Under torsdagen så dök Kulturministern upp och besökte oss i Uppåkra. Lena kom mitt under pågående skolvisning och vi hade också besök av en internationell grupp med studenter från tekniska högskolan i Lund. Det var mycket på en gång men det löpte på fint. Kulturministern blev, till skillnad mot de andra besökarna,  bjuden på en mycket välsmakande lunch. Det roliga var att jag och Lars Larsson fick äran att flankera henne vid bordet. Hon var en trevlig och engagerad bordsdam.

Arbetet i tältet förlöpte under dagen på trots alla besök. Lergolvet till brandhuset blottläggs kvadratmeter för kvadratmeter. Studenterna har fullt upp med att vattensålla och plocka förkolnade sädeskorn från sållnäten. Oftast rör det sig om det vanliga materialet djurben och keramik men under fredagen så dök det upp en liten överraskning. I ett av stolphålen som varit skott med ordentliga stenar och tillhörde det vikingatida långhuset visade sig innehålla ett litet men rafflande fynd. Det var en liten guldgubbe. Vid en närmare granskning av det lilla guldblecket visade det sig attdet egentligen var en dubbelgubbe. Motivet är en man och en kvinna som står vända mot varandra i profil. Riktigt var de gör är lite oklart men de ser ut att trivas. Fyndet är viktigt då det är en bra koppling som visar på en samhörighet mellan ceremonihuset och det vikingatida långhuset.

Fynd på tork, keramik och djurben 

Guldgubbe i sållkorg

Det var inte utan att vi blev lite förvånade när det redan under den tredje dagen poppade upp ett riktigt anmärkningsvärt litet fynd. Det rörde sig om ett litet hänge i renaste guld som återfanns i ett av de många stolphålen som bokstavligen talat har perforerat brandhuset. Huruvida det är ett tappat fynd eller ett medvetet nedlagt föremål vet vi inte eftersom hänget låg i omrörda jordmassor. Men blotta närvaron av detta och andra praktfulla föremål visar på Uppåkrabornas status, åtminstone de som bott i denna delen av boplatsen.

Hänget är av en typ som arkeologer kallar för ett genombrutet hänge. Detta då det är öppet i mitten. Själva hänget består av två ringar med en upphängningsögla. Exemplaret är lite udda då ringarna är sammansatta på en platta. I mellanrummet mellan ringarna och på plattan finns rester efter tunna prydnads trådar. Vid upphängningsöglan finns påödade guldkulor. Ett par kulor finns också på baksidan som annars inte är så märkvärdig. Men det är ett riktigt avancerat guldsmedsarbete. Hänget kan förmodligen dateras till 500-tal efter Kristus, dvs folkvandringstid och bars sannolikt av en förmögen kvinna. det är inte utan att vi kan misstänka att hon bodde i brandhuset. Liknande hängen har påträffats i kombination med flera guldbrakteatrar och som tillsammans bildat praktfulla halsband.

Utöver guldhänget kom det en del fina keramikskärvor och delar av bronsbeslag. Vi har också fint besök från Madrid. Det är Luis som är osteolog och expert på mänskliga kvarlevor från massgravar och att identifiera våldsamma dödsorsaker. Luis håller föreläsningar för oss och har också tittat lite på vårt genomstungna skulderblad som upphittades i somras.

Glad upphitterska

Genombrutet hänge  framsida

Baksida

Luis håller föreläsning om skelett

Måndag 28 september sätter arkologerna åter spadarna i marken i Uppåkra. Den första rapporten från arbetet kommer inom kort. Längst ned på sidan finns bakgrundsartiklar om uppåkra och undersökningarna.

