Språkbloggen 8 december 2016 • Uppdaterad 7 december 2016

Mediespråk: P som i pronomenproblem – och punkt

Bild: Håkan Röjder

Pronomen i svenskan är ett område med stoff till flera mediespråkskrönikor. Bortom SAOL:s enkla definition ‘en sorts ersättningsord’ finns en struktur av pronomensystem som bjuder på komplikationer. Det är inte för inte som de anspråkslösa ersättningsorden förknippas med språkriktighetsproblem.

I förra krönikan tog jag upp frågan om de–dem eller dom och en möjlig reform för att förenkla pronomensystemet: en enda form, antingen de eller dom. Jag skrev att professorn i nordiska språk Olle Josephson lutar åt de, som han ser som ett mindre ingrepp i ”rådande skriftspråksnorm”.

För mediernas del skulle en övergång till de vara en halvmesyr: om redaktioner inte lyckas få ordning på de och dem är det bättre att välja talspråksformen dom och inte stå med ett ben kvar i de–dem-distinktionen.

I en annan del av ett framtida förenklat pronomensystem, till följd av förändringar i språkbruket, får vi kanske se en försvagning av de reflexiva pronomenen sin, sitt och sina i tredje person. Spaningen ligger nära till hands för den som följer språket i medierna och har noterat ett anglosaxiskt inflytande:

I svenskan syftar det reflexiva sin på subjektet i samma sats: Målaren sitter i sin trädgård. Engelskan, och flera andra språk, saknar denna växling: The painter is sitting in his garden. Mönstret har blivit vanligt i svenskt mediespråk: Målaren sitter i hans trädgård. Ett mer prosaiskt exempel är Eleverna får inte använda deras mobiler under lektionstid.

Oberoende av engelskans påverkan är sin ett språkriktighetsproblem med hög trasselfaktor. Tumregeln ovan är enkel, men så fort en mening består av flera satser kan bruket av sin bli ett dilemma även för språkpoliser. Om detta har jag skrivit i en tidigare krönika som också innehåller belysande exempel.

Det finns ytterligare en språklighet i engelskan som påverkar svenskt pronomenbruk. Vi kan kalla den He broke his leg: där engelskan och flera andra språk måste ha ett pronomen i genitiv saknar svenskan bestämning. Han bröt sitt ben är en direktöversättning som på sikt kan komma att jämställas med det svenska idiomatiska uttrycket: Han bröt benet.

Ett färskt rubrikexempel får avrunda denna pronomenbetraktelse: ”Svälte sina kor och lät dem ligga i sin egen avföring”.

Förnuftet leder oss rätt där språket går fel. I alla fall denna gång.

Därmed sätter jag punkt som mediespråkskrönikör i denna tidning.

 

 

ATT VÄNTA PÅ

1. Grejen. Författaren Sara Lövestam kom 2014 ut med grammatikboken ”Grejen med verb” (Piratförlaget). I mars 2017 kommer uppföljaren, på samma förlag: ”Grejen med substantiv (och pronomen)”.

2. Nyord. I slutet av månaden kommer Språkrådets och Språktidningens nyordslista för 2016. Håll utkik på sprakochfolkminnen.se och spraktidningen.se.

3. Schysst. En sista spaning innan butiken stänger: I nästa upplaga av SAOL får schyst (med variantformen sjyst) till sist den stavning som tycks omöjlig att stoppa: schysst.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare fram till årsskiftet.

Språkbloggen 24 november 2016 • Uppdaterad 23 november 2016

Mediespråk: Dem gör man sig inte av med så lätt

Bild: Håkan Röjder

Fotbollslaget HIF föll ur allsvenskan häromdagen. Förlustmatchen mot Halmstads BK, på hemmaarenan Olympia i Helsingborg, fick ett allt annat än sportsligt efterspel när anfallaren Jordan Larsson attackerades av maskerade personer som lyckats ta sig in på planen. Henrik Larsson, HIF:s avgående manager och far till spelaren, agerade i tumultet, och Sveriges största nyhetssajt lät honom komma till tals i en rubrik: ”Henke: Jag hade fått stryk – det hade dem också” som efter ett tag korrigerades till ”Jag hade fått stryk – de också”.

”Dem”? ”De”? ”Henke” sa varken det ena eller det andra, han sa förstås ”dom”.

I oktober diskuterades frågan om de–dem eller dom med förnyad intensitet sedan en gymnasielärare skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet om att det är dags att skrota de och dem i svenskt skriftspråk och gå över till dom. Professorn i nordiska språk Olle Josephson följde upp inlägget.

