Om man som skåning ska bevaka alpint, längdskidor och skidskytte så lär man sig ganska snabbt att man måste tala väldigt långsamt och väldigt tydligt. Annars får man inte svar på sina frågor. För skidåkare på elitnivå är ett släkte som sällan eller aldrig behöver besvara frågor på skånska.

Jag kom och tänk på det här i veckan när den dubble OS-guldmedaljören Björn Lind meddelade att hans elitkarriär är slut.

Björn Lind var som bäst 2006 och det var då jag blev varse om att det inte alltid hjälper att tala långsamt och tydligt.

Det var på presskonferensen inför sprintstafetten. Lind och Thobias Fredriksson skulle köra för Sverige och jag frågade Lind om han ville köra första eller andra sträckan. Han tittade bara på mig och jag upprepade frågan:

– Vill du köra första eller andra sträckan?

Björn Lind bara stirrade på mig och sa efter en lång pinsam tystnad:

– Skånska va? Jag är ledsen, jag förstår inte ett ord av vad du säger.

Resten av intervjun fick göras med tolk, eller snarare två. Aftonbladets utsände från Lappland och VK:s utsända från Västerbotten.

Jag kommer att sakna Björn Lind.

Men det är skönt att slippa tolk.

Är det slutspel så är det. Tufft, hårt och massor av hår i ansiktet. Men alla har inte samma förutsättningar som den svenske hockeykrigaren Emil Kåberg, mannen som gett slutspelsskägget ett ansikte.

Den norske handbollstalangen Kent Robin Tönnesen, 19, missade nyligen Haslums semifinal mot Drammen i det norska slutspelet just på grund av han inte är en Emil Kåberg.

– Jag hade sparat länge, länge till en slutspelsmustasch, men fick inte riktigt till det, berättar han för norska VG.

– Min sambo föreslog då att jag skulle använda färgen som hon använder när hon färgar sina ögonbryn – och jag gjorde som hon sa.

Det skulle han inte gjort.

Kent Robin Tönnesen fick en allergisk reaktion, överläppen svullnade och han missade semifinalen mot Drammen – som hans Haslum för övrigt vann.

Mer om hår i ansiktet:

Skidåkaren Mats Larsson har bestämt sig för att sluta. Trist. Mats Larsson var liksom länken bakåt i tiden. Med sitt stora svarta skägg fick han oss att minnas att det fanns en tid då skidåkare med skägget fullt av istappar var kotym.

Efter den makalösa VM-succén med 105 000 åskådare på den avslutande femmilen och med en sammanlagd publiksiffra runt 700 000, menar många att Oslo nu borde ansöka om att få arrangera vinter-OS igen. Och efter två veckor i Holmenkollen är det svårt att se någon annan plats på jorden som skulle lämpa sig bättre för detta uppdrag.

Fis-höjdaren Sarah Lewis menar till och med att ”Oslo fört in skidsporten i en ny tidålder”.

Men många i Norge är tveksamma.

Inte på grund av de höga kostnaderna. Inte på grund av hotellbristen. Inte på grund av de underdimensionerade vägarna upp till Holmenkollen.

Nej, tvivlet handlar om IOK:s stenhårde säkerhetsregler.

Under skidtävlingarna i Whistler för ett år sedan var stora delar av skidspåret stängt för allmänheten för att kunna garantera åkarnas säkerhet. De, menar norrmännen, skulle vara ett hån mot detta skidälskande land. Varför arrangera ett OS om vi ändå inte får se tävlingarna som vi vill? Halva nöjet med att titta på skidor är ju att man samtidigt kan tälta i skogen.

Fortsättning lära följa.

Petter Northug blev skid-VM:s kung med sina tre guld. Men någon partykung är han inte. Trots sina enorma framgångar i Holmenkollen, försäkrade han att det inte skulle bli något firande. Troligtvis ett klokt beslut eftersom han inte druckit en droppe alkohol sedan maj 2010.