De sista rapportdagarna avverkades i ett högt tempo studenterna, skrev flitigt på sina rapporter och letade frenetiskt i arkeologiböcker efter liknande fynd som kunde hjälpa till med att datera deras undersökta jordlager. Samtidigt forcerades fyndregistreringen ju närmare klockan tickade mot fyraslaget på fredagen. Det rörde sig om ett stort fyndmaterial som skulle registreras färdigt på en ganska kort tid. Det visade sig att det hade dykt upp ett fint keramikmaterial. De flesta skärvorna hittades dock i omrörda lager, i gropar och stolphål. Dessa fynd låg därför inte där de tappades utan de hade grävts upp och hamnat i en yngre fyndsituation. De värdefullaste fynden ur ett dateringsperspektiv är de som kommer där de en gång tappades. Men de fynden som kommer från omrörda lager kan ändå berätta om vad som hänt på platsen tidigare. Vi kunde också konstatera att det låg flera hus under vårat brandhus och fyndmaterialet i groparna kom sannolikt ur dessa jordlager. Det äldsta fynden var keramikskärvor som daterades till perioden år 0 och fram till 200-talet efter Kristus. Skärvorna är väldigt karakteristiska, tunna med en tjock mynningskant som är fint profilerad. Mycket talar för att den äldsta huskroppen torde ha varit i bruk under den tiden. Här finns således ett helt fantastiskt och med tanke på bevarandegraden också ett unikt framtida arkeologiskt material.

Under torsdagen åkte vi på exkursion till en annorlunda fornlämning, Rönneholms mosse. I mossens torvlager finns lämningar från den äldsta stenåldern. Här fanns spår efter övernattningsplatser med enkla hyddor och flintslagningsplatser, intressant skillnad gentemot Uppåkras stabila och praktfulla bebyggelse.

Detta blir också mitt sista inlägg för den här gången. Vi kommer att ge oss på Uppåkra igen lite senare i höst och vi kommer att ha en öppet hus dag i sommar med lite föreläsningar och annat. Tack till alla som läst bloggen och besökt oss i Uppåkra. Sist men inte minst så måste jag berätta om mina döttrar som för tredje året i rad har vunnit en tennisturnering i dubbel, Havsbadsspelen i Ängelholm.

Koncentrerad rapportskrivare

Koncentrerade rapportskrivare

Grävningsgänget

På studiebesök på Rönneholms mosse, den tredje Ringssjön.

Fina fynd från Uppåkra. Vävtyngd som höll varpen sträckt.

Krukskärva daterad till perioden år 0-200 e.kr.

Förkolnat spannmål, mestadels korn, från brandhus

Märkligt föremål i horn

Slungsten, hemskt vapen

Karta över undersökningsområdet, Rött är instörtade lerklineväggar

Den sista grävdagen inföll och det blev lite stressigt på sluttampen. Under nästa vecka kommer studenterna att registrera och skriva rapport. Studenterna har arbetet på ordentligt och  hunnit med mycket trots värmen och den lite kvava luften i tältet. Vi har dock sluppit direkt solljus varför jorden behållit sin fukta och det har faktiskt varit ypperliga grävomständigheter. Som alltid så tyckte vi att det skulle bli tämligen enkelt att undersöka de olika husen, men som så ofta inom arkeologin så har det dykt upp nya frågor. Förmodligen är det fler husgenerationer som överlagrar brandhuset, från  5-600-talet, än vad vi räknade med. Och det är ju skoj. Vi får vänta och se tills studenternas rapporter är klara. Bloggandet kommer att fortsätta även under rapportveckan och då hoppas jag kunna presentera ett preliminärt resultat och lite fler roliga fyndbilder. Den sista hektiska dagen avslutades på ett gammalt traditionellt arkeologvis med tårta som äts med grävsked.

Översikt mot väster, Ett sammelsurium av storlphål, gropar  och brandlager

De sista kulturlagren mäts in, både på ritfilm och digitalt

Arkeologmingel med tårta

Vacker hornnål som möjligen använts vid bildvävnad

Långväga mynt präglat av Julia Mamaea, som också är porträtterad. En vacker tös. Bernt har gjort ett raskt och vackert arbetet med konserveringen av myntet. Det var ju bara en grön ärgad klump när det påträffades i jorden.

Sent under torsdagen påträffades en del av ett skulderblad från en vuxen människa. Det var eldpåverkat men det hade också en skada som kan ha uppkommit av ett spetsigt och tveeggat föremål, se detaljbild. Vi får låta osteologerna, benexperter, titta på detta lite noggrannare på detta innan skadan är godkänd. Kanske en utmaning för våra vänner på tekniska roteln.

Detalj av möjlig stickskada

I maj så gjorde vi en mindre undersökning av kulturlagren kring ceremonihuset och påträffades bl.a. en guldgubbe och en ring men också stora mängder matavfall i form av djurben. Tänkte det kunde vara lite trevligt att visa dessa också, dock inte djurbenen.

