Hensyn
Tycker du om ordlekar? Det gör jag, om ordleken är smart och välplacerad. Men för mycket lekande gör ingen glad. Det gäller inte minst i mediespråket. Den bästa dosen är enligt min uppfattning sällan och oväntat. I sparsam omfattning och i rätt sammanhang är ordlekar ett effektivt stilgrepp för den som skriver – och de kan avslöja en del om skribentens inställning och vånda.
I hendebatten har det lekts friskt med ett visst pronomen. I fall då skribenten förhållit sig kritisk till hen har ordlekandet ibland varit raljant. Förstås. Det är inget konstigt med det, inte i åsiktsjournalistik. I rena nyhetstexter liksom i nyfikna artiklar och henpositiva texter har ordleken också använts. Den fångar många läsare. Visst. Men mitt i uppmärksamheten är den också något att gömma sig bakom.
Det är mänskligt att ta till skämt när man känner sig lite osäker och inte vet vilket ben man ska stå på.
Och kanske provar vi oss fram, ser hur andra gör, vrider och vänder på möjligheterna med hen. För lätt är det ju inte att hantera ett pronomen som har dubbel funktion: det är ett könsneutralt personligt pronomen som går att använda dels i stället för han eller hon när den känns avigt, dels om en person som inte uppfattar sig som man eller kvinna och i hen har funnit ett pronomen att identifiera sig med.
När resonemanget på språknivå övergår i allmänt tyckande bidrar känslorna till att funktionerna blandas, rörs ihop och mynnar ut i mer eller mindre tossiga slutsatser. Ett exempel: ”Så då får man inte använda han eller hon nu då?” Man får vara glad för frågeformen.
För eller emot är en kampanjsak, inte en språkfråga. Hen ingår inte i den gängse uppsättningen personliga pronomen i svenskan. Språkvården har fram till årets debattomgångar hållit pronomenet på avstånd, ett avstånd som nu har krympt betydligt. Det är länge sedan hen lanserades, men intresset för både ordet och debatten har aldrig tidigare varit så stort och brett. Sociala medier och synkroniserade inlägg och yttringar har naturligtvis gjort sitt till.
Det går inte längre att bortse från hen.
Sydsvenskan var aktiv på ett tidigt stadium i årets första hendebatt tack vare en intervju i vilken reportern berättade om huvudpersonens önskan att bli omtalad och omskriven med hen. Men som dagstidning med bred läsekrets var vi inte redo att använda hen i reportertexten då. Som språkvårdare höll jag igen, men vi började resonera om hen. Intervjun och uppföljande artiklar satte igång debatten på redaktionen, varifrån den drevs vidare till Mediespråksgruppen http://tt.se/tt-spraket/mediespraksgruppen/ och Språkrådet. Hen på allas läppar, och i Sydsvenskan, kom att få en avgörande betydelse för tidningens inställning och bidrog till en försiktig och sansad användning av hen.
Hen ska inte ersätta vare sig han eller hon eller ens han eller hon. Andra sätt att uttrycka sig könsneutralt är fortfarande att rekommendera när det gäller nyhetstexter. Som könsneutralt pronomen med allmän betydelse är förstahandsvalet den.
Med tanke på risken för funktionsblandning eller -förväxling är det mycket viktigt att se upp med hen i texter där en persons identitet inte får röjas. Att använda hen i ett sådant sammanhang kan få motsatt effekt: det könsneutrala pronomenet blir utpekande.
I övrigt får språkbruket visa vägen, och det får ta tid.
