Dagen då en del av kärleken brast
I 53 år har jag (nåja lite överdrivet) haft ett kärleksfullt förhållande till idrotten.
I gångarna på stadion, har vi väl så sällan varit överens, de mest skilda kategorier jag träffade.
Det här var kvällen då något dog en smula och inte kan väckas till liv igen.
Har man hållit på för länge i det här yrket när man kan känna i förväg vad som är på väg att hända? Eller borde andra som jobbar med sådana här frågor vara känsligare för stämningsförändringar?
Inför MFF-HIF var det en förväntansfull, som vanligt sjungande, stämning på läktarna. Inte så elektrisk som i höstas, men det kändes att det var en speciell kväll.
Så som på ett givet kommando tändes bengaler på båda kortsidorna. Det kastades också in raketer från i alla fall HIF-sidan.
Anja och jag tittade på varandra, vad var det egentligen som hände? Vi kunde ta på hur stämningen förändrades, hur allt kändes hotfullt.
Vi glömde det nog sedan under en rolig halvtimma, som svensk fotboll sällan har skådat.
Men det har vi glömt nu, trots att det här är kvällen som vi aldrig glömmer hur gärna vi än vill.
Vi hade fått se ett av de underbaraste tifon som presenterats, en symfoni av flaggor i perfekt harmoni, fyllt av kärlek till ett lag.
Och jag kan bara inte förstå att någon kan vara så korkad, hata ett lag så mycket, att man kan skapa så mycket skada. Det går inte att skylla på sprit, droger eller en taskig barndom. Det handlar heller inte om kärlek, utan hat. Det är ett problem som drabbar idrotten, men som i grunden är något helt annat, som övergår mitt förstånd så långt att jag inte ens kan fundera över det.
Det här var en match som borde ge HIF sex poäng och 6–0 i målskillnad. För två enskilda händelser direkt efter varandra var fullt tillräckliga för att bryta matchen. Först bomben (jag vill inte kalla det smällare), in mot HIF-målet och Pär Hansson. Sen idioten som tog tankarna tillbaka till Parken och dansken som fixade tre poäng till Sverige i ett landslagskval, när han lugnt och stilla promenerade in på planen och attackerade Hansson.
Mötet som följde var en ren parentes. Idioterna hade fått en varning redan när det eldades före matchen, då domaren plockade av lagen.
Det var fullständigt självklart att matchen skulle avbrytas och alla visste och erkände att det här blir 3-0 till HIF.
Diskussionen om varför det kan vara så här, får vi ta en annan dag. Det var till exempel ganska uppenbart att den som sprang in på planen, ganska enkelt passerade publikvärdarna, som av många ansågs som passiva. Men sådant får förstås utredas, det finns ju tv-bilder.
I dag är det bara att fundera över konsekvenserna. Någon hade betalat 200 kronor för att befinna sig mitt i MFF-klacken och se till att få huvudrollen själv. Bomben var naturligtvis planerad, den kommer inte av en slump, kom dessutom ihåg att Pär Hansson utsattes för samma sak i Supercupen.
Det tog en sekund och så hade en bit dött, en bit som jag vet aldrig kan komma tillbaka, en bit som i stället blir en gnagande oro i framtiden, om att något sådant här kan hända igen, på den arena där jag har många nära och kära som besökare, i alla åldrar.
På alla som nu säger ”nej, aldrig mer” och så har det onda vunnit och egentligen borde det vara tvärt om, det onda måste ju besegras.
Har varnat för tendenserna ett par år nu. Om onda krafter, små men väldigt onda, som närmar sig de redan kriminella, de som jag gett upp hoppet om redan. Jag vet att MFF och MFF Support kör en dialog med dem och att man tycker att det lyckats i någon mån, men det krävs något mer nu. Tiden för dialog med de här individerna är förbi.
Förmodligen avgjordes allsvenskan den här kvällen. HIF kan springa mot guldet, MFF ska nog vara tacksamma för att det är uppehåll i allsvenskan ett par veckor nu och jag tror väl att laget rasar ur cupen på söndag nu, för var ska spelare, ledare och riktiga supportrar hämta energi?
Men vem bryr sig om det i dag?
Förresten vem bryr sig om att MFF möjligen nästan har fått en ny tränare i Rikard Norling nu, det sägs ju vara väldigt nära och den här gången är det nog ett spår som kan bära ända fram.
Om Norling vill ha det här laget, den här föreningen, vars ljusblå färg färgats svart, en svärta som inte går bort i första tvätten.