I en uttömmande och klargörande artikel kommer han fram till att en reform behövs: ”Svensklärare, journalister, förlagsredaktörer och utredare ska inte behöva belastas med satslösning och formgrubbel inför ett så högfrekvent ord. De har viktigare saker att tänka på.” Men Olle Josephson lutar åt att välja de som enda form i stället för talspråkets dom. De ”är ett mindre ingrepp i rådande skriftspråksnorm”, skriver han.

Lena Lind Palicki, språkvårdare på Språkrådet, tror att en reform är oundviklig och ser att en sådan kan bli resultatet om ”det kommer att fattas beslut på till exempel redaktioner eller i skolans värld”.

På denna redaktion finns redan ett dom-beslut, men bara i ett fall: i det fasta uttrycket vi och dom. Att behålla skriftspråkets vi och de i subjektsställning utan att blanda in objektsformen dem har visat sig vara svårt även för skribenter som anser sig behärska språkriktighetsnormens skrivsätt. För läsare med normkrav är ett felaktigt pronomenval en detalj som försvagar uttrycket och stör läsningen. Därför är språkvårdarens rekommendation helt sonika vi och dom.

Medierna både avspeglar och påverkar språkbruket, så en bred övergång till exempelvis dom skulle onekligen få konsekvenser. Det är inget lätt beslut att vare sig ta eller följa.

Den redaktion som slår in på reformvägen måste utgå från och leva efter en sammanhållen mediespråkvård – och förstå mediernas roll och ansvar för språkriktighet i ett längre perspektiv.

 

Källor och lästips (länkar också i texten): ”Det är dags att vi slopar de och dem”, Henrik Birkebo, Svenska Dagbladet, 22/10 2016; ”Det vore en vinst att göra sig av med dem”, Olle Josephson, Svenska Dagbladet, 28/10 2016; ”Är det dags att låta de och dem bli dom?”, Lena Lind Palicki, Institutet för språk och folkminnen, 4/11 2016; ”I kulissen väntar dom”, Ingrid H Fredriksson, Språkbloggen, Sydsvenskan.se, 7/9 2014.

 

PRICKA IN FORMEN

 

Dom får vänta. Vi försöker trots allt upprätthålla skillnaden mellan de och dem. Fyll i lämpligt pronomen i meningarna nedan. Utgå från två enkla minnesregler: Välj dem efter preposition. Välj rätt form, de eller dem, genom att prova med vi eller oss.

 

1. E6 i Skåne närmar sig en infarkt. Om man frågar … som använder vägen i rusningstid har den redan inträffat.

2. … som är beredda att slåss är farliga, … kan man inte lita på.

3. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över … som bor
 i mörkrets land strålar ljuset fram. (Jesaja 9:2)

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare.

Språkbloggen 10 november 2016

Mediespråk: En katastrof kommer sällan ensam

Bild: Håkan Röjder

Det är katastroftider. Krig och terror driver människor på flykt, flera av dem dör på farliga flyktvägar, jordskalv och översvämningar tar liv och ödelägger land, sjukvården saknar resurser, fotbollsmatcher äventyras av regnblöta planer, mobiltäckningen är på sina håll undermålig, ljudnivån i skolmatsalar är hög – och efter en exempellös kampanj och en valrysare har USA fått en ny president.

Det är katastroftider, i det stora och i det lilla.

Katastrof ‘stor olycka med omfattande förstörelse; personlig olycka’ hör till de brett använda orden i medierna. De ovan nämnda omständigheternas gemensamma nämnare är att de i mediespråk beskrivits i katastroftermer. Katastrof är en tacksam sammanfattning av en person, en händelse eller en utveckling som uppfattas orsaka skada eller ge negativa följder, i varierande grad, och ett oemotståndligt rubrikord. Det fungerar utmärkt i sammansättningar och avledningar: katastrofval, katastrofmatch, katastrofsiffror; katastrofal, katastrofalt dålig. Men katastrof har sina sidor.

En intervjuperson som anser att något är katastrofalt citeras gärna. ”Det vore katastrofalt”, sa till exempel statsminister Stefan Löfven efter ett omtalat dopningsavslöjande nyligen och menade att det vore illa om idrottens anseende skadades av alla dopningsfall och misstankar om dopning.

När tidningen en dag i oktober rapporterar om dels en hotande katastrof, dels en befarad negativ följd av ett EU-beslut får läsaren ett exempel som stämmer till eftertanke:

1. Dammbyggen längs Mekongfloden i Sydostasien hotar fiskbestånd och därmed matförsörjning, och en redan krympande flock delfiner är nära utrotning. ”Om vi inte kan fiska vet jag inte hur vi ska få mat”, säger en fiskare.

