Mina gamla kolleger på Radio Arman bjöd in mig till morgonprogrammet. Det var samma byggnad som sist jag var där, men nya säkerhetsvakter vid ingången.

När jag lämnade Tolo TV och Radio Arman var vi femtio anställda, i dag är det 850 bara i Kabul på Moby capital som äger Radio Arman, Tolo TV och flera andra medieföretag.

I studion på andra våningen träffade jag Sima Safa. Hon och jag var de första dj:arna som gjorde morgonprogrammen när Radio Arman började sända dem 2003. Sima kör fortfarande samma program, klär sig fortfarande likadant, har samma leende och samma röst. Men hon är inte singel längre, hon har gift sig med en läkare och fått en son.

Studion har blivit omgjord och färgglad, men är fortfarande mörk med ett stort mixerbord och dator. När jag åkte hängde bilder av programledare på väggarna, nu hänger stora tygdrakar där.

Vi började med några låtar av Ahmad Zahir, som kallas Afghanistans Elvis. Kommunisterna dödade honom i slutet av 1970-talet, men alla minns hans sånger. Sedan öppnade vi telefonslussen och folk ringde och önskade låtar.

Efteråt frågade Sima om jag inte ville göra morgonprogrammet ihop med henne. Jag är inte säker på vad jag vill göra, vi kom i alla fall överens om att ses och prata om idéer.

Förr stod bara några stolar och bord på gården, men nu har de byggt ett stort kafé och ett kök så att de anställda kan äta och dricka på radio- och tv-husets gård i stället för att springa ut och skaffa lunch på stan som vi gjorde förr.

Jag blev glad av att vara där och fick lust att göra ett program igen, jag längtar efter micken och stämningen i huset.