Jag vet att många förväntade sig/hoppades/trodde på något spännande, en ung spelare, gärna lite kaxig och en ledartyp förstås. Men valet av lagkapten bredvid Daniel Andersson var väl egentligen helt självskrivet, om vi ska vara ärliga.

Varför välja bort Gammeldansken, som är en av de mest lojala och faktiskt mycket sällan skadad?

Det blir alltså Ulrich Vinzents som tar bindeln när Daniel Andersson inte spelar, det vill säga alltid om vi ska tro Daniel själv. Fast det gör inte jag – är tämligen övertygad att han åtminstone under våren kommer att vara med en hel del på planen.

Själv blev jag lite förvånad när det började spekuleras och möjligen också att MFF inte direkt lät berätta att Ulrich skulle fortsätta, för han har ju haft rollen redan i dag. Tycker det är oväsentligt att han gör sitt sista år, ser honom som mycket kvalificerad för uppgiften. Lågmäld, men klok, säkert en spelare som är mycket uppskattad bland både motståndare och domare.

Det finns ett par heta – bokstavligt talat – kandidater bland de yngre spelarna, det har varit väldigt tydligt att Pontus Jansson och Jiloan Hamad är favoriterna bland supportrarna. Båda är bra namn, är faktiskt vice respektive kapten i U 21-landslaget, men jag tycker det är smart att de står på tillväxt ett år. Att vara en ledare kräver mognad, det är bra att de får fokusera ett år till på sin egen roll i laget.

Någon av dem kanske redan tar plats i det spelarråd som kommer att väljas i Florida.

Sedan är det en annan historia att fortsätter deras utvecklingskurva, så hinner de kanske aldrig bli aktuella för jobbet – 2013 kanske de redan drar ut i Europa.

***

För övrigt, så lyfter alltså Sydsvenskan mot träningslägret på nu på morgonen. Men med tanke på tidsskillnad och restid, kan ni inte räkna med att höra av mig och fotograf Lars Brundin förrän i samband med träningen på torsdag.

”Ricardinho får säkert problem. Det är han som är busen.” Så sade Wilton Figueiredo när vi skojade lite kring det här med att söka visum till USA i veckan – men då visste jag inte att brassen var synsk.

Jodå, han finns med på resan mot träningslägret i  Bradenton, Florida, i morgon. Men det krävdes lite veckopendling till Stockholm för MFF:s brasseback innan det var klart.

Besöket i onsdags renderade nämligen inte i något visum. MFF fick besked från amerikanska ambassaden i torsdags morse att Ricardinho var tvungen att åka upp till Stockholm igen. Fingeravtrycken hade nämligen misslyckats. Så det var bara att sätta sig på första bästa plan igen, köa in på ambassadområdet och i väntrummet, för att få fingrarna scannade på nytt.

För er som inte vet, så är det inte en helt enkel procedur att få visum till USA, om så krävs.

De flesta svenskar – liksom medborgare i en rad andra länder – behöver inte det. Det räcker med att fylla i ett formulär som kallas ”Esta” på nätet, så gäller det i två år.

Men för Brasilien gäller inte detta avtal, visum krävs. Brassarna hade antingen kunnat söka det i Brasilien, eller så var det ambassaden i Sverige som gällde. Ett antal papper ska fyllas i, en längre intervju på nätet likaså. Och så ska en avgift betalas – och styrkas med ett stämplat kvitto. Allt avslutas sedan med ett personligt besök på ambassaden.

Fråga Vito Stavljanin, MFF:s chefsscout, som var med brassarna i Stockholm och hade alla dokument med sig. Dock ett kvitto utan stämpel, eftersom MFF använt sig av moderniteten internet för att betala. Och på internet används av förklarliga skäl inte stämplar. Så efter att ha köat i kylan utanför ambassaden en timme och en timme i det lilla väntrummet innanför, fick han ut och jaga bankstämpel.

Liksom en del andra.

Och då menar jag verkligen jaga bankstämpel. En person som skulle flytta till USA saknade också stämpel och fick lämna ambassaden. När kan kom till banken vägrade de stämpla kvittot, varpå han tog en stol, satte sig längst fram och sade ”jag går inte härifrån förrän jag fått min stämpel”. Då tog det skruv hos bankpersonalen, som raskt hittade en stämpel.

För att säkert få passen med sig hem, även när kvittot försetts med stämpel, stannade Vito Stavljanin kvar i Stockholm tills nästa dag, då alltså Ricardinho dessutom fick återvända.

Hur kan jag nu veta allt detta? Jo, eftersom journalister i princip är den enda yrkesgrupp av svenskar som också behöver visum till USA för arbetsresor, för att till exempel bevaka ett fotbollslags träningsläger och matcher i Bradenton, Florida. En ledande upplysning som kanske kan bringa lite glädje åt MFF-intresserade Sydsvenskanläsare, möjligen?

Från den första februari och under resten av hela MFF:s lägervistelse kommer nämligen en blogg, en pappers- och nättidning, inklusive cover-it-live chat under matcherna, nära er att rapportera i text&bild&film.

Och ja, jag hade stämpel på kvittot som verifierade att vi betalt visumavgiften.

Han kom, han sågs, han log, han gjorde fystester – men det blev bara en träning med MFF. Han finns inte med på onsdagens träning, lämnar Malmö tidigt på morgonen.

