Tack!

Bloggen är avslutad, åtminstone tills vidare. Tack för alla era kommentarer och frågor.

Skriv en kommentar »

Chatta med mig i dag

Nu är jag hemma i Stockholm. Klockan 15 i eftermiddag kan ni chatta med mig här. Vi ses!

Skriv en kommentar »

Hem till Sverige

I vintras när min bror berättade att både mamma och pappa hade blivit sjuka kunde jag inte föreställa mig att det skulle vara så allvarligt. Jag ville hit bara för att besöka dem, men när jag väl kom igång med förberedelserna började jag se fram emot att få se hur Kabul förändrats. De sista veckorna kunde jag inte sova, jag var väldigt rädd och orolig för säkerhetssituationen, för bombdåd och sånt.

När jag kom fram var jag jätteförsiktig och det har jag fortsatt vara, men mardrömmarna har försvunnit. Jag har försökt förstå samhället igen och blivit förvånad många gånger.

Kabul, Mazar, Herat och Kandahar har blivit större och vackrare, det finns många nya höga hus, stora affärscentrum och fler än femtio tv-kanaler. Flera privata universitet har startats och det går att ta samma examina här som på Oxford. Situationen för många kvinnor har blivit bättre. Det finns nya motorvägar. Järnvägen mellan Afghanistan och Iran är klar, och snart börjar de bygga järnväg mellan Turkmenistan, Uzbekistan och Afghanistan. I Mazar-e Sharif bygger de tunnelbana.

Ett nytt, modernt Afghanistan växer fram. Visst finns det fortfarande många problem, men det verkar gå åt rätt håll. Det är inte lätt för ett land som har förlorat allt att hämta sig efter trettio års krig.

En del av mina vänner är kvar, andra lever utomlands. Några har blivit miljonärer eller kändisar, andra är precis som förr. Min familj bor kvar i samma hus, fast nu är det omgett av nya och moderna byggnader.

Jag känner mig som en främling här. Folk ser på mig som en europé och inte som en afghan, kanske har mina tankar och idéer förändrats. Till och med mamma sa ”det afghanska samhället är inte för dig”. Jag kände mig ledsen när hon sa så, men jag har kanske bara inte insett att jag har varit annorlunda hela tiden.

Ens hem är där man känner sig hemma, och Sverige är hemma för mig. Här är jag berömd och har en bra position i samhället, men jag har ingen trygghet. Om jag inte aktar mig kan någon döda mig lätt som man slår ihjäl en mygga. På grund av korruptionen är det ingen som undersöker sådant och alla bara glömmer. I Sverige vet ingen vem jag är förutom mina vänner. Men där har jag trygghet och frihet, jag kan ta mitt liv för givet.

Så nu ser jag fram emot att resa hem, andas den skandinaviska höstluften, äta min favoritpastasallad och promenera överallt utan att känna mig rädd.

Skriv en kommentar »

När pistolen åkte fram var festen slut

Hassans bröllopsfest var på ett hotell i Karte 4 som heter Kabul-Dubai. Innan jag berättar måste ni veta hur den afghanska bröllopskulturen funkar.

Familjer väljer ofta en brud åt sin son ur släkten eller ur en annan familj de känner. Det är vanligt att kusiner gifter sig med varann. Killens familj går till tjejens familj och ber dem att ge sin dotter till deras son. Det heter khastegari och tar ibland flera år.

Om tjejens familj säger ja får tjejen och killen sitta för sig själva och prata med varann i några timmar.

Om de tycker att de passar ihop kan de träffas några gånger till och sen blir det förlovningsfest, det är ungefär som ett stort svenskt bröllop och killens familj betalar allt. Det kan bli väldigt dyrt och många har inte råd att gifta sig.

Förlovningen kan vara allt ifrån en månad till några år. Paret lär känna varandra och kan göra vad de vill utom att ha sex.

Kvällen innan bröllopet är hennakväll. Då samlas alla killens vänner hemma hos honom och tjejens vänner hos henne och målar händerna på killen och både händer och fötter på tjejen med henna.

I Kabul brukar man bjuda alla släktingar från båda familjerna plus alla vänner och grannar. På Hassans bröllop var det sjuhundra gäster, fatta vad bara maten måste ha kostat. Killen måste också köpa massor av guldsmycken åt tjejen, det är väldigt viktigt.

Hassan och Morsal är släktingar och har träffats genom familjen. Det var inte precis ett arrangerat bröllop, de gillade varann när de träffades. Det är vad Hassan har sagt till mig, jag har aldrig träffat Morsal.

Hon har en utbildning men jobbar inte. Hassan gör kortfilmer och dokumentärer och är affärsman, han fraktar Natoutrustning från Uzbekistan till Afghanistan.

På festen satt män och kvinnor var för sig. Det är ingen lag eller så och det finns blandade bröllop, men familjerna brukar bestämma det. Bara en proffsfotograf får ta bilder av kvinnorna, så tyvärr har jag inga av dem.

Hassans bror hade reserverat ett bord för mig och de andra från tv: Masoud Ahmadi, Mustafa Azizyar, Mujeb och Popal. En popartist som heter Samir uppträdde.

Några ville dansa, jag är rätt bra på afghansk dans, haha. Stilen heter qataghani och kommer från norra Afghanistan.

