Språkbloggen 24 december 2015 • Uppdaterad 23 december 2015

Mediespråk: Färst i systemet är få förunnat

En vecka före jul, när nyordslistorna stod för dörren, slog TT till med en rubrik som inte skapade rubriker men väl reaktioner på sociala medier och också i min mejlkorg. Den innehöll en allt annat än ny ordform som för en dag blev en så kallad snackis: ”Färst dödsstraff sedan 70-talet”. De som hörde av sig undrade helt enkelt vad färst betyder, medan kommentarer på Twitter och Facebook mest handlade om för eller emot. ”Jag älskar färst!” eller ”Nej, jag ryser!” och några däremellan.

Det finns anledning att titta närmare på färst: vi kommer att få se mer av detta ord i mediespråket.

Färst är en superlativform av , som följaktligen kompareras få, färre, färst. Efter att ha fallit ur bruk, håller färst på att flytta fram positionerna. Ordformen förtecknas i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista medan upplagan före den, lite försiktigt, anger: ”Som superlativ kan man använda formen färst.” I tidigare upplagor förekommer den inte ens.

är ett adjektiviskt pronomen som brukar betecknas som adjektiv i ordböcker eftersom det uppträder som sådant, till exempel genom att kunna kompareras. I grammatiken sorteras in under myckenhetspronomen som betecknar antal av räknebara företeelser. (Myckenhetspronomen betecknar antingen antal eller mängd.)

I Svenska Akademiens språklära, utgiven 2003, saknas färst i pronomenuppställningen. Enligt författaren, språkforskaren Tor G Hultman, är frånvaron ”en besvärande lucka i systemet”. borde ha superlativformen färst som finns i dialekter, ”di färreste”, och av och till fanns i äldre svenska.

Hultman var inte ensam om att förespråka färst och kalla frånvaron av en superlativform en ”lucka” i systemet eller språket. 1992, i dåvarande Svenska språknämndens skrift Språkvård (4:1992), nämndes ”luckan” i ett svar till en Ola Richardsson som efterlyste en superlativform av . ”Personligen tycker jag att färst vore ett bra alternativ”, skrev han. Om han inte visste att formen redan fanns, fick han veta det i svaret. Språknämndens Margareta Westman, som svarade, visade på två äldre superlativformer i Svenska Akademiens ordbok, fåast och färst, och på en anmärkning från 1926 som sa att superlativen var ”obruklig”. SAOB:s rekommendation var att i stället använda uttryck som ”det minsta antalet” eller superlativ av fåtalig. Nu, 66 år senare, rekommenderade Westman, och Språknämnden, färst som superlativform och konstaterade att den ”väl skulle försvara sin plats som normal böjningsform”.

Rekommendationen kvarstår: Språkrådet förordar ”det lite ovanligare färst”.

Språkvårdens lågmälda men konsekventa uppmuntran har haft verkan. En viss rubrik till en TT-artikel med spridning i flera medier tyder på det.

Färst har fyllt luckan.

 

 

I praktiken
1. Rubriken. Få noterade att TT:s rubrik ”Färst dödsstraff sedan 70-talet” var felaktig. Eftersom färst betecknar antal och inte mängd borde det ha stått ”dödsdomar”. Formen färst är ännu så pass främmande att den bör användas med sans och måtta i nyhetsflödets rubriker. Det finns en risk att den stjäl uppmärksamhet från innehållet.

2. Grafiken. Färst har en plats i nyhetsgrafikens förklarande texter. När statistik ska bli journalistik behövs alla tillgängliga komparativer och superlativer.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se varannan torsdag.


  • »Eftersom färst betecknar antal och inte mängd«

    Tankarna bara halkar av när jag försöker linda dem runt det där. Har du ett exempel på ett adjektiv som betecknar mängd (och därmed, antar jag, passar ihop med »dödsstraff«)?

    • Jag ber om ursäkt: har tyvärr missat din kommentar. Jag menar inte att ”dödsstraff” hade fungerat med ett annat myckenhetspronomen. ”Dödsstraff” är inte räknebart, men det är heller inte rätt ord i detta sammanhang som handlade om antalet dödsdomar.

      • Tack för svaret! Nu förstår jag bättre. Ingen fara att det dröjde.