Språkbloggen 9 juni 2016

Mediespråk: Familjenamnet kommer först som sist

Isländskt namnskick hamnar delvis på undantag i EM-rapporteringen. Islands fotbollsmålvakt Ögmundur blir Kristinsson.Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån.

Den världsberömde amerikanske boxaren Muhammad Ali dog nyligen.

I nyhetsrapporteringen efter hans död uppstod en kortvarig förvirring kring hans namn. Det var inte det ursprungliga, Cassius Clay, som väckte frågor utan en nyhetskällas tillfälliga avvikande stavning av namnet som boxaren, ”The Greatest of All Time”, burit ända sedan mitten av 1960-talet, då han anslöt sig till Black Muslim-rörelsen i USA.

Visst är det länge sedan Muhammad Ali syntes i nyhetsrapporteringen och visst finns det många varianter av Muhammad, men hur kunde ”Mohammed Ali” passera en nyhetsdesk?

Hur Muhammad återges styrs av tradition och återgivningssystem i olika språk. I svenskan är Muhammad den normaliserade stavningen, men profetens namn skrivs för det mesta Muhammed. I engelskan är Mohammed och Mohamed vanligast i nyhetsbyråernas återgivning av namn. Profetens namn skrivs vanligen Mohammed på engelska men också Muhammad eller Mahomet förekommer.

Att återge personnamn som har sitt ursprung i språk med icke-latinska skriftsystem, eller innehåller främmande tecken och diakritförsedda tecken som inte finns i det svenska alfabetet, är en typ av namnkomplikation i mediespråket – som bevisligen kan påverka ikoners namn.

En annan är namnskick i olika språk och länder.

I arabiskan, till exempel, förekommer det självständiga förledet Abu eller Bou, som betyder ‘far’. Dessutom är det korrekt att ta med den bestämda artikeln al- (med varianterna el- och il-) i familjenamn. Men det hindrar inte att många namnformer utan bestämd artikel är inarbetade. Det gäller också att skilja på Al och al-. Al kan betyda ‘hus’ eller ‘ätt’ och ska användas om de fem dynastierna på Arabiska halvön: Al Khalifa, Al Maktum, Al Nahyan, Al Saud och Al Thani.

I flera östasiatiska språk sätts personnamn i omvänd ordning från svensk synpunkt: efternamnet kommer först. Kinesiska namn brukar återges i denna ordning medan japanska namn återges enligt västlig ordning. Kinas premiärminister heter Li Keqiang och hans motsvarighet i Japan Shinzo Abe. Li och Abe.

Personer av kinesisk härkomst som lever i väst anpassar i regel sina namn efter västlig ordning.

Så vad är förnamn och vad är efternamn? Det är faktiskt både rimligare och enklare att tala om givna namn (dopnamn) i stället för förnamn och om familjenamn i stället för efternamn. Det gäller i synnerhet östasiatiska språk men även i allmänhet.

Namnskick i olika språk och länder är naturligtvis betydligt mer komplicerat än så. Det är en hel vetenskap. Att förstå det är en bra början.

 

ISLÄNDSKA NAMN
Inför fotbolls-EM finns det skäl att repetera isländskt namnskick och att hitta en pragmatisk återgivning i svenskan. För i isländskan finns traditionen med patronymikon och metronymikon, farsnamn respektive morsnamn som talar om vems son eller dotter man är, medan dopnamnet är det som man heter. Islänningar med -son- och -dóttirnamn måste därför – egentligen – nämnas med såväl för- som efternamn. I isländskan går det att endast använda dopnamnet, men aldrig bara efternamnet. Detta bruk är främmande i svenskan. Hela namnet bör återges, men i EM-rapporteringen är det rimligt att tillåta bruk av endast efternamn.

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 26 maj 2016

Mediespråk: Sprängmedel sprängstoff för kemister

Alla termer är ord, men alla ord är inte termer. Den enkla ramsan är en bra inledning till terminologins grunder. Termer är fackord i en väl avgränsad betydelse som används inom ett specialområde och som ”behövs för att säkerställa en effektiv kommunikation mellan fackpersoner” (Språkrådet).

I mediespråket gäller vanligen att säkerställa effektiv kommunikation genom att avstå från fackord, mera precist att i daglig nyhetsrapportering inte okritiskt använda fackspråk. Svåra ord ska helst undvikas, men ibland är det rätt att återge fackord. På den bästa av redaktioner vet journalisterna hur de ska handskas med terminologi i olika sammanhang. Här är några strategier:

• Avstå från fackord och använda allmänspråkliga, ibland rentav i allmänspråket populära benämningar.

• Återge fackord och förklara dem allmänspråkligt.

• Återge fackord och förklara dem genom att sätta dem i ett sammanhang.

