I Uppåkra gräver arkeologerna fram spåren av vad som kan vara ett 1500 år gammalt morddrama. Överfall och mordbrand var vanliga vid den tidens stormannafejder. Kanske var detta vad som hände någon gång på 400-talet.

Hela dagen har främmande ögon spejat in mot byn. Sett röken från långhusen stiga mot skyn och människor och boskap röra sig bakom gärdesgårdar och stängsel.

Iakttagit krumma trälars slit på åkrarna, vallpojkar driva djur på bete och kvinnor i långa kjolar bära ved och vatten. Sett hirdmännen öva med svärd och spjut eller vila och njuta öl ur rymliga kärl.

Byn är större än andra byar och hövdingaätten vida känd för att i mansåldrar ha samlat rikt byte från handel och härtåg. Men allt är inte längre som förr. Den unge hövdingen väcker tvivel och undran.

Flackande blick

Det viskas om att han inte är som sin far. Att han är utan mod, drar sig för kamp med vapen och att flackande blick och tvehågsenhet får honom att likna en träl mer än en man.

Hittills har andra stormän suttit stilla på sina gårdar. Väntande och avvaktande. Men en av de mäktiga ätterna i landet har länge menat att jord och arv i det förgångna skiftats orätt med svärdets makt snarare än enligt lag och gammal sed. Ohämnade fränder, underkastelse och påtvingad fred lever i minnet.

I en tid när var man själv måste skaffa sig den rätt han förmår gäller det att gripa varje tillfälle.

Bud sänds mellan gårdar och mellan släktingar. Väpnade män samlats och svärdseggar slipas. Följet av krigare har färdats fort för att ryktet inte skall hinna före dem. Nu väntar de dolda i skogen. I skymningen återvänder spejarna med goda nyheter.

Ingen tycks ana att ofärd är på väg. Krigarna är få och vaktposternas blickar trubbiga.

Angreppet kommer överraskande. Vakterna huggs ned och hövdingagårdens stora långhus omringas och sätts i brand av män i vapen och brynjor.

Möter döden i lågorna

Lågor och gnistor stiger mot natthimlen medan hövdingen och hans män möter döden i lågorna eller spetsas på svärd och spjut. På morgonen ligger gården i aska och brandröken hänger i luften. Byn har fått en ny herre.

Tiden går vidare. Nya hövdingar tar gamlas plats. Ibland genom arv, ibland efter mord och fejd. Nyare minnen och berättelser får de äldre att sjunka i glömska.

Men spåren finns kvar under marken.

Efter ett och ett halvt årtusende får arkeologernas spadar åter det förflutna att komma till liv när södra Skandinaviens största järnåldersboplats grävs ut.

Berättelsen är ett tänktbart förlopp som har utformats i samråd med arkeologen Karl-Magnus Lenntorp.

Text: Mats Amnell, mats.amnell@sydsvenskan.se

Uppåkra var maktcentrum

och kungasäte under tusen år

Från århundradet före kristi födelse och fram till cirka år 1000 fungerade Uppåkra som ett skånskt maktcentrum och kungasäte.

Den första utgrävningen av Uppåkra gjordes på 1930-talet efter att man hade funnit skelettdelar och fynd av lerkärl vid uppförandet av en gård i Uppåkra. 1996 genomfördes nya undersökningar som visade att det fanns en ovanligt stor mängd föremål i området. Det sensationella fyndet av ett kulthus ledde till att undersökningarna till en början kom att koncentreras dit.

Hittills har man hittat drygt 20000 metallfynd, som tyder på att platsen har haft ett högt utvecklat hantverk och brett handelsutbyte med övriga Europa. I kulthuset har man funnit mängder av guldföremål.

De senaste två åren har arkeologerna fokuserat utgrävningarna på ett nedbrunnet långhus från 400-talet som man fann sommaren 2006 och där man hittills har hittat flera brandoffer. I somras hittades dessutom ett yngre brandhus med minst två dödsoffer. Husen låg bara några meter från kulthuset och var troligen säten för hövdingen. Flera generationer av stora långhus har avlöst varandra och det yngsta huset är sannolikt en hallbyggnad från vikingatiden.