Språkbloggen 5 oktober 2012 • Uppdaterad 8 oktober 2012

Snacka som folk

I Värmland går man på mârten medan skåningen går på marknad, och när lokaltidningen skriver om tilldragelsen, vad tror ni att det står då? Torsby marknad? Sällan. Det står förstås Torsbymârten. Tôcken ä dä i Selma Lagerlöf- och Göran Tunström-land. Ett visst mått av fôlkprat måste tidningen hålla sig med för att bli kompisen som man känner förtroende för och känner igen sig i.

En vecka i Fryksdalen med Nya Wermlands-Tidningen – som kanske inte riktigt är just min kompis – har fått mig att fundera på vad lokalfärg betyder för tidningsläsaren.

Folk reser, folk flyttar. Vi är rörliga, för att vi vill, för att vi kan och i många fall för att vi blivit tvingade att bryta upp. I byn eller kvarteret bor människor som är födda och har vuxit upp på platsen sida vid sida med människor som flyttat dit från Härnösand, Harare och Hardangervidda. Man kunde ju tänka sig att människors ökade rörlighet inom gränser och över gränser skulle sudda ut eller minska behovet av lokala och regionala markörer i den miljö vi verkar i och i tidningen, men det gör sig påmint. Som människans eviga behov av bekräftelse.

Häromkvällen bjöds jag på middag av en mig närstående person.

– Det blir strömmingslåda, sa han intet ont anande, för han är ju från Norrbotten.

Kunde jag avstå från en kommentar? Nej, självklart inte:

– Du menar sill.

När vi gör fel i Sydsvenskan uppmärksammar den engagerade läsaren oss på detta. Inte bara prenumeranten som får betala en rejäl slant för tidningen vädrar sitt missnöje. Även bland besökarna på webben, som än så länge läser gratis, finns den engagerade läsaren som tar ett djupt andetag och radar upp felen, trots vetskap och insikt om att medierna på webben har en annan prioritetsordning än dagens tidningsredaktioner. Ut så snabbt som möjligt efter faktakoll betyder tyvärr större risk för fel i språket. För läsaren på webben är förhoppningsvis tillfredsställelsen över att få nyheterna snabbt i en tillförlitlig kanal större än irritationen över språkliga tillkortakommanden.

Ris är bra, liksom ros. Vi som arbetar med tidningen i alla kanaler är mycket tacksamma för all läsarrespons. Trots skrivråd och -regler (de finns), elektronisk stavningskontroll, autokorrigering, genomläsning och tillgång till språkstöd gör vi fel och missar, inte bara i Sydsvenskan.se, och vi använder uttryck som provocerar en del läsare. Och nu kommer lokalfärgen in i bilden igen. När rikssvenskan får gå före det som ibland betecknas som <prov. (sydsv.)> i Svenska Akademiens ordlista, som i fallet i fjol, då brukar vi höra av den engagerade läsaren:

– I fjor, säger vi här.

Det är som med sillen, alltså. Medarbetaren, med ursprung i Stockholm eller i Sarajevo, undrar vad det är för fel på i fjol. Det fanns en tid då redaktionens skrivråd innehöll ett påbud om att välja den provinsiella varianten. Så är det inte längre, det vore otidsenligt att utesluta ett uttryck och skrivsätt som är det normala för en mycket stor skara av Sydsvenskanläsarna. I dag får både i fjor och i fjol förekomma i tidningen, dock inte samtidigt i en och samma text.

Efter jul blir det så småningom dags för ett bakverk som TT brukar ge ett namn som den engagerade läsaren absolut inte vill ta i sin mun, än mindre se i Sydsvenskan. Hur kan vi skriva semla när det heter fastlagsbulle? För att inte tala om den sköna försommarens kulinariska fröjd: nypotatis. För du hör väl inte till nollåttorna som envisas med färskpotatis?

Och när vi går på releaseparty i Malmö går vi absolut inte på släppfest. Släppefest heter det ju.

I Skåne bryr vi oss inte om mârten, här går vi på marknad, och snart firar vi mårten. Vi firar också id al-fitr efter ramadan. En dag kommer den engagerade läsaren, med all rätt, att fråga oss varför vi envisas med den arabiska benämningen när den turkiska är minst lika gångbar i vårt spridningsområde:

– Bayram, säger vi här.

Vad vore vi utan läsarnas engagemang?