• Återge fackord genom att fläta in dem, som självklara element eller accenter i ett sammanhang i vilket korrekt terminologi krävs för att texten inte ska förlora i innehåll och begriplighet.

Och här är några exempel:

I en artikel om ett reklamationsärende efter en krockskadereparation får läsarna veta att ”fel fjäderben hade monterats” på bilen. Är man inte kunnig i bilens anatomi vet man knappast vad ”fjäderben” är för något, men att det är en enhet som monterats på fordonet står klart. Det räcker så. Att klä det inflätade ”fjäderben” i allmänspråklig dräkt är överflödigt eftersom det är efterspelet till reparationen som är artikelns vinkel.

Ett uttryck som behandlas som en term utan att vara det är svarta lådan. Denna gamla benämning används fortfarande om ett flygplans färdskrivare eller VDR (voyage data recorder), som består av färdregistrator och ljudregistrator. Inte ens det faktum att lådorna sedan länge är röda eller orange hejdar bruket av den populära benämningen till förmån för transparenta termer, som hade platsat i nyhetsrapporteringen – men förvånat läsarna.

Vi får ofta höra att vi gör fel när vi skriver sekundmeter, men den informella beteckningen är godkänd i sammanhang som inte ställer krav på fackspråklig exakthet (meter per sekund).

En kemistuderande tycker att vi gör fel när vi använder ordet sprängmedel. ”Varför undviker ni ordet ‘sprängämne’?” undrar han, när vi rapporterat om ett fynd av ”sprängmedel i ett hyreshus”, och hävdar, med fackspråklig emfas, att sprängämne är ”det korrekta ordet”.

Sprängämne är rekommenderat fackord, men även sprängmedel accepteras i Rikstermbanken, som ‘samlingsterm för sprängämnen och tändmedel’.

Men sprängmedel är framför allt en godkänd allmänspråklig benämning.

Det är också vägbomber i stället för improviserade laddningar.

Läs också ”Rätt grepp om begrepp”.

 

ETTOR OCH NOLLOR
När fackord blir vanliga i allmänspråket tappar de sin termkaraktär. En avterminologisering sker. Motsatsen är förstås terminologisering, då ett allmänspråkligt ord används som term inom ett avgränsat område och får en snävare betydelse. Bogvisir och tsunami är vanliga exempel på avterminologisering. Besök och brukare inom hälso- och sjukvård är ord som terminologiserats.

Termer som beskriver en digital tillvaro marscherar raskt in i allmänspråket och avterminologiseras. Lika säkert som ettor och nollor.

Heta exempel är gränssnitt och algoritm.

 

Ingrid H Fredriksson är Sydsvenskans och HD:s språkvårdare. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 12 maj 2016 • Uppdaterad 11 maj 2016

Mediespråk: Sångerskor sjunger inte på sista versen

Bild: Ingrid H Fredriksson

En vän, journalist, besökte Landskrona häromdagen, gick till Jonas Högströms staty av Selma Lagerlöf, tog en bild, lade ut den på Facebook och skrev att författaren ”arbetade som lärarinna där 1885–1897”.

En kollega skrev nyligen om Sapfo, den grekiska lyrikern, och kallade henne ”Lesbos stora skaldinna”.

TT skrev om artisten Elisa Lindströms medverkan i tv-programmet ”Let’s dance” och kallade henne ”dansbandssångerska”.

”Man bör undvika ett system där vi har olika ord för manliga och kvinnliga innehavare av samma yrke”, skriver Språkrådet.

Ja, det är otidsenligt att lägga vikt vid manligt och kvinnligt genom att använda feminina personbeteckningar, som yrkestitlar. Språkvården förordar könsneutrala benämningar. Hit hör sedan länge ord som slutar på -ör och -are. Som redaktör, lärare och sångare. Det gör också ord som slutar på -man, om språkvården får bestämma. Tjänsteman, nämndeman, riksdagsman, ombudsman, justeringsman, talman, talesman med flera manord – de är många – ska inte kopplas till ‘person av manligt kön’. Att de finns beror visserligen på att de från början avsåg män, men nu existerar ingen sådan koppling. Inte i systemet.

Nu följer språkbruket, som bekant, inte alltid regler och system eller språkvårdens förklaringsmodeller. Många av orden på -man uppfattas inte som könsneutrala. Det visar uppkomsten av ord som riksdagskvinna, justeringskvinna och taleskvinna. Men språket är inte betjänt av att nya feminina beteckningar gör entré när strävan är könsneutralitet.

I Språkriktighetsboken påstås det att -person aldrig har slagit igenom som ersättning för -man. Språkvården har förvisso inte uppmuntrat ersättningsord med efterledet -person, men får kapitulera för talesperson: tiden och bruket har sagt sitt och kravet på könsneutralitet är uppfyllt.