2. EU:s nya fiskekvoter för Östersjön påverkar fisket i Öresund. ”Beslutet kan bli katastrofalt för turfiskebåtarna i Limhamn, Helsingborg och Råå”, skriver reportern.

Lika lite som Stefan Löfvens ”katastrofalt” är en väl avvägd beskrivning i förhållande till en orolig omvärld är ett hotat turfiske i Öresund en katastrof bredvid Mekongscenariot.

Katastrof i vardagsspråk och mediespråk hör inte bara till de brett använda orden utan också till de överanvända. I talspråkets subjektiva beskrivningar vilar överdriften. Och det händer att den letar sig in i nyhetstext. Allt som beskrivs som katastrof är inte katastrof i betydelsen ‘stor olycka med omfattande förstörelse’.

Det måste en reporter förhålla sig till genom att väga orden och inte utan vidare återge en subjektiv upplevelse hos en intervjuperson som en objektiv beskrivning.

 

PARALLELLA K-ORD

1. Kris. Ett kort ord med vid betydelse: ‘en mycket svår situation’. Det är givet att kris, precis som katastrof, är en rubrikfavorit och ett användbart ord som ibland överanvänds. Rubrikordet ”Havsiskris” till en TT-artikel om den rekordtunna havsisen i Arktis måste man bara gilla.

2. Kaos. Också ett kort ord som fungerar i många sammanhang och som är som gjort för bred användning. Kaos definieras ‘total oordning’ och passar, precis som kris, i sammansättningar, både som förled och som efterled. Vem har inte läst om parkeringskaos, dagiskaos, trafikkaos? Kan bli nött men knappast urvattnat.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 27 oktober 2016 • Uppdaterad 26 oktober 2016

Mediespråk: Funktionstema med variationer

Bild: Håkan Röjder

Handikappförbunden blir Funktionsrätt Sverige. Samlingsorganisationen för 39 rikstäckande funktionshindersförbund byter namn den 18 maj nästa år. ”Detta [namnbytet] innebär också att vi introducerar det nya begreppet funktionsrätt”, skriver Handikappförbunden på sin webbplats.

Handikappförbundens samarbetsorgan konstaterar att det är svårt att bedöma utsikterna att lyckas etablera ett nytt begrepp och också att kommunicera: ”Vår dialog med omvärlden försvåras … av att det sker en ständig begreppsutveckling.”

Enligt Socialstyrelsens, Handikappförbundens och Språkrådets rekommendationer bör ordet funktionsnedsättning användas om personer som har nedsatt fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder, som är en del av ”begreppsutvecklingen”, är inte en synonym till funktionsnedsättning utan syftar på de begränsningar som en funktionsnedsättning innebär för en person till följd av samhällets brist på anpassningar av miljön. Terminologin reviderades av Socialstyrelsen 2007 varvid funktionshinder blev en egen term och handikapp sorterades ut.

Varför råder det då fortfarande osäkerhet om vilka ord som bör användas om personer med funktionsnedsättning?

Ett skäl är adjektiven. I den bästa av världar ska ingen definieras utifrån en funktionsnedsättning: en person är inte funktionsnedsatt utan har en funktionsnedsättning. Medierna ska hålla sig till denna beskrivningsmodell men behöver också de så kallade ettordsuttrycken, till exempel i rubriker. Funktionsnedsatt har inte utan anledning kommit att betraktas som ett sämre val än funktionshindrad.

Ett annat skäl är begreppsförvirringen som uppstått när nya beskrivningar har lanserats av olika intressegrupper. Den så kallade funkisrörelsen förde för några år sedan in orden funktionsvariationer och funktionsskillnader enligt synen att funktionsnedsättning är en utpekande och värderande beskrivning. De nya orden har uppfattats som uppföljare till funktionsnedsättning, men Handikappförbunden bromsar: ”Så länge inte samtliga av våra medlemsförbund ställer sig bakom nya begrepp, bör vi som samarbetsorganisation konsekvent hålla oss till det formella begreppet personer med funktionsnedsättning för att inte skapa än större otydlighet.”

Ett tredje skäl är otydlighet i organisationernas språkbruk: Handikappförbunden består av ”funktionshindersförbund” som företräder ”personer med funktionsnedsättning”.

Kanske blir det lättare för samarbetsorganisationen att göra sig hörd under ett namn som visar att man lever som man lär. Hur ordet funktionsrätt tas emot återstår att se.

Medierna bör respektera distinktionen mellan funktionsnedsättning och funktionshinder. Däri ingår också att välja adjektivet funktionsnedsatt.

 

FUNKTIONSRÄTT

1. Funktionsnedsättning. Nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Individperspektiv.

2. Funktionshinder. Begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Tillgänglighetsperspektiv.

3. Funktionsrätt. Enligt Handikappförbundens definition rätten för en person med funktionsnedsättning till full delaktighet. Individ- och tillgänglighetsperspektiv.