Sen blev vi från tv-bordet inbjudna till ett mindre rum bakom scenen för att äta. En oväntad sak var att det stod alkohol på bordet, till oss femton fanns det tio enlitersflaskor vodka och Captain Morgan.

Jag hade ont i magen så jag var den ende som inte drack. Jag märkte också att flera av killarna rökte hasch. Jag avskyr rökning och droger.

Vi började dansa igen och brudgummen kom från kvinnornas avdelning för att hälsa.

Vår vän Mukhtar hamnade i bråk med en full kille och vi såg att killen hade en makarov-pistol i byxlinningen så vi skilde dem åt och sen gick vi, det kändes inte säkert för oss att stanna längre.

Festen var kul men det här att separera män och kvinnor tycker jag är konstigt. Det är en kulturell grej.

Hassan var jättefin. Det är han i mitten.

Taggar: bröllop, fest, henna
Skriv en kommentar »

Basket betyder frihet

I dag spelades finalen av Fredscupen i basket i Chaman Huzuri-området. Det visade sig att Sonia som är 18 år och jobbar med sportprogrammet Shoot på Tolo TV spelar i Shahin, ett av tolv damlag i cupen. Så jag hängde med henne dit och hon presenterade mig för lagkaptenen Mayhan.

Sonia vill plugga vidare inom journalistik, och Mayhan söker stipendium för att studera utomlands, hon vill bli läkare. Ingen av dem är gift än. När jag frågade skrattade de och sa att det är för tidigt och att de väntar på den rätte. Basketen betyder allt för dem: frihet, något kul att göra och självständighet, fast deras familjer stödjer dem.

Mayhan sa att hon är glad att även damlagen kan spela utan några större säkerhetsproblem. Det har hänt att okända gärningsmän har använt giftig gas mot flickskolor, även i Kabul. Säkerhet är alltid en väldigt viktig faktor i allt som kvinnor och flickor gör.

Mayhan har varit i Tyskland, USA och England, och hon sa att även om basketen här inte går att jämföra med exempelvis NBA ser hon positivt på framtiden för basket i Afghanistan. För fem år sedan fanns det inga damlag men i dag har varenda flickskola i Kabul både basketlag och fotbollslag.

I Fredscupen spelade lag från fyra provinser: Kabul, Mazar, Herat och Kandahar. Sonias och Mayhans lag vann finalen mot Sanger med 58-21!

Taggar: basket
Skriv en kommentar »

Olaglig kärlek

Några av er har frågat hur det är för homosexuella här. Afghanistan är ett islamiskt land och att vara homosexuell är ett brott inom islam. För mig är det viktigt att respektera människor i första hand och religion i andra hand, och jag tycker det är hemskt att sådana här samhällen förolämpar och till och med dödar homosexuella. Jag tror tyvärr den enda lösningen för dem är att fly någonstans där de kan vara säkra.

De flesta av de killarna och tjejerna lever hemliga liv på grund av den skam som samhället har skapat. Jag tycker synd om dem som måste leva på det sättet och många dör av psykisk sjukdom eller depression därför att de inte har något val. Jag ska försöka hitta någon att intervjua så att jag kan berätta mer.

Taggar: hbt, homosexuella
Skriv en kommentar »

Tillbaka på radion

Mina gamla kolleger på Radio Arman bjöd in mig till morgonprogrammet. Det var samma byggnad som sist jag var där, men nya säkerhetsvakter vid ingången.

När jag lämnade Tolo TV och Radio Arman var vi femtio anställda, i dag är det 850 bara i Kabul på Moby capital som äger Radio Arman, Tolo TV och flera andra medieföretag.

I studion på andra våningen träffade jag Sima Safa. Hon och jag var de första dj:arna som gjorde morgonprogrammen när Radio Arman började sända dem 2003. Sima kör fortfarande samma program, klär sig fortfarande likadant, har samma leende och samma röst. Men hon är inte singel längre, hon har gift sig med en läkare och fått en son.

Studion har blivit omgjord och färgglad, men är fortfarande mörk med ett stort mixerbord och dator. När jag åkte hängde bilder av programledare på väggarna, nu hänger stora tygdrakar där.

Vi började med några låtar av Ahmad Zahir, som kallas Afghanistans Elvis. Kommunisterna dödade honom i slutet av 1970-talet, men alla minns hans sånger. Sedan öppnade vi telefonslussen och folk ringde och önskade låtar.

Efteråt frågade Sima om jag inte ville göra morgonprogrammet ihop med henne. Jag är inte säker på vad jag vill göra, vi kom i alla fall överens om att ses och prata om idéer.

Förr stod bara några stolar och bord på gården, men nu har de byggt ett stort kafé och ett kök så att de anställda kan äta och dricka på radio- och tv-husets gård i stället för att springa ut och skaffa lunch på stan som vi gjorde förr.

Jag blev glad av att vara där och fick lust att göra ett program igen, jag längtar efter micken och stämningen i huset.

Taggar: Ahmad Zahir, Radio Arman, Sima Safa
Skriv en kommentar »

Här duschar 200 personer varje dag

Tidigt på morgonen gick jag till ett hamam, ett offentligt bad. Det var fullt med folk så jag fick köa. Det är svårt att duscha hemma eftersom det är ont om vatten, så hamam är bästa stället att duscha på. Det kostar bara ungefär sju kronor för en halvtimme.