Riksdagskvinna och justeringskvinna har gett upphov till könsneutrala riksdagsledamot och justerare.

Dags att återvända till och avrunda med inledningens exempel på -ska och -inna: Vissa gamla feminina yrkesbeteckningar inom kultursektorn försvarar sin plats i språket, till exempel sångerskor och skådespelerskor. Antingen brukas de tidstroget om historiska kvinnor som verkat i en mansdominerad yrkesvärld, som Sapfo och Selma Lagerlöf, eller också används de om nutida kvinnliga utövare i ett sammanhang där könsbestämning ges betydelse. Om bruket får bestämma.

På lördag avgörs Eurovision Song Contest i Stockholm. Än deltar sångerskor.

 

UNDANTAGEN
1. Sjuksköterska och barnmorska används även om män och är könsneutrala beteckningar. De som har svårt att acceptera att könsneutralitet följer en feminin form verkar för en övergång till sjukskötare. Det är inte omöjligt att den officiella titeln ändras till legitimerad sjukskötare så småningom. Barnmorska har ännu ingen utmanare.

2. Brandman brukar inte nämnas i anslutning till övriga manord utan är precis som sjuksköterska en könsmarkerad yrkesbeteckning med könsneutral funktion.

3. Författare är hon trots allt, Selma Lagerlöf. Författarinna hör inte till överlevarna bland feminina beteckningar i kultursektorn.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 28 april 2016 • Uppdaterad 27 april 2016

Mediespråk: Leva på soc eller få försörjningsstöd

Socialbidrag är med en ordboksdefinition ‘samhälleligt försörjningsstöd’, som finstilt fortsätter ‘när alla andra möjligheter är uttömda’. Det mollstämda tillägget andas inget om att hjälpen kan vara av övergående slag tills mottagaren själv kan försörja sig.

Socialbidrag, som började användas 1948 om penningunderstöd från socialvården, är sedan länge utmönstrat i fackmässiga sammanhang men brukas i allmänspråket och finns som sökord på Socialstyrelsens webbplats.

Där hittar man förstås också de uttryck som i dag används i socialtjänstsammanhang, ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd: ”I arbetet med ekonomiskt bistånd är socialtjänstens huvuduppgift att hjälpa personer så att de kan klara sin försörjning på egen hand. Den andra uppgiften är att ge ekonomiskt bistånd till dess att målet är uppnått.”

Eftersom socialbidrag är ett vanligt ord i allmänt språkbruk, alltså i folkmun, förekommer det i mediespråket. Det måste accepteras, och är inget problem, men i faktarutor om och beskrivningar av socialtjänsten är det förstås lämpligt att använda fackorden.

Men hur är det med soc? Soc är en mycket vanlig vardaglig kortform för dels ‘socialbidrag’, dels ‘socialtjänsten’. Den förtecknas till och med i Svenska Akademiens ordlista.

När soc nyligen förekom i en rubrik på webben, ”Var tionde i Malmö får pengar från soc”, fick jag följande kommentar från en läsare: ”Ville bara påpeka, med all respekt, för er att det ser inte så trevligt eller professionellt ut när ni skriver soc eller socialen.”

Avsändaren gillar inte heller uttrycket leva på soc, som också det finns i SAOL, och menar att soc kan uppfattas som nedvärderande både mot människor som är i behov av socialtjänstens stöd och mot dem som jobbar inom socialtjänsten.

Socialstyrelsen och Barnombudsmannen tänker annorlunda. På regeringens uppdrag har de båda statliga myndigheterna utvecklat en nationell webbplats, Koll på soc, med information för barn och unga. Det är tydligt att utgivarna valt ord efter målgruppen. Soc används genomgående.

Några kommuner har anammat språkbruket på Koll på soc i sin socialtjänstinformation riktad till barn och ungdomar. Ett exempel är Botkyrka kommun som förtydligar att socialtjänsten är ”soc, soss, socialen”.

Medierna bör vara mer återhållsamma med soc. Ordet är vanligt i vardagsspråket och går att använda i till exempel ett reportage som berättas ur ”mottagarens” perspektiv, men i en rak nyhetstext passar det inte: det är helt enkelt inte neutralt. Detsamma gäller socialen. I rubriker är det tillåtet att använda ett friare språk och kortformer, men det krävs fingertoppskänsla för sammanhanget.

Med tanke på perspektiv, sammanhang och nyhetsinnehåll kunde ”pengar från soc” i rubriken med fördel ha ändrats till ”socialbidrag”.