Handikappförbundens belysande exempel: ”Jag har en hjärnskada som gör det svårt att förstå information (funktionsnedsättning). Den här webbsidan är inte utformad efter mina behov (funktionshinder). Jag har samma rätt som alla andra att förstå informationen, det är min funktionsrätt!”

 

Källor: Handikappförbunden, Socialstyrelsen, Språkrådet.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 13 oktober 2016

Mediespråk: Tydligt med kommat på rätta stället

Bild: Håkan Röjder

Kommatecken markerar en kort paus efter ett ord eller en fras inne i en mening, men vilken nytta gör de?

Den som har lärt sig grammatisk kommatering, det vill säga att låta grammatiken bestämma var tecknen ska placeras, skulle säga att komma behövs för att göra textbyggets konstruktion begriplig. Så var det förr, men denna kommateringstyp är sedan länge ersatt av tydlighetskommatering. Begripligheten är inte inriktad på den grammatiska strukturen utan på innehållet. Kommatecknen ska helt enkelt hjälpa till att göra en text tydlig och läsbar, vilket är viktigt inte minst i nyhetsspråket. Och mer än så: ett uteblivet eller ett felplacerat komma kan i värsta fall påverka en menings betydelse.

Den gamla kommateringsskolans förespråkare finner möjligen den ”nya” kommateringen lättsinnig och godtycklig, men regler saknas inte, och det är fortfarande viktigt att hålla reda på vad som är huvudsats och vad som är bisats. Regeln att komma alltid måste sättas ut före en attsats är dock borta en gång för alla. Bisatser som är nödvändiga för att en mening ska bli fullständig, grammatiskt och innehållsligt, föregås inte av ett komma utan skrivs så här: Det är meningen att han ska få komma hem.

Led som hör ihop får inte heller skiljas åt av ett komma. Ett subjekt, hur långt det än är, ska hänga ihop med predikatet: Statistik från Statistiska centralbyrån[] visar på ett kraftigt prislyft för villor. Inte heller objektet får föregås av komma: För företaget innebär affären[] en ökad orderingång.

Satser med gemensam satsdel (satsdelen är utsagd i första satsen och underförstådd i nästa) behandlas på samma vis: Hon är ekonom och arbetar på en bank.

I följande fall sätts kommatecken:

I uppräkningar där ett bindeord är utelämnat: Det fanns röda, gula, vita och blå blommor.

Mellan fullständiga huvudsatser som samordnas med och, eller, utan eller men. Komma kan och bör alltså stå framför ett och som samordnar två huvudsatser: Flickan hittades välbehållen, och alla är mycket tacksamma för polisens insats. Om huvudsatsen efter bindeordet är kort går det givetvis att hoppa över kommatecknet: Människan spår och Gud rår.

På båda sidor om ett inskott: Ägaren, som är en 50-årig man, begärde 37,5 miljoner kronor för villan.

Vid fristående fraser, till exempel mellan replik och sägesats (mediespråkets pratminus): – Jag är nöjd med priset, säger en belåten säljare.

Vid klargörande tillägg och utrop: Den gubben går inte, tyvärr. Jaså, nu duger det att komma.

Vid samordning med dels … dels, ju … desto, än … än, ömsom … ömsom: Vi plockade dels körsbär, dels plommon. Ju fler som vill vara med, desto bättre blir resultatet. Bilen for än hit, än dit. Det var ömsom sol, ömsom regn.

Ingen tydlighetskommatering utan regler, det är tydligt.

 

 

PAUS MED TANKSTRECK
1. Konstpaus. Tankstreck signalerar en oväntad vändning: Nu har han fått svar på sin anmälan – och ett åtal för narkotikasmuggling. Om man vill ange en så kallad konstpaus är tankstreck rätt tecken: Han var bra på att göra – ingenting alls.

2. Inskott. Tankstreck kan, liksom parentes och komma, markera inskott i en text och är den starkaste markören av de tre. Det signalerar ett avbrott i meningen och betonar det ”instreckade” (parentesen är svagast och markerar att något skjuts in i förbifarten): Han kan inte flytta – och inte hans bror heller – så länge fadern är i livet.

3. Komma? Håller tankstrecket på att bli det nya kommatecknet? I nyhetstext används det allt oftare som paustecken utan att signalera en oväntad vändning: Många föräldrar har överklagat besluten – men kommunen har vunnit varje gång. Kvinnan nekar till anklagelserna – som nu inte bara gäller mord utan också mordbrand. Tvärtom – det var en normal uppgång.