Medan jag väntade pratade jag med hamamägaren Gulam. Han har haft hamamet i tre år och har mer än tvåhundra gäster om dagen som kommer och duschar, på fredagar upp till trehundra.

Till höger är dörrarna till duschbåsen. Killen i militärgrön skjorta heter Reza och är 24 år och jobbar på badet. Hans kläder var smutsiga, han sa att de var hans uniform. Tack vare jobbet hos Gulam kan han försörja sin familj i Ghazni, en av provinserna utanför Kabul.

Såhär ser båsen ut inuti:

Taggar: hamam
Skriv en kommentar »

S blev rädd för Natosoldaterna och stack

Min vän S har jobbat som tolk på en Natobas. Han har bett mig att inte skriva ut hans namn med tanke på hans säkerhet. Vi fikade i Share Naw, i afghansk kultur innebär fika oftast te med rostade ärter eller torkad frukt.

S har jobbat med den brittiska militären i Helmandprovinsen i södra Afghanistan i ett par månader. Han sa att i Helmand och Kandahar finns fyra sorters talibaner: en grupp som den brittiska militären stödjer, en som amerikanerna stödjer, pakistanska talibaner och Al Qaida-talibaner.

En natt när han jobbade och lyssnade på icam, en avlyssningsapparat som tar upp all mobil kommunikation i området, hörde han två talibanbefälhavare prata med varandra. Den ene sa att den andres walkie talkie verkade väldigt bra, och den andre sa att han hade fått den av brittiska militären.

S översatte samtalet åt den brittiska soldaten som satt bredvid honom. Då stängde soldaten direkt av icamen och sa att S skulle gå och lägga sig. Han hade tre timmar kvar på sitt skift men soldaten sa att han ändå skulle gå.

S har hört att det har hänt att britterna har dödat tolkar när de råkat få veta hemligheter, och att britterna i Helmand ger talibanerna en massa saker för att de ska låta bli att attackera dem.

Efter ett tag stack S från Natobasen eftersom han var rädd. De har sagt på nyheterna också att många tolkar har blivit skjutna, men Nato säger att de blivit skjutna av talibanerna. Jag vet inte vem som har rätt.

Taggar: kriget, Nato, talibaner, tolk
Skriv en kommentar »

Frisören är friare här än i Iran

Jag hängde med min bror Ramin till hans favoritfrisör i Karte 3 i västra Kabul. Det var fräscht och fint som en svensk frisörsalong.

Ägaren Sultan återvände från Iran 2004 därför att han inte trivdes lika bra med sitt jobb där. Han berättade att de fick en katalog från myndigheterna och måste klippa efter deras rekommendationer.

Här i Afghanistan kan han göra som han vill. Han klippte mig jättesnyggt för ungefär 40 kronor, i Sverige hade samma frisyr kostat minst 500.

När min bror dök upp i tv-rutan berättade Sultan att han har haft flera kändisar som kunder, till exempel Daoud Sediqi som ledde afghanska Idol.

När jag gick gav han mig sitt mobilnummer och bad mig ta med några frisyrkataloger och hårprodukter från Sverige nästa gång.

Kvinnor får inte bli klippta av män och män får inte bli klippta av kvinnor. Deras skönhetssalonger ligger inne i husen och ibland i folks hem, men det brukar vara en skylt utanpå huset.

I morgon klockan sju ska jag vara med i radio Arman, man kan lyssna på direktsändningen på sajten. Fast klockan är halv fem i Sverige då så jag antar att ni sover.

En sak till: jag läser alla kommentarer och ska försöka besvara era frågor.

Taggar: frisör
Skriv en kommentar »

Kan utbildning göra parken onödig?

Jag har varit tillbaka i kvinnoparken och träffat Zakia som är chef för parkens hälsoarbete. Hon jobbar också med att hjälpa kvinnor i Kabuls förorter och gör hälsokontroller i kvinnofängelser.

Trots att hon jobbar med parken tycker hon man kränker kvinnors rättigheter genom att skilja ut dem från resten av samhället. Zakia säger att folk har förlorat sin kultur under 38 år av inbördeskrig, därför är det inte säkert för kvinnor att hänga i samma park som män. Och eftersom Afghanistan är ett islamiskt land får män och kvinnor inte umgås.

Bristen på utbildning håller kvinnor tillbaka från politiken, säger Zakia. Bara en minoritet av kvinnorna utbildar sig. Zakia hoppas att fler får utbildning så att de kan delta i samhällslivet.

Taggar: könsdiskriminering, kvinnor
Skriv en kommentar »

Vad vill ni läsa om Kabul?

Flera har kommenterat att ni inte gillar de ämnen jag har skrivit om i bloggen, andra har peppat och tyckt det har varit intressant. Ni får gärna berätta mer om vad ni vill läsa om så ska jag försöka ta reda på det ni undrar över.

Skriv en kommentar »

I Kabul får kvinnorna vara fria i en park

Igår kväll när jag letade efter något hemma råkade jag hitta ett par stora, trendiga 70-talssolglasögon. Jag frågade mamma och hon sa att hon hade dem när hon var tonåring och sen började hon visa bilder. Så fria kvinnorna var på 70-talet. Det går inte ens att jämföra med hur det är nu, det är sorgligt.

Mamma berättade om när hon träffade pappa och de blev kära, om Kabulnätterna, konserterna, klubbarna och barerna.

På den tiden hade män och kvinnor lika rättigheter, kvinnor kunde gå ut i kort kjol och utan sjal, alla kunde bada i simbassängerna, kvinnor kunde resa till en annan provins eller utomlands ensamma, och det var enkelt att visa sin kärlek till den man älskade ute på stan. I dag är det omöjligt.

Nu finns det en kvinnopark i Dahan Bagh. Mamma heter Karima Salik, hon jobbar för kvinnoministeriet och är chef för parken.

Jag har aldrig varit där förut så hon bjöd in mig. Hon mötte mig vid ingången och tog mig igenom säkerhetskontrollen eftersom män egentligen inte får komma in. Det var vackert och lugnt därinne fast de fortfarande håller på och bygger.

Parken har överväxta gångar och rosor överallt. Kvinnor jobbar med att rensa rabatter, beskära buskar och klippa gräs, laga mat och servera i restaurangen. Kvinnor kan komma med sina barn till parken och promenera, träna och äta. Där finns volleybollhall, baskethall, tennishall och barnpassning.

Bara några få män jobbar där och mamma sa att hon har anlitat kvinnor även för byggnadsarbetena.

Hon har jobbat hårt och skaffat finansiering från USAID och italienska regeringen för att rusta upp parken, sammanlagt runt en halv miljon dollar.

Taggar: familj, frihet, kvinnor
Skriv en kommentar »

Kostymköp på Kycklinggatan

Kabul har levt upp igen efter valet, gatorna är fulla med folk. I dag har jag varit på Kycklinggatan, jag vet inte varför den kallas så för det finns inga kycklingar där förutom möjligen i någon mataffär. De flesta butikerna på gatan säljer antikviteter, kläder, skor och väskor.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft kostym, men nu har jag bestämt mig för att ha en på min vän Hassans bröllop i nästa vecka. Jag köpte en Guccikostym för ungefär 1000 kronor. Jag blev förvånad över priset eftersom jag vet att det är ett väldigt dyrt märke, men jag är inte säker på att den är äkta.

Det är lätt att hitta alla sorters kläder i Kabul. Det mesta är importerat från Kina och Turkiet. Jag pratade med en butiksägare, Basir Roshan, som sa att folk inte har råd att köpa dyra kläder. Han visade några plagg som såg fina ut men kvalitén var sådär.

En del känner till och vill köpa bra märken, som min vän Masoud som reser mycket. När han hälsade på mig i Sverige la han 35 000 kronor på kläder från Whyred och Fifth avenue shoe repair.

Jag funderar på om jag kan göra ett modeprogram för Tolo TV från Sverige. Många unga afghaner älskar mode.

Taggar: handel, kläder, mode
Skriv en kommentar »

Poliser, soldater och självmordsbombare

Skriv en kommentar »

Hoppas lugnet håller i sig

I dag har gatorna varit tomma, fredag är helgdag plus att det är val i morgon. Polis och säkerhetsvakter kollar alla bilar som om de misstänkte var och en. Alla pratar om att det inte har varit en enda självmordsattack på fyra månader, men jag är ändå lite orolig för valdagen, hoppas inget händer.

Det är flera som har frågat efter mer bilder, jag lägger upp några här.

Siavash på Tolo-TV

Tidigt i morse ringde en vän och sa att jag skulle göra mig klar för att spela fotboll. Deras lag heter Medialaget, alla spelarna är journalister. Inomhushallen är jättefin, den fanns inte när jag åkte härifrån. Flera gamla vänner var med: Asad som är en riktigt duktig spelare och som också spelar med landslaget, och Siavash som hade lagt på sig sen sist.

Afghansk lunch

Bröllopsbil

Det byggs mycket nytt i Haji Nabi, området blir klart om tre år.

Darul Aman-slottet byggdes i europeisk stil på 1920-talet. Det har blivit förstört flera gånger, nu står det bara som en ruin.

Restaurang Karwan i området Karte Char.

Sushi!

Det är alltså sant. Man kan få tag i sushi i Kabul. På en koreansk restaurang

Taggar: bilder, sushi, valet
Skriv en kommentar »

De rika politikerna syns överallt

I morgon är det parlamentsval, fler än 2 500 kandidater tävlar om 249 platser. Jag har hört att en del av kandidaterna har lagt runt två miljoner dollar på sina kampanjer, andra har jättelite.

De som har gott om pengar syns på reklamtavlor och i annonser överallt, men frågan är om de kan göra någon skillnad med sina slagord.

En del av kandidaterna verkar vara väldigt erfarna politiker, som Kabir Ranjber eller den nuvarande talmannen Mohamad Yones Qanoni.

Vissa är jätteunga, som Rena Norestani, hon är runt tjugo och jag vet inte vad hon kan genomföra om hon vinner. Har hon kraften att förändra något och kan hon övertyga folk att stödja henne?

De flesta av kandidaterna fokuserar på säkerhet, utveckling och relationen mellan regeringen och folket. Under de senaste fem åren har folk haft massor av förväntningar på parlamentet och på något sätt har de lyckats ge ett positivt intryck. Kan de nya kandidaterna som lovar så mycket lyckas de kommande fem åren också?

Jag är glad att se att de tävlar på ett demokratiskt sätt, men det är fortfarande långt ifrån ett riktigt demokratiskt val som de vi har i Sverige.