 

DAGISPARALLELLEN
Det finns pedagoger inom förskolan som ogillar att medierna använder kortformen dagis som blivit en vardaglig synonym till förskola, självklar i språket. Verksamheten heter förvisso förskola och de som arbetar där är förskollärare, men i ett vardagsperspektiv, barnets och föräldrarnas, är dagis ordet. Dagis har funnits sedan 1950-talet och är en så lyckad och användbar vardaglig kortform att den har överlevt daghem och följt med in i förskolan. I rubrikspråket är dagis en vinnare. Hur skulle vi klara oss utan ”dagiskö”?

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och HD och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 14 april 2016 • Uppdaterad 13 april 2016

Mediespråk: Påskjuten går i partikelverbens spår

Bild: Ingrid H Fredriksson

I förra krönikan var ämnet partikelverb, verb kombinerade med småord som in, till, upp, på. Partiklarna, vanligtvis prepositioner eller adverb, kallas också partikeladverbial (till exempel i Svenska Akademiens språklära av Tor G Hultman) och ibland rätt och slätt adverb.

Partikeln i ett partikelverb är alltid betonad och verbet följaktligen obetonat. Ofta kan den bilda sammansättning med verbet. Jag gav exemplet lägga fram som i sammansatt form blir framlägga.

Nästa steg i betraktelsen blir perfektparticipen, som av lägga fram är framlagd. Perfektparticip avledda av partikelverb måste vara just så: fast sammansatta.

Ibland görs försök att enligt samma mönster bilda perfektparticip av verb som kombineras med obetonade prepositioner. Mitt senaste fynd i nyhetsrapporteringen är påskjuten, dels ”en påskjuten person”, dels ”en varg blev påskjuten … men ännu inte bekräftad som död”. Skjuta på någon eller något är en verbkonstruktion och perfektparticipen påskjuten följaktligen en katt bland hermelinerna.

Den som famlar i mörkret får rådet att göra ett partikelverbstest före avledning. En fråga räcker: Är småordet som hänger med verbet betonat eller inte? Med ett förtydligande exempel: Att köra på leder till påkörd. Att köra på gör det inte.

Där partikelverben slutar tar nu konstruktionerna vid – och prepositionerna.

Att pricka in rätt preposition i en konstruktion, verb- eller annan, visar sig ofta vara svårt. Detsamma gäller prepositioner i fasta fraser och före substantiv. Därför får man läsa om Madonnas ”vårdnadstvist över sonen Rocco”, en avhandling ”från Lisa Svensson”, ett barn som ”var införstått avlyssningen”, en person som tog ”bladet ur munnen”, en annan som ”lade sista handen avhandlingen”, en tredje som blev ”ihjälstucken av en kniv”. Och vad ska man tro om att ”travestera ett annat svenskt traditionellt lördagsnöje”?

Konstruktionsordboken Svenskt språkbruk (Språkrådet), Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien och gamla hederliga Svensk handordbok är räddare i prepositionsnöden. I framför allt de två förstnämnda finns exempel som ger god vägledning. Exemplen ovan bör i tur och ordning rättas till om, av, med, från, vid respektive med. Och travestera? Ja, ibland är lösningen att utesluta preposition: anspela på men travestera något.

Några prepositioner används i mediespråket som universallösningar. Vid, kring, under, med, av får ofta tjäna som prepositioner med – eller av – passepartout-karaktär. Det händer till exempel när avsändaren inte kan, eller inte vill, vara precis (medaljen delas ut under den 10 september), tvekar i valet av preposition (han bor vid Kirseberg i Malmö) eller påverkas av engelskans prepositionsval (från regissören av ”The witness”).

Kring detta finns det anledning att återkomma.

 

TYDLIGARE OM STRANDNING
I samband med förra mediespråkskrönikan kom jag in på det i svenskan vanliga fenomenet prepositionsstrandning, men inte generellt utan genom prepositionspassivkonstruktion, som är ett specialfall. Jag har blivit korrigerad av en läsare.

Ett av exemplen var någon blir hälsad på. Prepositionspassiv, numera vanligt i mediespråket, hör till informellt språkbruk. Läsaren, Marit Julien, professor i nordiska språk och docent i allmän lingvistik vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, påpekar att konstruktionen hör till idiomatisk svenska eftersom den finns i det levande talspråket. Hon förtydligar också: ”Prepositionsstrandning är mycket vanligt i svenskan. Det är när det uppstår genom passivering [alltså prepositionspassiv] som det eventuellt blir mindre acceptabelt.”

