Bloggen är avslutad, åtminstone tills vidare. Tack för alla era kommentarer och frågor.

Nu är jag hemma i Stockholm. Klockan 15 i eftermiddag kan ni chatta med mig här. Vi ses!

I vintras när min bror berättade att både mamma och pappa hade blivit sjuka kunde jag inte föreställa mig att det skulle vara så allvarligt. Jag ville hit bara för att besöka dem, men när jag väl kom igång med förberedelserna började jag se fram emot att få se hur Kabul förändrats. De sista veckorna kunde jag inte sova, jag var väldigt rädd och orolig för säkerhetssituationen, för bombdåd och sånt.

När jag kom fram var jag jätteförsiktig och det har jag fortsatt vara, men mardrömmarna har försvunnit. Jag har försökt förstå samhället igen och blivit förvånad många gånger.

Kabul, Mazar, Herat och Kandahar har blivit större och vackrare, det finns många nya höga hus, stora affärscentrum och fler än femtio tv-kanaler. Flera privata universitet har startats och det går att ta samma examina här som på Oxford. Situationen för många kvinnor har blivit bättre. Det finns nya motorvägar. Järnvägen mellan Afghanistan och Iran är klar, och snart börjar de bygga järnväg mellan Turkmenistan, Uzbekistan och Afghanistan. I Mazar-e Sharif bygger de tunnelbana.

Ett nytt, modernt Afghanistan växer fram. Visst finns det fortfarande många problem, men det verkar gå åt rätt håll. Det är inte lätt för ett land som har förlorat allt att hämta sig efter trettio års krig.

En del av mina vänner är kvar, andra lever utomlands. Några har blivit miljonärer eller kändisar, andra är precis som förr. Min familj bor kvar i samma hus, fast nu är det omgett av nya och moderna byggnader.

Jag känner mig som en främling här. Folk ser på mig som en europé och inte som en afghan, kanske har mina tankar och idéer förändrats. Till och med mamma sa ”det afghanska samhället är inte för dig”. Jag kände mig ledsen när hon sa så, men jag har kanske bara inte insett att jag har varit annorlunda hela tiden.

Ens hem är där man känner sig hemma, och Sverige är hemma för mig. Här är jag berömd och har en bra position i samhället, men jag har ingen trygghet. Om jag inte aktar mig kan någon döda mig lätt som man slår ihjäl en mygga. På grund av korruptionen är det ingen som undersöker sådant och alla bara glömmer. I Sverige vet ingen vem jag är förutom mina vänner. Men där har jag trygghet och frihet, jag kan ta mitt liv för givet.

Så nu ser jag fram emot att resa hem, andas den skandinaviska höstluften, äta min favoritpastasallad och promenera överallt utan att känna mig rädd.

Hassans bröllopsfest var på ett hotell i Karte 4 som heter Kabul-Dubai. Innan jag berättar måste ni veta hur den afghanska bröllopskulturen funkar.

Familjer väljer ofta en brud åt sin son ur släkten eller ur en annan familj de känner. Det är vanligt att kusiner gifter sig med varann. Killens familj går till tjejens familj och ber dem att ge sin dotter till deras son. Det heter khastegari och tar ibland flera år.

Om tjejens familj säger ja får tjejen och killen sitta för sig själva och prata med varann i några timmar.

Om de tycker att de passar ihop kan de träffas några gånger till och sen blir det förlovningsfest, det är ungefär som ett stort svenskt bröllop och killens familj betalar allt. Det kan bli väldigt dyrt och många har inte råd att gifta sig.

Förlovningen kan vara allt ifrån en månad till några år. Paret lär känna varandra och kan göra vad de vill utom att ha sex.

Kvällen innan bröllopet är hennakväll. Då samlas alla killens vänner hemma hos honom och tjejens vänner hos henne och målar händerna på killen och både händer och fötter på tjejen med henna.

I Kabul brukar man bjuda alla släktingar från båda familjerna plus alla vänner och grannar. På Hassans bröllop var det sjuhundra gäster, fatta vad bara maten måste ha kostat. Killen måste också köpa massor av guldsmycken åt tjejen, det är väldigt viktigt.

Hassan och Morsal är släktingar och har träffats genom familjen. Det var inte precis ett arrangerat bröllop, de gillade varann när de träffades. Det är vad Hassan har sagt till mig, jag har aldrig träffat Morsal.

Hon har en utbildning men jobbar inte. Hassan gör kortfilmer och dokumentärer och är affärsman, han fraktar Natoutrustning från Uzbekistan till Afghanistan.

På festen satt män och kvinnor var för sig. Det är ingen lag eller så och det finns blandade bröllop, men familjerna brukar bestämma det. Bara en proffsfotograf får ta bilder av kvinnorna, så tyvärr har jag inga av dem.

Hassans bror hade reserverat ett bord för mig och de andra från tv: Masoud Ahmadi, Mustafa Azizyar, Mujeb och Popal. En popartist som heter Samir uppträdde.

Några ville dansa, jag är rätt bra på afghansk dans, haha. Stilen heter qataghani och kommer från norra Afghanistan.

Sen blev vi från tv-bordet inbjudna till ett mindre rum bakom scenen för att äta. En oväntad sak var att det stod alkohol på bordet, till oss femton fanns det tio enlitersflaskor vodka och Captain Morgan.

Jag hade ont i magen så jag var den ende som inte drack. Jag märkte också att flera av killarna rökte hasch. Jag avskyr rökning och droger.

Vi började dansa igen och brudgummen kom från kvinnornas avdelning för att hälsa.

Vår vän Mukhtar hamnade i bråk med en full kille och vi såg att killen hade en makarov-pistol i byxlinningen så vi skilde dem åt och sen gick vi, det kändes inte säkert för oss att stanna längre.

Festen var kul men det här att separera män och kvinnor tycker jag är konstigt. Det är en kulturell grej.

Hassan var jättefin. Det är han i mitten.

I dag spelades finalen av Fredscupen i basket i Chaman Huzuri-området. Det visade sig att Sonia som är 18 år och jobbar med sportprogrammet Shoot på Tolo TV spelar i Shahin, ett av tolv damlag i cupen. Så jag hängde med henne dit och hon presenterade mig för lagkaptenen Mayhan.

Sonia vill plugga vidare inom journalistik, och Mayhan söker stipendium för att studera utomlands, hon vill bli läkare. Ingen av dem är gift än. När jag frågade skrattade de och sa att det är för tidigt och att de väntar på den rätte. Basketen betyder allt för dem: frihet, något kul att göra och självständighet, fast deras familjer stödjer dem.

Mayhan sa att hon är glad att även damlagen kan spela utan några större säkerhetsproblem. Det har hänt att okända gärningsmän har använt giftig gas mot flickskolor, även i Kabul. Säkerhet är alltid en väldigt viktig faktor i allt som kvinnor och flickor gör.

Mayhan har varit i Tyskland, USA och England, och hon sa att även om basketen här inte går att jämföra med exempelvis NBA ser hon positivt på framtiden för basket i Afghanistan. För fem år sedan fanns det inga damlag men i dag har varenda flickskola i Kabul både basketlag och fotbollslag.

I Fredscupen spelade lag från fyra provinser: Kabul, Mazar, Herat och Kandahar. Sonias och Mayhans lag vann finalen mot Sanger med 58-21!