I dag tog jag taxi från min mormor och morfar till Masoud Ahmadis kontor i Share Naw, det är det enda stället där det finns snabbt internet. Jag frågade taxiföraren om valet och han var positiv, men han sa att en del mäktiga krigsherrar fortfarande har inflytande i regeringen, och att de kan försvåra valet och Afghanistans framtid.

En av de viktigaste frågorna är lika rättigheter för alla etniska grupper, jag hoppas de som röstar tänker på balansen i parlamentet. Jag ser fram emot i morgon.

Taggar: politik, valet
Skriv en kommentar »

Han borde gå i skolan, inte sälja glass

Jag blir ofta omringad av småbarn i sju-åtta årsåldern som vill sälja ett paket tuggummi eller tigga småpengar.

En flicka jag har träffat är nio år och försörjer sin familj helt själv. Jag frågade varför hon är på gatan och hon berättade att hon har tre småsyskon, hennes pappa är döende i cancer och mamman är också sjuk och gammal.

Hon går till restaurangernas bakdörrar för att få lite bröd eller småmynt att köpa mat till sin familj för. En del dagar får hon tag i mat, andra dagar går hela familjen till sängs hungriga.

Hon vill gärna att hon och hennes syskon ska få gå i skolan någon gång. Hon drömmer om att ha en tv med massor av kanaler. Jag försökte få träffa hennes familj men det gick inte just nu. Det här är bara ett av tusentals gatubarn i Kabul.

När jag är med överklassmänniskor som äter en lunch för flera hundra kronor får jag inte ihop det i huvudet med de här fattiga barnen och deras familjer. Jag är så glad att ingen behöver svälta ihjäl i Sverige, någon tar hand om dem. Här i Afghanistan tar ingen ansvar för de fattiga barnen.

Jag har träffat en pojke som är tio år och som borde gå i skolan och njuta av att vara barn och att leka. Men han säljer glass varje dag från nio på morgonen till sex på kvällen, för han har ingen pappa och hans mamma kan inte försörja alla sina barn så han måste arbeta.

Sedan jag kom hit och träffade alla de här barnen och fick höra deras historier känner jag mig skyldig när jag äter på restaurang.

Det finns en organisation som heter Aschiana som hjälper gatubarn med skola eller andra aktiviteter och ger dem mat ibland, men det är ändå ingenting jämfört med de behov som finns.

Jag önskar jag kunde hjälpa dem. Gatubarnen och de herrelösa hundarna och katterna gör mig ledsen, men det är inte mycket jag kan göra.

Taggar: barnarbete
Skriv en kommentar »

Inte ens långshorts funkar här

Jag gick ut i shorts som går ner till knäna. Fyra medelålders kvinnor på gatan skällde ut mig och sa att jag måste byta om, för såna korta byxor anses olämpliga i det afghanska samhället. Det var roligt men de verkade trångsynta, det är svårt för dem att acceptera verkligheten eller åtminstone tänka lite längre än sitt eget samhälle.

Nu har jag bytt till långbyxor. Jag vill inte ha bråk.

Taggar: kultur, shorts, traditioner
Skriv en kommentar »

Rasismen i Väst är inget

Jag är trött för jag har inte sovit ordentligt sen jag kom hit. Jag läser kommentarerna här på bloggen. Nån som verkar vara rasist skriver en grej som gör mig riktigt förbannad. Han skriver att hazarer som jag (den tredje största befolkningsgruppen) har kommit till Afghanistan från Mongoliet och Kina, och skulle inte ha rätt att skriva något om afghaner.

Man hör ju om rasismen i Väst men den är inget mot i Afghanistan. Och en del afghaner som till och med vuxit upp i Väst kniper ihop ögonen och stänger av sina sinnen. Det är sorgligt.

Andra som kommenterat har gått på den negativa propagandan och tror att det jag berättar är sagor eller påhitt. De tror inte det finns annat än droger, krig, talibaner och al-Qaida här, och att hela landet är ett dammigt helvete.

Mamma och pappa jobbade hårt för att vi skulle få det bättre när jag var liten, och nu är vi en medelklassfamilj. Om jag kom från överklassen skulle jag ha ett slott i Kabul och tre fyra bilar och en miljon dollar på banken. Men det spelar ingen roll var man kommer ifrån om man inte kan ta vara på livet, vara med dem man gillar och fira högtider tillsammans.

Jag vill visa en positiv bild av Afghanistan, men det betyder ju inte att man aldrig kan kritisera något. Framstegen under de fem år jag varit borta är enorma.

I dag gick jag och hälsade på Sima Safa på Radio Arman. Jag gillar henne. Hon är en av landets bästa radio-dj:ar och fortsätter köra ”Good Morning Kabul” fast hon har gift sig.

Sen träffade jag min universitetskompis Shoja Zaki som är nyhetspresentatör på Tolo TV:s nyhetskanal. Vi hoppade in i hans 2009 Cruising Toyota och drog till Charikar där vi åt bolani, en slags pannkakor fast salta och fyllda med mosad potatis, röd chili och hemgjord yoghurt.

Taggar: fördomar, gamla vänner, klass, rasism
Skriv en kommentar »

I Afghanistan är 1 man = 2 kvinnor

Jag hänger mycket med min moster Sonita. Hon är 25 år och studerar språk och litteratur på Kabuls universitet. Det märks ingen skillnad på henne och europeiska tjejer. Hon har europeiska kläder, går på kafé och restaurang med sina vänner och gillar Beyonce, Lady Gaga och 50 cent.