Jag tackar Marit Julien för sakkunnig kommentar.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och HD samt i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 31 mars 2016 • Uppdaterad 30 mars 2016

Mediespråk: Partikelverb väcker språkpolisen

Bild: Ingrid H Fredriksson

När verb kombineras med partiklar, småord som in, till, upp, uppstår så kallade partikelverb. Som titta in, komma till, ge upp. Sådana är mycket vanliga i svenskan. För det mesta fyller partiklarna en viktig funktion eftersom de påverkar eller bestämmer betydelsen, men i en del fall kan de uppfattas som onödiga. Särskilt en av dem brukar locka fram språkpoliserna.

Partikeln, småordet, fungerar i sig själv som preposition eller adverb. När den ingår i ett partikelverb är den alltid betonad. Ofta kan den bilda sammansättning med verbet: lägga fram kan till exempel bli framlägga. Den sammansatta varianten är vanligen mer formell eller har abstrakt betydelse.

Författaren och sfi-läraren Sara Lövestam har skrivit engagerat och upplysande om partikelverb i populärgrammatiken ”Grejen med verb”. Kapitlet om partikelverb inleds: ”Mina elever på sfi tycker att partikelverb är ett vansinnigt påhitt, omöjligt att förstå sig på.” Ja, när allt hänger på partikeln, och på betoningen, kan det som var ett enkelt verb förvandlas till en härva av betydelser. Som hålla: hålla av, hålla efter, hålla igen, hålla ihop, hålla inne, hålla kvar, hålla med, hålla på, hålla samman, hålla till, hålla uppe.

Partikelverben har fått extra omsorg i den senaste upplagan av SAOL. I tidigare upplagor förtecknades bara partikelverb i sammansatt form (inbetala). Löst sammansatta varianter (betala in), som ofta är mindre formella och har mer konkret betydelse, markerades med ett speciellt tecken som betyder ‘kasta om’ men förtecknades inte i anslutning till verbet. Löst sammansatta partikelverb utan fast motsvarighet, som ligga i, utelämnades helt.

I SAOL 14, som kom förra året, hittar man betala in och också betala av samt betala ut under betala. Och ligga i är ett av tolv förtecknade partikelverb under ligga! Sfi-studerande har definitivt fått en bättre verbvisare.

I språkbruket finns också partikelverb som väcker språklig irritation. Partikeln uppfattas som överflödig och klandras för att vara tautologisk, omotiverad eller motsägelsefull. Eliminera bort, summera upp respektive prioritera bort eller ner är kända exempel.

Mest klandrad är upp, och språkpolisernas favoritexempel bland partikelverben i allmänspråket är sedan länge starta upp med god konkurrens av öppna upp. Språkvetare som försvarar upp brukar hävda att partikelverbet innehåller en betydelsenyans som tydligt markerar ett nytt tillstånd. I nyhetsspråket är det sällan motiverat att framhäva denna subtila betydelseskillnad.

Nej, starta upp, öppna upp liksom stänga ner, som används i börssammanhang respektive IT-språk, kommer från engelskan, och det är också direktöversättningar som ligger bakom det accelererande partikelbruket i managementsvenska och branschspråk – som så lätt förs över till mediespråket.

Mitt senaste fynd är döda av. Vad sägs om utrota?

 

STRANDAD PREPOSITION

När partiklar ingår i partikelverb är de betonade medan verben är obetonade. När verb kombineras med obetonade prepositioner talar man däremot om konstruktioner. Att hälsa på är ett partikelverb, att hälsa på ett verb. Det senare konstrueras med prepositionen : hälsa på någon. Det kan vridas till att någon blir hälsad på varvid verbet i perfektparticip, hälsad, böjt som adjektiv, får prepositionen som löst påhäng. I grammatiken kallas fenomenet strandad preposition. Det hör inte till idiomatisk svenska och bör undvikas, men är en effektiv lösning som blivit vanlig i mediespråket: Ungdomarna blev inte lyssnade på. Kvinnan blev tafsad på.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 17 mars 2016 • Uppdaterad 16 mars 2016

Mediespråk: När engelskan knackar på dörren

Den som är förberedd överlever. Häromsistens publicerade Sydsvenskan en artikelserie som handlade om överlevnad och beredskap. ”Om allt kollapsar” var den sammanhållande rubriken. I det andra avsnittet besöktes Erik som hade flyttat ut på landet för att där, drastiskt uttryckt, invänta katastrofen. Samhällets katastrofberedskap var inget han förlitade sig på.

Långt från strategiska mål lever Erik och hans familj redo att i en övergångsfas klara en förändring i form av till exempel en terrorattack, en naturkatastrof, en ekonomisk kollaps. I tillvaron ingår egen jordkällare, egen brunn, vattendunkar, konservlager samt avskildhet och en låg profil. ”Jag vill inte gärna att folk ska hitta hit. Dessutom finns det säkert folk som tycker att man är paranoid eller knasig”, säger Erik, som aldrig lämnar hemmet utan plåster, mössa och foliefilt.

