidigare i sommar vann han asiatiska mästerskapen och tog 2,35. Så pass upp.

Barshim var glad och nöjd, som alltid. Trivdes i den gassande solen i VM-grytan. Säkert 40 grader i solen. Inte riktigt som hemma i Doha för tillfället men inte långt ifrån.

– Nu ska jag titta på videobilderna med Stanley, sa Barshim i den mixade zonen.

Han tyckte det var så skönt att ha klarat kvalet så bra. Och nu blir han ett medaljhopp i finalen.

– Ja, definitivt.

Inte någon tvekan här inte.

Höjdfinalen lovar att bli något alldeles extra. Arton hoppare var över 2,28 i kvalet. En ruggig bredd. Tio hoppare tog slutligen kvalhöjden 2,31. Alla favoriterna gled med bland de tretton.

Synd bara att det inte finns någon svensk med i herrarnas höjd. Jag har följt många genom åren allt från Patrik Sjöbergs dagar, till Stefan Holms dominans och slutligen Linus Thörnblads försök. Lite underligt, men friidrottslivet går vidare och vi hoppas att Linus slutligen får ordning på sin tävlingsjäl och sitt friidrottsliv.

Du är saknad.

I eftermiddag träffar jag Emma Green Tregaro, Ebbaa Jungmark och Christian Olsson. Efter onsdagens vilodag tar de sats. Det ska bli spännande. Emma och Christian har kapacitet för medalj när de får ihop allting. Men vi ska inte ha för stora förväntningar. Hela världen är med och man måste vara skadefri och på topp för att ha en möjlighet att kliva upp på pallen.

Richard Åkesson

Usain Bolts skugga vilade även över den tredje VM-dagen. Ett uttalande distribuerades via managern Ricky Simms att Bolt var ledsen över det som hänt och lyckönskade vinnaren Yohan Blake så mycket.

Nu ville han inte älta det gamla längre utan såg fram emot 200 m och stafetten och de lopp som kommer senare under säsongen. Formen är god. Så vet ni det.

Men snacket går vidare. Nu har några amerikanska friidrottsnördar tittat på videobilder från starten och upptäckt att fel jamaican diskades.
Det är Yohan Blake som rör sig först innan Bolt drar iväg med väldeliga kliv. Därom råder faktiskt inget tvivel. I och för sig är det Bolt som lämnar blocken först, så han måste diskas. Ingen annan. Det är mest tjuvstartstolkningarna man är ute efter.

100 m-finalen lär inte bli omlöpt vad som än kan uttydas av startbilderna – och inte herrarnas häckfinal heller. Det  blev det också stor dramatik på måndagskvällen. Kubanen Dayron Robles var mästare i en timme sedan diskades han. Tänk att sitta i dopningskontrollen och bara vänta på att få möta media och hyllas av publiken. Så blir det ingenting. Over and out.

Robles hindrade kinesen Liu Xiang i finishen. Två gånger slog Robles i Xiang med högerarmen. Den andra gången så kraftigt att kinesen tappade balansen. Det är en korrekt tolkning av juryn.

– Jag kunde vunnit. Jag hade kraft till det, sa Xiang.

Alla trodde honom. Han var vinnare. Men vann gjorde han inte. Guldet gick till amerikanen Jason Richardson som var tvåa i mål.

Två stora finalkvällar med väldig dramatik. Det där med att man aldrig riktigt vet.

Jag, skriver detta på bussen hem inatten. Klockan har passerat ett. Ännu en lång friidrottsdag. Det som man klurat ut tidigt på dagen för tidningsspalterna faller plötsligt platt. Men det är bara att ta nya tag i morgon. Då ska Jelena Isinbajeva vinna igen – eller river hon ut sig på ingångshöjden? Ska vi följa trenden så.

Äh, strunt. Det är inte lönt att fundera för mycket. Nu är klockan halv tre och det är dags att gå och lägga sig.

Good Night, Daegu!
Richard Åkesson