Sonita har växt upp i Iran. Förr var Iran mer modernt än Afghanistan, nu är hon friare här säger hon. Hon kan gå ut utan att täcka huvudet, sminka sig hur hon vill, gå på konserter och umgås med både tjejer och killar.

Det finns miljoner unga i Afghanistan som har återvänt från utlandet precis som hon. De är mer öppna och moderna, och de lär de unga här hur det är att vara fri.

Sonita vet mycket om Europa eftersom större delen av vår familj finns där och i USA. Hon frågar mycket om Sverige, som hur skatte systemet funkar. Hon vill att jag ska skicka smink och kläder från H&M och Ikeakataloger så hon kan inreda sitt rum.

Mycket har förändrats till det bättre men många kvinnor har det fortfarande svårt här. Pappa arbetar för Amnesty med mänskliga rättigheter. Han berättade en sak igår som var så sorglig att jag inte kunde sova.

I Oruzgan, en provins i mellersta Afghanistan, har en av lärarna på en islamisk skola våldtagit flera flickor. Två flickor på 14 och 15 år har blivit gravida, och i det religiösa, konservativa och traditionella samhället får kvinnorna alltid hela skulden när sånt händer.

Läraren flydde och istället för att ta fast honom satte myndigheterna de två tjejerna i fängelse. Pappa jobbar med att försöka få ut dem. En av dem har fött en liten pojke och bett pappa ta hand om barnet.

Min mamma som jobbar på kvinnoministeriet letar efter en adoptivfamilj åt barnet nu. Hoppas hon lyckas för barnhemmen i Kabul är hemska.

Jag blev så arg och ledsen. Var är de mänskliga rättigheterna och var är världen när fattiga flickor och barn far illa? En man är lika mycket värd som två kvinnor här.

Taggar: familj, frihet, mänskliga rättigheter
Skriv en kommentar »

Inga talibaner kvar i vår stadsdel

Nu kring den 11 september minns jag de sista dagarna av talibanernas styre för nio år sedan. De amerikanska B52-planen bombade deras baser. Jag gick på journalisthögskolan då, ”nu är det slut med dem” sa vi till varandra.

Folk var glada och på slutet var alla ute och försökte fånga en talib. Några i vårt område fick tag i en från Punjab i Pakistan, och alla ville slå och sparka honom. Nu finns det inga talibaner i vår stadsdel.

Microyan.

I dag har jag varit med ett par vänner i Microyan, ett höghusområde som ryssarna byggde på 70-talet, och på några andra ställen i Kabul och fotograferat.

Gulbahar center är ett lyxigt shoppingcentrum nära hotell Intercontinental.

Det är svårt att fota för säkerheten är hög, särskilt i de övervakade finare stadsdelarna som runt Gulbahar center. Men med en liten muta går det oftast.

Gatorna är nästan tomma på grund av id-helgen, butikerna är stängda men restaurangerna är öppna och man blir väldigt suktad av kebablukten överallt.

Ikväll lyssnar jag på Abba igen och längtar efter Sverige och min flickvän. Jag bränner en cd med Abba åt min moster, hon älskar mina skivor.

Taggar: Abba, Gulbahar, Microyan, mutor, talibaner
Skriv en kommentar »

Knäpptyst kväll

Det är sent på kvällen och helt tyst förutom musik någonstans ifrån och en strykarhund utanför vårt hus. Internet är jättelångsamt, kanske 56 kilobyte per sekund.

Jag har just kommit hem från Salim som kandiderar till parlamentet. Han visade sitt nya hus, det är som ett slott, och berättade om valkampanjen. Han sa att han har gjort av med över 200 000 dollar hittills och bad mig stödja honom. Det verkar som att han mest vill utnyttja mig, och jag tror ändå inte han blir inröstad. Men han är min vän.
I dag har jag sett en åsna på gatan igen, efter fem år! Haha, den såg så rolig ut med sina långa öron.

Min flickvän skickade ett surt meddelande när hon hade läst gårdagens inlägg. Hon var jättearg, så jag ska ringa henne nu och förklara att jag är känd här och måste hantera att folk kommer fram och berättar om sina känslor och att det inte betyder någonting.

Skriv en kommentar »

Kabul har börjat leva på nätterna

På grund av kulturen och traditionerna här festar killar för sig och tjejer för sig. Alkohol är olagligt men som jag berättade innan är det lätt att få tag i.

I går ville alla dricka ren vodka, de tänkte bara på att bli fulla. Jag köpte juice och några red bull och visade dem att det smakar godare att blanda.

Efter festen vid tvåtiden på natten bestämde jag mig för att promenera hem till mormor och morfar som bor i närheten. Det var mörkt, men luften är klarare och renare på natten för det är mindre avgaser. Gatorna är fulla av hål och oasfalterade, men den gata som förr var den sämsta i vårt område har blivit asfalterad, de som bor där har samlat ihop pengar och fixat sin gata själva.

En hungrig hund gick efter mig men jag hade ingenting att ge den. Man ser ofta utmärglade hundar och katter ute, ingen tar ansvar för djurens rättigheter i Afghanistan. Förutom hunden var jag ensam på gatan tills jag träffade på min bror, mina morbröder och fem av mina kusiner.

De ville gå och spela biljard, och jag bara: ”Va? Spela biljard klockan halv tre på morgonen?”