Familjens liv på landet är inte så isolerat som det kan verka. Erik ingår i en rörelse som kommunicerar och växer på internet via bloggar och diskussionsforum. I artikelns faktaruta berättas om ”prepperrörelsen” med rötter i survivalismen som föddes i USA under kalla kriget. Survivalisterna inriktade sig på att överleva ett kärnvapenkrig; deras efterföljare, som Erik, förbereder sig praktiskt och mentalt för hela skalan av katastrofer.

Kommunikationen sker på engelska, vilket har sina fördelar i ett internationellt nätverk och förstås i händelse av en världsomspännande katastrof – under förutsättning att uppkoppling finns. Men när rörelsen ska beskrivas är direktinlånen ett aber. Efter survivalismen och survivalisterna verkar anpassningen till svenska i fråga om böjning, stavning och uttal tveka. Preppning och preppare används blygsamt; prepping och prepperrörelsen har sina preppers.

Engelsk s-plural har blivit en deklination att räkna med i mediespråket trots språkvårdens rekommendationer om avhållsamhet. Den är en grammatikens dark horse, svår att mota i språkbruket. Hipstrar för en ojämn kamp mot hipsters, liksom hackare mot hackers, workshoppar mot workshops, cocktailar mot cocktails och tweetar mot tweets, så preppare hade inte mycket att sätta emot preppers.

Språkbrukare som inte vågar lita på svenskans inneboende möjligheter utan hellre väljer engelskans form – ett vanligt fenomen i medierna – kan på sikt äventyra de landvinningar som gjorts när det gäller engelska inlån i svenskan. S-pluralen får här sällskap av prepping-exemplet, det vill säga substantiveringar som lånas in från engelskan och slinker undan anpassningen till svenska enligt mönstret coachning, mobbning, dumpning, mobbning, dopning och skimning.

Engelskan är inget hot mot svenskan, men dess inflytande är en faktor att förhålla sig till i språkbruket. Inte minst medierna bör hantera lånord med språklig självkänsla och fokus på svenskans system.

 

BEREDD PÅ ENGELSKA
1. Dark horse. Ett gammalt inlån som hamnat i SAOL. Oböjligt med n-genus: en dark horse är ren svenska för ‘tidigare okänd kandidat som visar sig ha segerchans’.

 

2. S-plural. Pluraländelsen -s hör till gruppen inlånade pluralsuffix. Språkvården anser att ändelsen är olämplig då pluralen i regel inte kan sättas i bestämd form. S-plural är ibland en transitform. När orden försvenskats i uttal och stavning kan också pluralen anpassas till svenskans böjningsklasser (deklinationer). Exempel: jumper–jumprar, partner–partner.

 

3. Språkrådet. En hållbar artikel om engelska: ”Coola ner! Engelska är okej!” av Maria Arnstad i Språktidningen 2011.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 3 mars 2016 • Uppdaterad 2 mars 2016

Mediespråk: En flyktingvåg är människor i rörelse

För snart tre år sedan skrev jag om ordval i nyhetsrapporteringen om flyktingar. Rubriken var ”Volymer och vågor”. Jag utgick från dåvarande migrationsministern Tobias Billströms kritiserade tal om ”volymer”, mediernas återkommande bruk av ”flyktingströmmar” och ”flyktingvågor”, verb som ”välla” och ”strömma” och, parallellt, texter och bilder som inte gömde människor i strömmar och vågor utan lyfte fram individer och enskilda människoöden. Ett möte med människor som berörde många var författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN till dåvarande justitieministern Beatrice Ask (13/3 2013) om rasism och Reva, polisens projekt för att verkställa avvisningar.

Så kom hösten 2015 och en situation som omväxlande har beskrivits som flyktingkris och flyktingkaos. Bildspråket fick sin motsvarighet i verkligheten. En våg var det, människor på flykt kom i en strid ström. Samtidigt som vi talade om ”flyktingvågen”, den dagliga ”flyktinginströmningen” och ”massflykten” försökte vi se deras ansikten. På redaktionen togs initiativ för att synliggöra individerna. Den första av tre fina porträttserier om människor som kommit till vårt land blev Före flykten. I bild och text fick läsarna möta människor som hade namn och berättade om vardagsliv och drömmar.

Utan dessa stråk av enskilda öden skulle det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att se människorna, för hela tiden pågår ”volymrapporteringen”. Den är förstås både aktuell och relevant för att beskriva situationen på ett europeiskt plan; EU:s flyktingpolitik krackelerar samtidigt som människor fortsätter att fly. ”Land efter land försöker hitta på nya sätt att trycka tillbaka strömmen av människor”, som Annika Ström Melin skrev i Sydsvenskan (29/2).