 

Källa: Svenska skrivregler (Språkrådet).

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 29 september 2016 • Uppdaterad 28 september 2016

Mediespråk: Nya ord laddar integrationspolitiken

Inkludering och integration i pedagogisk skiss. Illustration: Charlotte Christoffersen

I det svenska samhället ska alla människor ha rätt att vara olika. Mångfald är en stödpelare i integrationspolitiken, vars ursprungliga mål formulerades ”lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund”.

Kärnan i integrationspolitiken är densamma, men inriktningen har justerats sedan 1990-talet. Att integration nås genom ömsesidigt ansvarstagande betonas sedan länge i ord och politiska åtgärder. Den som invandrat till Sverige ska inte överge sitt språk och sin kultur, men förväntas lära sig svenska, sätta sig in i samhällets regler och bli självständig. Etablerad. Vägen dit kan gå genom det så kallade etableringsuppdraget, samhällets plan för nyanländas etablering. Arbetsförmedlingen samordnar åtgärderna och målet är: arbete eller utbildning, så snabbt som möjligt.

För att bli en del av samhället är det nödvändigt att ta del i samhället. På länsstyrelsernas gemensamma portal för samhällsinformation till nyanlända, informationsverige.se, uttrycks det så här: ”I Sverige kan det innebära att invandrare lär sig svenska, arbetar och lever som andra svenskar och samtidigt har kvar sitt modersmål och banden till sin gamla kultur.” Ett visst mått av anpassning krävs för att integrationen ska lyckas, men vad att leva som ”andra svenskar” betyder kan man ju undra. Kontrasten till anpassning genom assimilation är central i svensk integrationspolitik, men den har varit tydligare. Hur verbet integrera används och konstrueras i den politiska debatten, i nyhetsrapporteringen och i allmänspråket bidrar sannolikt till oskärpan.

Assimilera innebär att ‘omvandla till större likhet med omgivningen’, medan integrera betyder ‘få att smälta samman med en enhet’ (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien). Samma ordbok förtecknar konstruktionen ”integrera någon i eller med något”. Det tar emot att säga att någon aktivt integrerar när det gäller integrationspolitiken, trots att integrationen är både handling och mål. Möjligen kan samhället integrera nyanlända genom åtgärder. En person, däremot, blir integrerad, men kan knappast integrera sig. Språkbruket håller inte med: integrera används ofta reflexivt. Här några exempel från tidningens nyhetsrapportering:

”De var rädda för att bli hemskickade och ville nog integrera sig snabbt.”

”Häromåret visade en opinionsundersökning att 93 procent av fransmännen anser att romer har svårt att integrera sig i det franska samhället.”

”Svenskar flyttar tillbaka men upptäcker att det är svårt att integrera sig.”

I den bästa av världar är integrationen ett samspel med jämlik rollfördelning och klar inriktning. När integrera används som anpassa sig – och assimilera sig – måste kontrasten bli tydligare. Därför är inkludera ett ord att räkna med.

 

INKLUDERING – ETT ORD I TIDEN

Inkludering är en term inom specialpedagogiken som används för att beskriva att undervisning ska anpassas till elevers olika förutsättningar.

Inkludering och inkludera används även i andra sammanhang, inte minst i integrationspolitiken där de blivit plusbegrepp.

Så här skriver regeringen på sin webbplats: ”En hållbar asylpolitik förutsätter också att den som beviljas uppehållstillstånd möter ett inkluderande samhälle där varje individ utifrån sina förutsättningar och utan allt för lång väntan, kan uppnå egen försörjning, självständighet och deltagande i samhällslivet.”

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 15 september 2016

Mediespråk: En afrikansk-amerikansk lösning

Bild: Håkan Röjder

Barack Obama beskrivs ibland som USA:s förste afrikan-amerikanske president. Inte minst i denna tidning, har ordbildningarna ”afrikan-amerikan”, ”afrikan-amerikansk”, och också ”afrikansk-amerikansk”, använts med syftning på svarta amerikaner, amerikaner av afrikanskt ursprung.

Språkbruket är relativt nytt och kommer naturligtvis från engelskans African American som är en etablerad benämning i mediespråket. Formen Afro-American är i stort sett utrangerad. I svenskan betyder förleden afro- ‘afrikansk, av afrikansk härkomst’, men i engelskan väcks andra associationer: Afro betyder ‘afrofrisyr’, varför Afro-American anses vara en osaklig och också nedsättande benämning. I svenskan har afroamerikan och afroamerikansk hittills varit okontroversiella ordbildningar, men ett nytt språkbruk utmanar etablerade former och väcker frågor om korrekt återgivning. Vilka principer ska man följa?

