Jag lämnar Sverige
I dag tidigt på morgonen lyssnar jag på Chiquitita med Abba när jag åker till Arlanda och lämnar Sverige. Jag lämnar mitt hem, mina vänner, min frihet, allt.
Jag lämnar Sverige med all sin skönhet och grönska och återvänder till staden som var södra Asiens Paris på 60- och 70-talet, men som nu har miljoner problem. Till landet som tvingade mig att fly. Ändå är jag glad och förväntansfull. Jag brinner inuti men är riktigt rädd också.
I förra veckan skrev jag på Facebook att jag kommer tillbaka till Kabul. De flesta hälsade mig välkommen men jag fick fler än tjugo hot också. Det är skrämmande, men ibland måste man ta risker. Ibland känns det som att jag inte kommer tillbaka.
När jag sa hejdå till mina vänner grät jag och vi kramades och jag sa till dem att det kanske var sista gången vi sågs men de sa åt mig att hålla käft och lova att komma hem till Sverige oskadd.
I morgon landar jag på Kabuls flygplats. Jag har bestämt mig för att återvända efter fem år för att hälsa på min familj, mina vänner och se hur Afghanistan har förändrats. Är Kabul samma stad? Tycker och tänker folk fortfarande likadant? Är de utländska soldaterna kvar på gatorna? Är det samma korrupta styre, och samma två popband som spelar i Kabul?
Det är tusen saker jag måste ta reda på. Jag har hört att det finns modevisningar i Kabul nu, konstgräsplaner och sushibarer, till och med framför de förstörda Buddhaskulpturerna i Bamyan, och att folk åker skidor i Hindukushbergen. Det låter helt otroligt. Vi får se om det stämmer.
