Han borde gå i skolan, inte sälja glass
Jag blir ofta omringad av småbarn i sju-åtta årsåldern som vill sälja ett paket tuggummi eller tigga småpengar.
En flicka jag har träffat är nio år och försörjer sin familj helt själv. Jag frågade varför hon är på gatan och hon berättade att hon har tre småsyskon, hennes pappa är döende i cancer och mamman är också sjuk och gammal.
Hon går till restaurangernas bakdörrar för att få lite bröd eller småmynt att köpa mat till sin familj för. En del dagar får hon tag i mat, andra dagar går hela familjen till sängs hungriga.
Hon vill gärna att hon och hennes syskon ska få gå i skolan någon gång. Hon drömmer om att ha en tv med massor av kanaler. Jag försökte få träffa hennes familj men det gick inte just nu. Det här är bara ett av tusentals gatubarn i Kabul.
När jag är med överklassmänniskor som äter en lunch för flera hundra kronor får jag inte ihop det i huvudet med de här fattiga barnen och deras familjer. Jag är så glad att ingen behöver svälta ihjäl i Sverige, någon tar hand om dem. Här i Afghanistan tar ingen ansvar för de fattiga barnen.
Jag har träffat en pojke som är tio år och som borde gå i skolan och njuta av att vara barn och att leka. Men han säljer glass varje dag från nio på morgonen till sex på kvällen, för han har ingen pappa och hans mamma kan inte försörja alla sina barn så han måste arbeta.
Sedan jag kom hit och träffade alla de här barnen och fick höra deras historier känner jag mig skyldig när jag äter på restaurang.
Det finns en organisation som heter Aschiana som hjälper gatubarn med skola eller andra aktiviteter och ger dem mat ibland, men det är ändå ingenting jämfört med de behov som finns.
Jag önskar jag kunde hjälpa dem. Gatubarnen och de herrelösa hundarna och katterna gör mig ledsen, men det är inte mycket jag kan göra.