Från språkvårdshåll finns inga invändningar mot de etablerade svenska formerna. Förleden afro- är inte laddad som i engelskan, vilket inte minst bekräftas av namnet på organisationen Afrosvenskarnas riksförbund. De direktöversatta varianterna visar också att det råder osäkerhet i fråga om ordbilden: Ska man skriva afrikan-amerikan eller afrikansk amerikan? Afrikan-amerikansk eller afrikansk-amerikansk? Här ser språkvården ytterligare ett skäl att välja svenskans afro-former.

I översättningsteori talas om ekvivalens, likvärdighet, mellan källtext och måltext. Att översätta kan sägas vara att gå balansgång mellan en överföring som ligger nära ursprungstexten och en mer målspråksanpassad bearbetning.

Översättaren strävar efter ekvivalens, men måste ta hänsyn till kulturella skillnader mellan språken och normer för översättning i målspråkets kultur. Graden av ekvivalens är hög när avvikelserna på ett språkligt plan är få och textens struktur i stort sett intakt. Den är låg när översättaren frigör sig från originaltexten. I allmänspråket brukar man tala om trogna respektive fria översättningar.

Innehållsmässigt är ekvivalensgraden hög i båda varianterna: de återger originaltextens innehåll.

Det finns översatta nyhets- och debattartiklar som präglas av stark bundenhet till källspråket, både i struktur och i ordval. Översättningar som är snabbt och lekmannamässigt utförda hör hit, men också texter där översättarens val visar en medveten orientering mot källspråkets kultur och normer.

African American tillhör engelskans bruk och språkkultur. När detta ska berättas på svenska kan översättaren ha skäl att välja formen afrikan-amerikan, i andra sammanhang är afroamerikan en i svenskan, målspråket, förankrad och lämplig motsvarighet till African American.

 

EN KALKERAD FORM

Översättningsmotsvarigheten afrikan-amerikan skulle kunna analyseras som en källkultursorienterad lösning. I en akademisk uppsats av Ida Sandell redovisas strategier för översättning av ”det kulturellt specifika”. Exotifiering och kalkering är termer för metoder att föra in främmande, källspråksspecifika, uttryck. Exotifiering innebär minsta möjliga anpassning till målspråkets struktur och kultur, såsom ”kulturella lånord” i den översatta texten (ett exempel är intifada), kalkering ger en icke-idiomatisk översättning trogen källspråkets struktur. Som afrikan-amerikan.

Källa: ”Prioriteringar och strategier i översättning: En kontrastiv studie av den engelska respektive svenska översättningen av Kairos Palestina”, kandidatuppsats av Ida Sandell, Göteborgs universitet, 2011.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 21 juli 2016 • Uppdaterad 20 juli 2016

Mediespråk: Politiker väljer sina ord

Kommer ni ihåg sommarens stora inrikespolitiska händelse före Almedalsveckan? Åtminstone talade finansminister Magdalena Andersson om en historisk dag i svensk ekonomisk historia.

Riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna kom överens om en sänkning av ”överskottsmålet” till 0,33 procent över en konjunkturcykel. Det blev till sist en uppgörelse över blockgränserna om ett nytt finanspolitiskt ramverk. Som kronan på regelverket införs ett ”skuldankare” för den svenska statsskulden på 35 procent av bnp.

Överenskommelsen var en positiv nyhet, men, som ledarskribenten Tobias Lindberg konstaterade i denna tidning, ”få utöver de närmast inblandade lär fira” (1/7).

Att euforin uteblev är inte så konstigt; det är svårt att ens reagera på nyheter som klätts i sådan språkdräkt. I ena änden ett abstrakt ekonomiord, överskottsmål, som man måste kunna definiera och sätta i rätt sammanhang (statens finanser), i den andra en bild som av allt att döma är en direktöversättning av engelskans debt anchor.

Båda är, om uttrycket tillåts, förankrade i ekonomisk-politisk terminologi och nationalekonomi, men också ganska typiska i politikerspråket: en ogenomskinlig sammansättning och en mer eller mindre fyndig bildspråklig konstruktion. Ankaret som ska förhindra att skulden far iväg är onekligen tydligast, eller?

Bilder är en viktig del i politikerspråket. De väljs i regel med omsorg och kan bli signalord.

I sitt Almedalstal kompletterade statsminister Stefan Löfven det vanliga politikerverbet ”bryta” med ”knäcka”. Han sa: ”Klyftorna växer. Det måste vi bryta. Det är inte Sverige.” Han ville ”knäcka långtidsarbetslösheten”, ”knäcka segregationen” och ”knäcka brottsligheten”.

Centerledaren Annie Lööf satsade på en byråkratisk sammansättning när hon packade in ett förslag om slopad arbetsgivaravgift de första två åren på arbetsmarknaden: ”ingångsavdrag”.

Politiker gillar också att låna av managementsvenskan. Under Almedalsveckan samsas de med företrädare för olika branscher och näringslivet. Det är ”processer”, ”dialoger” och ”förnyelseresor” för att skapa ”värdekedjor” som ligger ”i framkant”. Citaten är Dagens Nyheters Viktor Barth-Krons. Han kallar språkbruket ”denna säregna variant av svenska som är som skapad för att fylla ut seminarietid”.

Om ett nytt finanspolitiskt ramverk passerade ganska obemärkt i medierna fick partiledarnas insatser i Almedalen större genomslag. Pliktskyldig rapportering i det ena fallet, grundlig återgivning i det andra. Det berodde inte på managementspråket! Störst genomslag fick det genomgående enkelt paketerade.

Därför är det inte ”ingångsavdrag” vi främst minns från årets politikervecka.

”Värderingar” löper som en röd tråd genom partiledarnas tal.

 

VÄRDERINGAR I ALMEDALEN

 

1. Värderingssamtal. KD:s partiledare Ebba Busch Thor vill att asylsökande undervisas i svenska traditioner och värderingar.

2. Universella värderingar. C-ledaren Annie Lööf talar om ”tydliga, universella värderingar som gäller över tid, över rum, över nationsgränser”.

 

 

Rättelse. För två veckor sedan, när jag skrev om suzukiflugan, kom jag in på latinska artnamn. De består av ett släktnamn, som skrivs med stor bokstav, följt av ett artepitet. Detta senare gav jag den övergripande benämningen artnamn. Anders Ternström rättade mig, vilket jag tackar för.

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor. Sommaruppehåll 4/8, 18/8, 1/9.

Språkbloggen 7 juli 2016 • Uppdaterad 8 juli 2016

Mediespråk: Mördarflugan har två svenska namn

Drosophila suzukii (Matsumura).Foto: Alnarp

Det finns anledning att se upp med småkrypen.

I Sydsvenskan med flera medier läser vi denna sommar om suzukiflugan och tajgafästingen, på vår webb under den ödesmättade samlingsrubriken ”Insektshotet”, som liksom lovar att det kommer fler kryp att vara rädd för.

Flugan siktades i Sverige för två år sedan, fästingen har nyligen påträffats i Kalix och Haparanda skärgårdar. Båda är fruktade av olika skäl och på goda grunder.

Flughonan lägger ägg i bär och frukt och kan förstöra hela odlingar.

Fästingen kan sprida TBE-virus till människor, med högre dödlighet än det som sprids av vanliga fästingar. Åter är det honan som är skräcken. Det är ”nästan alltid de adulta fästinghonorna som angriper människor”, skriver Läkartidningen.se (4/7 2016).

Som skadegörare spelar suzukiflugan i samma division som en gång coloradoskalbaggen, hotet mot potatisodlingar. En del forskare drar paralleller till spansk skogssnigel med tilläggsnamnet mördarsnigel. ”Mördarfluga” och ”mördarfästing” är också vad flera nyhetssajter kallar de nya insektshoten. På kvällstidningsmanér.

Det finns anledning för medierna att uttrycka sig precist när det gäller namn på insekter och spindeldjur som gör skada och sprider smitta. Forskarna använder sinsemellan, och i regel också i kontakt med journalister, de vetenskapliga namnen på arterna, det vill säga de latinska namnen enligt Carl von Linnés system med ett släktnamn följt av ett artepitet. Släktnamnet skrivs med stor begynnelsebokstav, artepitetet med liten.

Bananflugans släkting som i medierna surrat runt som suzukiflugan heter Drosophila suzukii. Bananflugans vetenskapliga namn är Drosophila melanogaster. Ixodes persulcatus är tajgafästingens latinska namn; den vanliga fästingen heter Ixodes ricinus.

Vetenskapliga namn kan förekomma i nyhetstext som faktainslag, men hör annars till fackspråket. I rapporteringen bör etablerade svenska namn användas. Bananfluga är så etablerat att det finns i ordböckerna. Hur nya namn bildas är i sig något av en vetenskap; hos Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet finns detaljerade riktlinjer. Tajgafästing, eller taigafästing, är en benämning helt enligt reglerna, varav en innehåller lydelsen ”bör säga något om arten eller gruppen, t.ex. om hur den ser ut, var eller hur den lever …”.

Suzukifluga verkar däremot vara ett namn fångat i flykten. Arten har sitt ursprung i Sydostasien. Flugan beskrevs först av japanen S Matsumura 1931. Att det latinska artepitetet slutar på -ii avslöjar en genitivändelse. Överfört till svenska ger det en diffus koppling till japanskan men säger inget om arten.

