Igår kväll när jag letade efter något hemma råkade jag hitta ett par stora, trendiga 70-talssolglasögon. Jag frågade mamma och hon sa att hon hade dem när hon var tonåring och sen började hon visa bilder. Så fria kvinnorna var på 70-talet. Det går inte ens att jämföra med hur det är nu, det är sorgligt.

Mamma berättade om när hon träffade pappa och de blev kära, om Kabulnätterna, konserterna, klubbarna och barerna.

På den tiden hade män och kvinnor lika rättigheter, kvinnor kunde gå ut i kort kjol och utan sjal, alla kunde bada i simbassängerna, kvinnor kunde resa till en annan provins eller utomlands ensamma, och det var enkelt att visa sin kärlek till den man älskade ute på stan. I dag är det omöjligt.

Nu finns det en kvinnopark i Dahan Bagh. Mamma heter Karima Salik, hon jobbar för kvinnoministeriet och är chef för parken.

Jag har aldrig varit där förut så hon bjöd in mig. Hon mötte mig vid ingången och tog mig igenom säkerhetskontrollen eftersom män egentligen inte får komma in. Det var vackert och lugnt därinne fast de fortfarande håller på och bygger.

Parken har överväxta gångar och rosor överallt. Kvinnor jobbar med att rensa rabatter, beskära buskar och klippa gräs, laga mat och servera i restaurangen. Kvinnor kan komma med sina barn till parken och promenera, träna och äta. Där finns volleybollhall, baskethall, tennishall och barnpassning.

Bara några få män jobbar där och mamma sa att hon har anlitat kvinnor även för byggnadsarbetena.

Hon har jobbat hårt och skaffat finansiering från USAID och italienska regeringen för att rusta upp parken, sammanlagt runt en halv miljon dollar.

Taggar:familj, frihet, kvinnor
Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg