Hem till Sverige
I vintras när min bror berättade att både mamma och pappa hade blivit sjuka kunde jag inte föreställa mig att det skulle vara så allvarligt. Jag ville hit bara för att besöka dem, men när jag väl kom igång med förberedelserna började jag se fram emot att få se hur Kabul förändrats. De sista veckorna kunde jag inte sova, jag var väldigt rädd och orolig för säkerhetssituationen, för bombdåd och sånt.
När jag kom fram var jag jätteförsiktig och det har jag fortsatt vara, men mardrömmarna har försvunnit. Jag har försökt förstå samhället igen och blivit förvånad många gånger.
Kabul, Mazar, Herat och Kandahar har blivit större och vackrare, det finns många nya höga hus, stora affärscentrum och fler än femtio tv-kanaler. Flera privata universitet har startats och det går att ta samma examina här som på Oxford. Situationen för många kvinnor har blivit bättre. Det finns nya motorvägar. Järnvägen mellan Afghanistan och Iran är klar, och snart börjar de bygga järnväg mellan Turkmenistan, Uzbekistan och Afghanistan. I Mazar-e Sharif bygger de tunnelbana.
Ett nytt, modernt Afghanistan växer fram. Visst finns det fortfarande många problem, men det verkar gå åt rätt håll. Det är inte lätt för ett land som har förlorat allt att hämta sig efter trettio års krig.
En del av mina vänner är kvar, andra lever utomlands. Några har blivit miljonärer eller kändisar, andra är precis som förr. Min familj bor kvar i samma hus, fast nu är det omgett av nya och moderna byggnader.
Jag känner mig som en främling här. Folk ser på mig som en europé och inte som en afghan, kanske har mina tankar och idéer förändrats. Till och med mamma sa ”det afghanska samhället är inte för dig”. Jag kände mig ledsen när hon sa så, men jag har kanske bara inte insett att jag har varit annorlunda hela tiden.
Ens hem är där man känner sig hemma, och Sverige är hemma för mig. Här är jag berömd och har en bra position i samhället, men jag har ingen trygghet. Om jag inte aktar mig kan någon döda mig lätt som man slår ihjäl en mygga. På grund av korruptionen är det ingen som undersöker sådant och alla bara glömmer. I Sverige vet ingen vem jag är förutom mina vänner. Men där har jag trygghet och frihet, jag kan ta mitt liv för givet.
Så nu ser jag fram emot att resa hem, andas den skandinaviska höstluften, äta min favoritpastasallad och promenera överallt utan att känna mig rädd.