I väntan på att myntet skulle bestämmas av experter så fortsatte vi med utgrävningsarbetet. Det visade sig att det inte var helt lätt att undersöka brandlagren då ytan är nästan perforerad av yngre stolphål och gropar. Några av grupperna har dock det lite enklare och där har kartläggningen och genomsökningen av brandlagren rullat på. Det är framför allt i öster vi något av husens gavelparti som det är som mest komplicerat men även där börjar brandhorisonter att blottläggas för undersökning. Det har gjorts en del mycket fina fynd. I öster framkom en liten bronsknopp med spår efter förgyllning. Vår arkeologiprofessor Lars Larsson menar på att den troligen suttit på en praktfibula. Någon hade också tappat en hornkam just före brandhuset byggdes så att den hamnade under lergolvet, det vill säga under sen folkvandringstid. I många av de större takbärande stolphålen ligger  de stora packningsstenar kvar som som stabiliserat stolparna trots att stolpen dragits upp. I Uppåkra är kulturlagren beskaffade så att ben och metallföremål är välbevarade men av trä återstår intet vilket ibland gör det svårt för oss att se m stolpar dragits upp eller ruttnat på plats. Men i många av de aktuella stolphålen ligger det massor av stenar där stolpen en gång stod vilket gör det lättare för oss att bestämma att stolpen dragits upp. Det mest spektakulära fyndet gjorde emellertid Maria som hittade en del av en vacker gulhalsring med stämpeldekor. En liknande men komplett ring hittades år 1921 i Trolleberg som blott ligger några kilometer från Uppåkra. Fyndet gjorde i samband med dikesgrävningar i en mosse. Den ringen vägde 1,2 kg och vårat fragment vägde inte riktigt lika mycket. Trots allt är det ett fantastiskt fynd som visar på den anmärkningsvärda rikedom som funnits i Uppåkra.

Förgylld bronsknopp till fibula (dräktspänne)

Hornkam från fokvandringstid

Stenpackning kring en bortdragen stolpe, bl a flera malstenar.

Ytterligare senpackningar kring stolpe

Glad Maria som hittat en del av en guldhalsring

Halsring, ett riktigt praktfynd

Baksidan på ett praktfynd

Grävningsbild, Gittan berättar om det senaste för intresserade besökare

Översiktsbild

Studenter i aktion

Arbetsbild

Evigt närvarande stolphålskluster

Under eftermiddagen så ringde äntligen våran konservator från historiska museet. Han hade lyckats med att avlägsna så mycket korrosion att han kunde läsa lite av den text som fanns på myntet. Bara den vetskapen gjorde att jag snabbt kunde utesluta att det rörde sig om några vikingatida Hedebymynt. Bernt var lite exalterad över den fina präglingen och den goda silverhalten samt menade att han kunde läsa någonting som kunde tydas som Julia och troligen ett kvinnoansikte. På andra sidan stod det någonting  i stil med Sp… och republik. Redan när namnet Julia nämndes förstod jag att myntet var gammalt redan när det hamnade i fyllningslagret till vårat stolphål. Det rörde sig ju om ett romersk mynt. Lars menade på att det troligen var präglat av den romerska kejsarinnan Faustina eller Faustina II. Det blev ju genast lite spännande för en av dessa romerska damer var ju faktiskt mor till kejsar Commudus. Commudus är ju en av de bärande rollerna i den kända filmen Gladiator. Myntet präglades någon gång kring 160 e.Kr. och det är ju tämligen rafflande att ett sådant litet mynt först har letat sig upp till Norden och hamnat i ett vikingatida hus femhundra år senare. För att slutligen återfinnas av arkeologer omkring 1800 år efter att det präglades, häftigt. Dessvärre var det ju inget bra fynd som kunde hjälpa oss att datera huslämningen eftersom det hade varit i bruk under så lång tid. Vi har ju flera keramikskärvor och andra fynd som berättar att huset var i bruk under vikingatid. Så det är bara att gräva vidare. Vi kommer också att få en säker bestämning av myntet när museets numismatiker Ulla fått titta på myntet.

Arbetet med det äldre brandhuset rullar på. Sotlagret, som ligger under de nedrasade lerväggarna, innehåller stora mängder förkolnade sädeskorn. Det är av en typ som heter skalkorn och som främst användes till ölbryggning, vilket passar bra in i den miljön vi undersöker.