– Jag är faktiskt riktigt dålig på att festa, det behövs inte många droppar för att de ska smälla till, säger Northug.

Annat var det efter OS i Vancouver 2010.

– Jo, med då var Odd-Björn Hjelmeseth med. Festen efter femmilen var nästan jobbigare än själva loppet.

Hemma i Trøndelag festades det redan före femmilen.

– En kompis skickade ett mms på morgonen. En bild på en tiolitersdunk med hembränt där någon hade skrivit ”Heia Petter”. Den bilden gav mig inspiration inför femmilen.

När Eldar Rönning vaknade samma morgon som VM-stafetten i Holmenkollen skulle avgöras var han alldeles kallsvettig. Att Eldar Rönning drömmer mardrömmar är inget ovanligt, men den här mardrömmen var lite speciell.

– Jag drömde att Petter Northug hade fått en hjärtattack och jag hann tänka att ”hur ska vi nu kunna vinna stafetten?”, berättade Eldar Rönning.

På frågan om hur det gick för Northug i drömmen svarade Rönning:

– Jag hann aldrig bli orolig för om han var vid liv eller inte. Vi det stadiet var jag så pass vaken att jag förstod att det var en mardröm.

När Eldar Rönning sedan ombads att berätta om fler av sina mardrömmar bröt Petter Northug själv in:

– Nej, nej, det är inget Eldar kan sitta och prata helt öppet om. Det finns kvinnor i både 30- och 40-årsåldern här i lokalen som nog inte skulle klara det.

Alla är här. Fredrik och Filippa Reinfeldt, Jens Stoltenberg, kung Harald och drottning Sonja, kronprins Haakon och kronprinsessan Mette-Marit, kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Tror också att Mari Kiviniemi är här. Och så EMD-Erik, eller ”Snygg-Erik” om ni så vill. Världsmästerskapen på längdskidor lockar både kändisar och kungligheter.

Kungligheterna ser tävlingarna från den kungliga läktaren inne på skidstadion. Bakom läktaren står limousinerna på rad. Men både Reinfeldt och Stoltenberg föredrog den så kallade mixade zonen där också de skrivande medierna står.

Ett högst medvetet val.

Redan dagen före den svenske statsministerns ankomst till Oslo, hade utvalda medier blivit uppringda av hans statssekreterare som meddelande att Fredrik Reinfeldt minsann skulle följa tävlingarna från den mixade zonen (där man inte ser mycket av tävlingarna) och att vi gärna fick prata med Reinfeldt efter damstafetten. Prata skidor alltså.

Inte många nappade på statssekreterarens erbjudande.

Fredrik Reinfeldt tog sig även tid till att gratulera och småprata med det svenska silverlaget. Ett kort samtal som möjliggjordes först efter att hans vaktstyrka handgripligen lyft bort den samlade svenska journalistkåren.

Apropå kungliga limousiner. ”Snygg-Erik” fick åka mediabussen i stället. Intryckt i ett hörn av bussen bland reportrar och fotografer, ryggsäckar och teleobjektiv.

Han såg inte ut att gillar det.

Efter vallamisslyckandet på 15 kilometer klassiskt var det någon som skrev att ”man inte går från fiasko till succé på ett dygn”. Men det kan man, tydligen. Redan på tisdagskvällen förvandlades Larry Poromaa till sitt vanliga jag, från en pressad vallachef med glansiga ögon till en lugn vallachef med ett klurigt leende på läpparna.

Egentligen ville han inte alls prata om vilket förändringar som gjorts, han tycker att det är lite för avancerat för oss journalister och er läsare. Men till SVT säger han:

– Det handlar inte om vallen, där har vi inte gjort några förändringar. Det handlar mer om strukturer och om valet av skidor.

– Jag tror att vi blev lurade av genrepet i Drammen. Det som fungerade så bra där, fungerade inte alls här, och då tog ett tag för oss att lösa den här gåtan.