Ändå tycks detta svenska namn ha slagit ut ett som bildats helt enligt reglerna och tidigare använts av såväl Sveriges lantbruksuniversitet som Jordbruksverket: körsbärsättiksflugan. Synd.

Det finns anledning att se upp med suzukiflugan.

 

MER OM ARTER
1. Vetenskaplig namngivning. Taxonomer arbetar med systematik; de upptäcker, beskriver, namnger och klassificerar organismer. Namngivningsprocessen kan ta flera år.

2. Trivialnamn. Ibland kallas de svenska namnen trivialnamn, en term som definieras ‘allmänt vedertaget ämnesnamn’ i Rikstermbanken och används inom kemi och biologi om icke systematiska namn.

3. Källor. Artdatabanken som drivs av SLU har omfattande information om taxonomi och artförteckningar: artdatabanken.se och artfakta.artdatabanken.se. Bästa googlingen: Drosophila suzukii.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor. Sommaruppehåll 4/8, 18/8, 1/9.

Språkbloggen 23 juni 2016

Mediespråk: Sill eller strömming?

Bild: Mårten Svemark

I morgon är det midsommarafton och det finns anledning att komma in på sillen. Språktidningen gör det till en del i sitt senaste nummer och konstaterar att kärt barn har många namn: ”Vad är obligatoriskt på midsommarbordet? Många svenskar skulle säga sill. Färre skulle nog säga strömming, även om det också kan serveras som tilltugg till nubben.”

Sillen är Språktidningens betesfisk i en artikel som i själva verket är en ambitiös genomgång av svenska fisknamn, i synnerhet lokala benämningar. Etnobiologen Ingvar Svanberg uppehåller sig framför allt vid en populär agnfisk på riktigt, nämligen karpfisken Phoxinus phoxinus, som på riksspråk brukar kallas elritsa. Den har cirka femtio olika lokala namn, varav Svanberg har vuxit upp med kvidd. Så säger man till exempel i östra Värmland. I Skåne används riksspråkets benämning.

Elritsa är för övrigt ett inlån från tyskan, precis som böckling, som kommer från lågtyskans bückling. Därmed återvänder vi till sillen, eftersom böckling är sill i rökt form, eller ‘rökt strömming’, som det står i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien.

Matjessill, kryddad och sockersaltad sill, slipper kallas ‘strömming’ i ordboksdefinitionerna, men i Svensk ordboks exempelmening serveras den ”med färsk potatis”.

Språkpolisen som vill se provinsiella uttryck blir nöjd med att sillen för en gångs skull segrar över strömmingen i riksspråket, men förmodligen missnöjd med potatisbenämningen. För den som hävdar att ”det heter sill” brukar också hävda att ”det heter nypotatis”. Resonemanget är en del i en större språkriktighetsfråga som handlar om vikten av markörer för en lokal eller regional språkgemenskap.

Läsare som håller på lokalfärgen vill inte invaderas av uttryck som enligt dem inte hör hemma i det språk som talas i den egna landsändan. När rikssvenskan får gå före provinsiella uttryck – i denna tidnings spridningsområde sydsvenska uttryck med lokala varianter – väcks språkpolisen: Det heter sill, nypotatis och, när det blir dags, fastlagsbullar, inte strömming, färskpotatis och semlor, och det heter i fjor, inte i fjol. Från en annan horisont heter det slå med lie, inte hugga med lie, och cevapi, inte cevapcici.

Språkvårdaren är långtifrån lika sträng som språkpolisen i detta avseende. Det vore otidsenligt att utesluta uttryck och skrivsätt som är normala för en mycket stor skara av tidningens läsare. Lokalfärg har flera nyanser.

Men i morgon serveras sannolikt sill.

Glad midsommar!

 

SILLFISKAR
Även den som bara tar sill i sin mun får acceptera att sill från Östersjön norr om Kalmar sedan medeltiden kallats strömming. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet skulle sill fångad öster om en linje från Kalmar till den polska kusten kallas strömming – eller norr om Kalmarsund enligt en del källor. Strömming blir oftast bara 15–20 centimeter lång och är mindre fet än övrig sill. Linné klassificerade strömmingen som en underart till sillen. I dag kallas Östersjösillen strömming eller sill. Båda betraktas som en och samma art, Clupea harengus.

Källor: NE, Naturhistoriska riksmuseet, ”Kär fisk har många namn”, Språktidningen 5/2016, ”Snacka som folk”, Språkbloggen.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor. Sommaruppehåll 4/8, 18/8, 1/9.