Kabul har börjat leva på nätterna, säger de. Biljardhallen ligger på andra våningen i ett nybyggt höghus. Vi tog av våra skor vid dörren och en vakt ställde undan dem och gav oss nummerlappar så vi kunde lösa ut dem sen.

Inuti såg det ut precis som biljardhallen vid Fridhemsplan i Stockholm, med femton bord och en massa unga killar i både traditionella och moderna kläder.

Vi tog ett bord i hörnet. Det fanns en liten juicebar, vi köpte varsin red bull för sammanlagt 800 afghani (15 euro). Bordshyran kostade 100 afghani (2 euro) för en timme.

Vid halv fyra bestämde vi oss för att gå till ett hamam, ett offentligt bad. Alla klädde av sig i bara underkläderna och badade och sen gick vi hem och sov i fyra timmar. Sen gick vi upp, eftersom det är id tog alla på sig nya kläder och till frukost åt vi grillad fisk, det var jättegott.

Traditioner är väldigt väldigt viktiga för afghaner. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, bara du respekterar deras traditioner och kultur så välkomnar de dig. Jag är inte traditionell, så för mig är det svårt att acceptera en del regler. Exempelvis måste jag stanna hemma med familjen första dagen av id-helgen. Pappa är en respekterad person i släkten och alla kommer hem till oss för att visa honom sin aktning, så då måste jag vara med.

Jag tillbringar dagen med att äta: bakelser, rostade kikärter, gröna och svarta russin, salta mandlar, pistaschnötter, choklad, kakor och te.

Taggar: biljard, hamam, id, traditioner
Skriv en kommentar »

Fest, gamla vänner och en tjej

Jag är hela tiden med fem eller fler vänner, de känner sig ansvariga för mig så de bevakar mig. Jag väntar mig inte det, och de gör det trots att det innebär en risk. Jag är stolt över att ha sådana vänner.

I dag träffade jag min gamle barndomsvän Salim. Han kandiderar till parlamentet. Jag kan knappt tro det, haha, vi träffades och drog våra vanliga gamla skämt.

Alim, jag och Salim x2 (också på valaffischen!)

Han, jag och Alim gick i skolan ihop, och efter skolan gick vi omkring, hängde efter tjejer och spelade fotboll med ett lag som hette Bakhter. Allt har förändrats så mycket sedan 2002. Jag blev tv-stjärna och stack till Sverige, Alim har ett bra jobb på presidentens presskansli och Salim har blivit politiker och miljonär på affärer (jag vet inte riktigt vilken sorts affärer), men vi ser fortfarande varann på samma sätt som under vår bästa tid i livet. Vi ska snart äta middag och snacka mer om allt som hänt de senaste åren och jag ska berätta allt för er.

Nu är jag i centrala Kabul, i Share Naw, med mina vänner och förbereder en fest ikväll. Vi har fått tag i svensk Absolut vodka, en massa öl och en flaska Bacardi med mintsmak, det blir perfekt till mojitos.

Alkoholen kommer från Natobaserna och en del smugglas in från grannländerna. Den säljs i vanliga affärer men de måste känna en och lita på en för att sälja. Och för att de ska göra det måste man bli presenterad av någon de känner. Hassan har köpt i en sån affär, det var inga problem.

Det blir jag, Alim, Hassan, Masoud och en av Hassans kompisar på festen, plus ägaren till lyxrestaurangen som bjöd in oss till sin invigning. Den ligger förresten också här i Share Naw, vid Chelsea supermarket. Jag tänker på en del kändisar jag träffade på invigningsfesten, folk som jag gav en chans i tv en gång och nu har de blivit stjärnor.

Det blir fyrverkerier i hela Kabul för att fira id, det blir fint och jag ska bli full som jag har varit ibland i Stockholm.

En speciell sak som har hänt i dag var att jag träffade ett fan, en söt tjej, hon typ älskar mig och berättade om alla sina känslor i kanske en minut. Jag sa okej, tack, men det var som att någonting började, så jag hoppas på mer.

Taggar: alkohol, fest, id, politiker
Skriv en kommentar »

Mer om dokumentärfilmerna

I dag har jag sett Hassans dokumentärer igen, de var fantastiska.

En handlar om trafficking. Förr levde de fattiga på landet mest på att odla opium. Men påtryckningar från omvärlden och afghanska regeringen har gjort det svårt för bönderna och de fattiga att klara sig på det, så de skickar sina barn utomlands med smugglare och det har blivit vad de lever av nu. Men det slutar oftast i tragedi, många av barnen blir slavar som skickas mellan olika länder och utnyttjas för prostitution, arbete eller organhandel.

I dokumentären följer de en far som skickar sina två söner med en smugglare som säljer dem. En av dem lyckas fly och återvända till sin familj, men den andra arbetar som slav i en pakistansk familj i flera år. I slutet återförenas han med sin familj.

Av alla barn som familjerna skickar till Europa är det bar en liten del som kommer fram, resten dör på vägen eller blir slavar. Och många av dem som kommer fram får inte asyl utan blir tillbakaskickade till Afghanistan.

Den andra dokumentärfilmen var om en artonårig tjej från ett konservativt område i norra Afghanistan som ville ställa upp i presidentvalet, men hon hade ingen utbildning och de flesta ville inte ge henne sitt stöd, särskilt som området styrs av talibanerna.