Till Sverige kommer nu färre asylsökande till följd av politiska åtgärder som syftar till att ”minska flyktingtrycket”. Ändå fortsätter språkbruket med strömmar och vågor. De få som kom via Hyllie under fyra veckor i januari–februari beskrevs som ”den näst intill obefintliga flyktingströmmen med Öresundståg”.

I tisdags trädde anvisningslagen i kraft, som innebär att alla kommuner måste ta emot flyktingar som fått uppehållstillstånd. Ett fördelningssystem för ensamkommande asylsökande barn börjar gälla den 1 april. I en TT-artikel (29/2) formulerades kommunernas dilemma: ”Den stora flyktingströmmen innebär också att många kommuner står inför stora investeringar.”

Regeringen vill få till stånd fler så kallade återtagandeavtal för att människor som inte beviljats asyl verkligen ska lämna Sverige. För Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är frågan av avgörande betydelse. Till TT sa han: ”Det är där de stora volymerna finns.” (1/3)

Människor göms i vågor, beskrivs som kostnadsmassa och volymer, men de förblir människor med vardagsliv och drömmar. Det perspektivet måste finnas i nyhetsrapporteringen.

 

Människor – och statistik

 

• Tre porträttserier. Sydsvenskan har i bild och text skildrat möten med människor som på olika vägar kommit till Sverige, som vill skapa eller har skapat sig ett liv här. Förutom Före flykten finns Efter flykten som följer flyktingar som tas emot i Sverige och Vägen in som utgår från personer som läste sfi för fem år sedan och deras berättelser. Porträtt och berättelser finns på Sydsvenskan.se: #föreflykten #efterflykten #vägenin.

 

• Statistik. Siffror säger lite, grafik desto mer: kurvan visar vågen. Källa: Migrationsverket.

 

Ingrid H Fredriksson är språkvårdare på Sydsvenskan och HD. Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 18 februari 2016 • Uppdaterad 17 februari 2016

Mediespråk: Nedsättande ord som börjar på n

Facebookdelningarna är i skrivande stund på väg mot 20 600.

Det gångna veckoslutets nyhet på Sydsvenskan.se om Farmor Elsas Bageri & Café i Svedala som säljer chokladbollar under en benämning som inte bara är otidsenlig utan också innehåller ett nedsättande ord blev ett viralt samtalsämne.

För över tio år sedan var det ett konditori i Sjöbo som drog till sig uppmärksamhet på samma tema. Den gången blev det DO-anmälan, och konditoriet fick se till att hitta på ett nytt namn på sin chokladboll. En kvällstidning hakade på och ”lyfte” frågan till en bagatelliserande skojnivå genom att ordna en namntävling.

Kanske säger det något om vår tid och vårt samhällsklimat att vi nu åter möter en aningslös hållning till ett ord som odiskutabelt är negativt laddat och inte bör användas i vare sig nyhetstext eller handelns marknadsföring och skyltning.

I båda fallen är själva klangbotten en reaktion mot ett perspektivlöst språkbruk, men denna relevanta kritik väcker ju också dem som inte fäster någon vikt vid negativ laddning utan hävdar rätten att få fortsätta använda ett belastat ord som av många uppfattas som stötande. Det är dystert, men glädjande nog står kritikerna för en stor andel av kommentarerna i Svedalafallet.

Hur ska medierna förhålla sig till nedsättande ord? Ja, att de inte ska användas i rapporteringen är självklart, men när de i sig själva är en del av nyhetsflödet, hur gör man då?

Sydsvenskans reporter Julius Viktorsson citerade Svedalabageriets benämning på chokladbollen och undvek det nedsättande ordet genom att använda initialdräkt: ”n-ordet”, skrev han.

Det är rimligt, försiktigt och korrekt att markera distans genom citattecken och ordförklädnad, men lika rimligt är det, på ett metaspråkligt plan, att nämna ordet. Det viktigaste är att uttrycka sig begripligt, återge det laddade uttrycket sparsamt och att inte vackla i hållning och skärpa. Källor som används ska citeras utan klåfingriga omskrivningar och ”varningstexter”. Som alltid gäller att förmedla ett innehåll som är sant och relevant. När Julius Viktorsson citerade Språkrådets frågelåda var det självfallet språkvårdsorganets mer direkta språkbruk som syntes.

I juni 2011 skrev frilansjournalisten Nils Svensson i Språktidningen under rubriken ”Historien om när det svarta ordet skulle bytas ut”. En ny upplaga av barnboken ”Ture Sventon i Paris” av Åke Holmberg hade kommit ut tidigare samma år, och historien som skulle berättas var den om hur förlagsredaktören minst sagt stötte på patrull när hon ville ändra några av författarens daterade formuleringar.