Att Emil Jönsson och Jesper Modin missade medalj handlade alltså inte om dåliga skidor. Snarare om att sprintbanan i Holmenkollen är så tuff att många av det rena sprintåkarna inte orkar. Om inte Daniel Richardsson hade varit så knäckt efter 15 kilometer klassiskt hade han säkert fått åka. Det är jag säker på.

Ytterligare en gåta fick sin lösning under onsdagen.

Gåtan om varför Norge ställde upp med Petter Northug på första sträckan i sprintstafetten. Arild Monsen, sprinttränare för det svenska laget, hittade svaret.

– Meningen var att Northug skulle spränga fältet genom att köra på ovallade skidor på tredje och femte sträckan. Jag såg själv de ovallade norska skidorna, de låg på innerplan. Men av någon anledning vågade de inte chansa.

Det finns en lång rad skämt om skidåkare från våra nordiska grannländer. Ni har säkert redan hört alla tusen gånger.

– Vad heter Norges sämste skidåkare?

– Inge Glid.

– Vad heter Finlands näst bäste skidåkare?

– Hakki Hälinen.

Men just nu, här i Holmenkollen, är det inte norrmän och finländare det skämtas om. Sprintåkaren Ola Vigen Hattestad säger så här till Aftonbladet med anledning av de svenska problemen i vallaboden:

– Det är klart att vi tycker att det är lite kul. I alla fall tycker jag det.

Snackar ni om det?

– Inte internt med vallarna, men det är klart att vi har skämtat om det kring lunchbordet.

Larry Poromaa och hans vallateam skrattar garanterat inte. Rapporterna från nattens arbete i det svenska teamet, är att dock man nu lokaliserat ”felet”.

Men det är inte det samma som att svenskarna kommer att ha superskidor på sprintstafetten.

Medaljörerna på skid-VM i Holmenkollen får inte bara själva medaljen och en blomsterkvast. På den stora presskonferensen, där alla medaljörer måste vara med, bjuds de också på en rejäl räkmacka. En stor härlig macka med handskalade norska räkor, majonäs, ett salladsblad, dill och citron.

Guldmedaljören Marcus Hellner lät sig väl smaka.

Bronsmedaljören Emil Jönsson däremot, var så uppspelt att han inte ville sluta prata. När den svenske presschefen närmast lyfta bort honom från stolen låg räkmackan kvar.

Synd på så rara räkor.

Ingen annan stans smakar en gratis räkmacka så gott som i Oslo. Särskilt inte om den är ämnad för en svensk bronsmedaljör på ett VM.

Det blev en över till Aftonbladet också. Måste ha varit Petter Northugs.

En sak bara, kan man inte få räkorna på ett lite grövre bröd nästa gång?

På torsdag startar skid-VM i Oslo med herrarnas och damernas sprint. Men här i Oslo känns det mer som än landskamp mellan Norge och Sverige än ett internationellt mästerskap med hela skideliten på plats. Överallt, på presskonferenser, i tidningarna, i snacket på stan och till och med i reklamen handlar allt om att ”slå svensken”.

Norska kvällstidningen VG har ett spel på sin hemsida som går ut på att ”slå svensken” och i en stor reklamkampanj på stan slås det fasta att ”ingenting er bedre enn å se Norje vinne på svensk tv”.

Arild Monsen är sprinttränare för de svenska landslagsåkarna och står mitt i krutröken.

– Många kommer fram och frågar mig hur jag kan ställa upp och hjälpa svenskarna, de tycks inte vara medvetna om att det här är ett jobb. Jag får frågor om det här hela tiden, till och med när jag handlar mjölk.

– Stor humor, säger Monsen och skrattar.

Själv plockade jag med mig två pocketböcker till Oslo, Jo Nesbøs ”Snömannen” och Kristian Lundbergs ”Yarden”.

Fördel Sverige i den duellen?