Under torsdagen gjordes ett mycket viktigt fynd det rörde sig om ett mynt, se bild nedan. Myntet påträffades i ett av stolphålslagren som ingått i de yngre husen. Vi har av olika orsaker daterat husen till 7-800-tal eller kanske så sent som 900-tal. Dateringsunderlaget var vad arkeologer kallar för stratigrafi. Stratigrafi är  vetenskapen om geologiska avlagringar, eller lite enklare hur och varför olika jordlager hamnar där de hamnar. Eftersom de yngre husens grunder, stolphålen, har grävt sönder lager som vi har daterat med bra fynd så kan vi säga att de här husen måste vara yngre. Detta låter kanske lite oklart men är man på plats och så är det mera uppenbart. Tillbaka till vårat fina myntfynd. Mynt är ju ett förnämligt dateringsunderlag då den kung eller kejsare som låtit prägla myntet ofta ståtar med sitt namn på myntet. Därmed vet vi var och när myntet är präglat. Det fanns emellertid ingen myntprägling i Skandinavien under denna tiden undantaget några trevande försök som förmodas ha tillverkats under vikingatiden i vikingastaden Hedeby. Vi hade lite tur när fyndet gjorde då historiska museets chef Per Karsten var på besök. Han tog med sig myntet direkt till konservatorn som direkt påbörjade konservera myntet. När det påträffades var det helt täckt av grönkorosion men på sina ställen så glänste det lite silvrigt. I nuläget har vi alltså ingen aning om när myntet präglades men Bernt, konservatorn lovade att det skulle gå att bestämma myntet på måndag. Har vi otur så är det ett mycket gammalt mynt som varit i omlopp under lång tid men har vi tur så är det ett mynt som någon tappat i huset och att det då kan hjälpa oss att bättre bestämma när huset var i bruk.

Annars så fortsätter arbetet med att sakta undersöka lager för lager på undersökningsytan. Under hela veckan har vi haft mycket besök, Bland annat kollegor från Riksantikvarieämbetet, Skånes Länsmuseichefer och besökare från länder som Fijiöarna, Iran, England och Danmark.

Så här ser en raserad vägg ut från 5-600-talet

Ett litet silverhänge daterat till vikingatiden. Påträffat i ett av de utjämningslager som täcker brandhuset.

Det lilla ärgade myntet som kan ge oss en bra datering.

Så här ser det ut i tältet. Studenterna är i full verksamhet.

Idag hade vi fint besök. Våra kära vänner Mats och Bengt från Kriminaltekniska roteln i Malmö hälsade på. De hade med sig två kollegor som visade sig vara omskolade arkeologer. Det var roligt att träffa dem igen. Vi hade väldigt stor nytta av deras erfarenhet i förrfjor när vi undersökte en huslämning med innebrända människor. Det var många och långa diskussioner om hur järnåldershus brinner och hur kroppar påverkas av värme. Det var också Göran och Bengt som argumenterade väl för att kroppsställningarna pekade mot att människorna redan var döda då huset brann. Detta i sin tur visade att det sannolikt rörde sig om en mordbrand.

Förutsättningarna för att lika väl kunna studera kroppsställningar och var kropparna ursprungligen legat i årets brandhus blir betydligt svårare. Detta då brandresterna och kropparna rört om redan under järnåldern.  Bengt hade med sig lite specialutrustning som vi experimenterade lite med.

Annars förlöpte dagen som vanligt. Studenterna rensade och grävde och det gjordes en del fynd såsom keramik, pärlor och bärnstensbitar. Gittan fortsatte med utbildningen på mätinstrumentet och snart så är studenterna självgående, nästan, med att göra egna inmätningar.

Det är en hel del besökare på våra visningar.

Vacker glaspärla från yngre järnålder

Krimminalare på besök.

Mycket har skrivits om Uppåkra under senare år. Här är några artiklar som publicerats i Sydsvenskan:

Upplevelsecentrum med Uppåkrafynd klart 2014

TV4 gör program om Uppåkra

Hövdingens hus brändes till grunden

Nya fynd vittnar om maktkamp

Tre brandoffer funna i Uppåkra

Kriminaltekniker kallas in för brand på 400-talet

Skånes kung kan ha bott här

Så går en arkeologisk undersökning till