Ur ett intressant resonemang om ändringar i litterära texter bryter jag ut några rader som väl sammanfattar en klar och tydlig kurs också för mediespråket:

”Endast i ett sammanhang är det politiskt korrekt att säga neger: den metaspråkliga debatten. Det vill säga när ordet diskuteras.”

 

Röster som räknas
1. Etymologen. Bo Bergman i sin etymologiska ordbok ”Ordens ursprung”: ”Vissa vill försvara ordet neger genom att anföra att det latinska grundordet niger ursprungligen bara betyder ‘svart’, men detta etymologiska faktum tvättar inte alls bort den negativa känsloladdningen.”
2. Facebookrösten. Den enda som behövs: ”Svårt att inte bli provocerad när man blivit kallad negerjävel i alldeles för många år. Jag förstår helt ärligt inte hur man kan försvara detta. Jag personligen associerar inget positivt med just ordet neger.”

 

Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.

Språkbloggen 4 februari 2016 • Uppdaterad 3 februari 2016

Mediespråk: Namn som bleknat blir gemena typer

Namn skrivs med stor bokstav, men minnesgoda mediespråksläsare vet att denna enkla regel är förbunden med villkor.

Först och främst måste beskrivningen namn förfinas: egennamn skrivs med versal begynnelsebokstav, medan beteckningar och benämningar, som ju också kallas namn, ofta skrivs med gemen. Därefter är det dags att syna egennamnets status i sammansättningar och avledningar. För att inte tala om vad som kan hända med ett egennamn i överförd användning. Det är skillnad på att heta Lucia och att vara lucia, på att vara Judas och att vara en judas. När karaktären av egennamn gått förlorad, som det brukar heta i språkvården, är det ute med versalen.

Det är inte för inte som stor eller liten bokstav är och förblir den vanligaste språkfrågan på redaktionen.

Det händer att branschföreträdare påpekar att vi missat att ge deras varumärkesnamn versal begynnelsebokstav. Visst ska varumärken skrivas med versal, men om de börjar fungera som ord i språket förlorar de sin karaktär av egennamn. De blir så kallade degenererade varumärken och upphöjs till typer av vad de är i övergripande mening – och blir gemena. Bankomat, keso och termos är välkända exempel. Några mindre uppenbara är pågatåg, som typ av pendeltåg, och permobil, som typ av eldriven rullstol.

Den som skapat ett varumärkesnamn som lever vidare i språket på detta vis bör känna sig nöjd och inte sörja förlusten av en versal.

En sammansättning som har ett egennamn i förledet skrivs med versal begynnelsebokstav så länge namnkaraktären är orubbad. Så inleds Malmöbo alltid med versal och Nobelpris likaså. Men förledet kan förlora sin karaktär av egennamn om sammansättningen börjar betyda en typ av något. Ett manchestertyg kommer inte med nödvändighet från Manchester utan är en tygsort, en dieselmotor är en motortyp, en davidsstjärna är en typ av stjärna (judisk symbol; sexuddig) och en tykobrahedag är en typ av dag man vill slippa, en olycksdag.

Nyligen syntes den djärva sammansättningen ”malmögrönt” i nyhetsrapporteringen apropå ny grön färg på Malmös bussar. Så länge färgen uteslutande förknippas med staden tronar egennamnet i förledet, men så fort den börjar betyda en nyans av grönt bleknar Malmögrönt till malmögrönt. Hållbar och inarbetad blir den kanske till sist bara malmö, likt siena, jordfärgstypen med kopplingar till den italienska staden Siena.

Som avrundning en avledning av raffinerat slag: ”Det ombytliga beethovenska lynnet … skulle fram”, skrev Carlhåkan Larsén i en recension av Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio” konsertant på Malmö Live (Sydsvenskan 25/1).

Adjektiv avledda av personnamn får stor bokstav om de syftar på personen. Så hur tänkte Larsén? Om Beethovens lynne handlade det förvisso, men återspeglat i själva framförandet, ombytligt som hos Beethoven.

Svår typ.

 

• Läs mer om versaler och gemener i Språkbloggen: ”När liten blir stor” och ”The times they are a-changin'”.

 

Mellan punkt och komma
Lördagen den 6 februari är det semikolonets dag. Det är inget tecken för rak nyhetstext, där det ofta används fel i stället för kolon. I en längre, resonerande text kan det däremot, när punkt är för starkt och komma för svagt, vara det perfekta tecknet. Rätt använt markerar det meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar.

Lästips: ”Semikolonet ett otydligt tecken i tiden” av Patrik Hadenius i DN 30/1.

 

Mediespråk publiceras i Sydsvenskan och i Språkbloggen på Sydsvenskan.se torsdagar udda veckor.