Den sista filmen handlade om burkan (eller chadarin). En tjej försöker ta reda på hur det kommer sig att plagget används eftersom det inte är en del av afghansk kultur. Det kommer tydligen från Indien och Pakistan.

Jag hoppas verkligen att alla tre filmerna sänds i Sverige någon gång.

Taggar: dokumentärfilm, människosmuggling
Skriv en kommentar »

Valaffischer överallt och id börjar

Min bäste vän Hassan bjöd in mig till sitt kontor och ville visa några dokumentärfilmer han har producerat. Jag gillade dem verkligen, det skulle vara perfekt om folk i Sverige fick se en helt annan bild av Afghanistan än de är vana vid.

Vi åt ägg- och tomatröra. Tomaterna är så mycket godare än de svenska
Mamma och pappa blev oroliga när jag stack hemifrån ensam förstås. Min morbror har just kommit hit från Österrike. Han har inte varit i Afghanistan på tjugo år och är ännu mer uppspelt än jag.
Stan är full av valaffischer. Parlamentsvalet är den 18 september, nästan samtidigt som i Sverige. Det ser knäppt ut här för här finns inte en elstolpe utan en valaffisch.
I går var minnesdagen över Ahmad Shah Massoud som vissa kallar Afghanistans hjälte. Talibanerna dödade honom i en självmordsattack för nio år sedan. Många bilar och plakat hade hans bild, men för andra är han en av de kriminella krigsherrarna som dödade massor av människor under inbördeskrigen efter 1990.
På kvällen var jag och min vän Alim och några andra kompisar inbjudna till invigningen av en jättefin ny lyxrestaurang. Jag kunde knappt tro att det var så fint. Vi åt fantastisk afghansk mat och det var UNDERBART.
Det var sista dagen av ramadan, muslimernas fastemånad, och nu börjar id och fem dagars fest. Folk firar med bakelser, choklad och nya fina kläder. Jag är inte religiös så jag har ingen aning om hur det är att fasta.

Taggar: afghansk mat, id, valet
Skriv en kommentar »

Fler bilar än människor på Kabuls gator

När jag lämnade Sverige tittade jag efter karga områden från luften, men allt var grönt. När jag flög in över Afghanistan såg jag ingen grönska alls utom i Hindukushbergen.
Kabuls flygplats var full av militärflygplan och helikoptrar. Jag blev förvånad över den nya terminalbyggnaden som de har byggt med hjälp från Japan. Den var jättefin, lika stor som Malmö flygplats och fräschare.
Min barndomsvän Alim kom och mötte mig vid gaten. Han hade finkostym och höll en skylt framför bröstet som framställde honom som en viktig myndighetsperson, så gränspoliserna visade honom mycket respekt. Han tog min hand och ledde mig förbi gränskontrollen och ingen kollade mig.
I Sverige är det viktigt att följa regler och system, men jag insåg direkt att Afghanistan fortfarande inte har något system. Alim hjälpte mig med väskorna och berättade att min familj och några av mina vänner väntade utanför.
Mamma har blivit gammal, pappa också, och jag kände inte igen min lillebror. Han är 1,80 lång, haha, vilken överraskning. Vi åkte allihop i fem bilar och när jag hade vilat lite pratade jag med mina närmaste vänner om deras planer som var riktigt spännande
På vägen hem såg jag hur Kabul har förändrats. Folk ser likadana ut och det dammiga, torra vädret är likadant, men på gatorna var det fler bilar än människor och trafiken är värre än förr.
På eftermiddagen tog jag min brors bil och fastnade i trafiken i fyra timmar. Två andra bilar körde på mig. Det var deras fel men jag ville inte bråka så jag betalade dem trots att de egentligen borde betala mig.
Om man använder säkerhetsbältet i Kabul tror alla att det är något fel på en. Jag försökte köra som i Sverige men jag var typ helt borta. Vilken värld alltså.

Taggar: familjen, Kabul, trafik
Skriv en kommentar »

Framme i Kabul

Kabuls flygplats är nybyggd och jättefräsch. Mer kommer snart!

Taggar: Kabul
Skriv en kommentar »

På väg! Frankfurt

Jag kunde inte sova i natt. Jag hade mardrömmar och var samtidigt helt speedad.

Nu har jag just landat på Frankfurts flygplats. För fem och ett halvt år var jag här, desperat och helt vilse. En medresenär som känt igen mig från tv och hjälpte mig att hitta planet vidare till Stockholm.

Ingen mötte mig när jag landade på Arlanda så jag klev in i en taxi och bad föraren köra till Sky City i Märsta, som jag blivit tillsagd, för där fanns ett migrationskontor. Efter en kort stund satte han av mig och tog tusen kronor betalt. Han lurade mig, men det visste inte jag då.

Den här gången klarar jag mig själv i Frankfurt. Allt känns så spännande att jag inte ens är hungrig. Det enda jag vill är att checka in mina väskor och resa vidare.

Klockan åtta går planet och jag kommer till Kabul i morgon bitti. Först när jag sitter i Arian afghan airlines-flyget kommer jag att känna att min resa börjat på riktigt.

En del säger att man inte kan lita på det bolaget och att de landar var som helst när bränslet tar slut. På skoj alltså. Jag bryr mig inte, jag litar på dom. Om inte planet kraschar så skriver jag i morgon och berättar vad som händer när jag landat i Kabul.

Taggar: Frankfurt, Kabul
Skriv en kommentar »