Nej, det är inte ett nytt kapitel i Wiltongate, så sätt inte kaffet i vrångstrupen. Fast det är helt sant ändå.

Wilton Figueiredo och Ricardinho får nämligen sätta sig på tidiga morgonplanet och flyga till Stockholm. Annars får de inte flyga till Florida på träningsläger. Brassar går nämligen inte under den så kallade Esta-registreringen, som innebär att till exempel de flesta svenskar kan få resa in i USA bara de fyllt i ett formulär på nätet.

Och går man inte under Esta, så är amerikanska lagar stenhårda. Då gäller visumansökan som måste göras på ambassaden i landet där man är skriven. Alla intervjuas på ambassaden och får fylla i ett antal blanketter och ha med sig en del intyg.

– Ricardinho får säkert problem. Det är han som är busen, sade Wilton leende när han tog en paus i sitt lilla fyspass.

Själv gladde han sig mest åt att det är runt 25 grader i Bradenton, dit MFF reser på lördag.

***

Med till Florida får också forwardstalangen Dino Islamovic åka. Han får förnyat U 19-kontrakt med klubben och får vara med och bredda truppen på lägret. Intressant.

***

Att resa bekommer uppenbarligen inte Pontus Jansson, som tränade i dag. Jo, ni läser rätt. Han hann inte mer än landa från landslagsturnén till Qatar, innan han drog ner till kombihallen och tränade.

***

Apropå resor, har ni kanske sett att det inte är lönt att åka till Skottland – vad jag förstår har en del redan bokat flyg, vilket måste vara aningen snöpligt – för att se Celtic–MFF. Den matchen blir som den mot Wigan i fjor osynlig, stängd, ja, kalla det vad ni vill. Men ingen publik alltså.

***

Rest färdigt med MFF har däremot en legendar gjort. Hasse Mattisson slutar som säljare inom MFF för att bli – bilskojare. Nåja, bilhandlare då. Ska jobba inom det företag som sponsrar MFF på bilsidan, vad jag förstår. Men hoppas och tror att vi får se hans alltid lika vänliga hälsning på stadion även i fortsättningen.

***

Runt planen i kombihallen hängde ganska många supportrar i dag, nyfikna på Wilton Figueiredo, förstås, som de också mötte med applåder och uppmuntrande tillrop.

Ska vi vara ärliga så var det mest gubbar som var där förstås, vilket får mig att glömma att jag tappat bort att jag tänkte jag ge er en bild på en träningsdebutant också.

Movits, sex månader, tog med sig mamma Sarah på en träning tidigare i veckan. Eller var det möjligen tvärtom? Movits intresse för själva träningen var väl så där.

Men han sänkte medelåldern rejält.

Sigge, fem månader och barbarn till någon som står den här bloggen nära, måste kontra på detta. Å andra sidan såg han LDB:s guldmatch i höstas och då var han väl typ 2,5 månader.

Zlatan Ibrahimovic platsar väl alltid i en MFF-blogg. Han utsågs ju trots allt till ambassadör för klubben, när Milan var här i Malmö i fjor. Och det var så skönt att få vakna upp till hans leende, efter att ha genomlidit ännu ett italienskt ligasömnpiller.

Visst, han hade gjort 1–0 – och därmed i praktiken avgjort matchen mot Novara – på ett fantastiskt sätt, löpt in i exakt rätt tid i en lucka, tagit bollen i fart och på volley lagt den förbi målvakten, men godiset, det sparade han till den allra sista minuten och 3–0.

Leendet efter målet sade det mesta, det var inte bara den knutna handen och ett sammanbitet ansikte, det var ett riktigt ”Zlatans leende”.

Det kändes ända hem framför tv:n hur han själv uppskattade målet och kommer att sortera in det i avdelningen mål att minnas. För sådan är han ju och har alltid varit, han gillar de kreativa, oväntade, nästan omöjliga lösningarna.

Någon sade att det såg nonchalant ut, själv tycker jag det var en liten fotbollsdelikatess som avslöjar ett snille. Zlatan var ju vänd bort från målet och i rörelse på väg bort, när han vred runt foten och med insidan/klacken lurade alla när han styrde bollen bort mot stolpen, i ett läge där 100 lirare av 100 hade passat. Men inte Zlatan.

Du gjorde min dag igen, Zlatan.

Ja, det vill säga jag vet förstås inte om de är nöjda med MFF:s ekonomiska resultat 2011, men vad jag förstår är de nöjda efter den genomgång de gjort inför att MFF ska fastställa sitt bokslut för 2011.

Revisorerna har granskat MFF:s räkenskaper och även om berättelsen inte är skriven än, så hittade de enligt insatta källor till bloggen inga problem eller felaktigheter i Malmö FFs bokföring.

I nästa vecka har Malmö FF styrelsemöte och ska då klubba en årsredovisning, som sedan presenteras för medlemmarna på årsmötet om några veckor.

Några exakta summa på sista raden, har inte sipprat ut från MFF-borgen, men jag har tidigare berättat att det blir ett plus, men inte ett plus som fyller kassaskåpet för framtiden, avbräcken 2011 – som till exempel ett stort publiktapp mot budget – ska balanseras mot en stor vinst för Europaleague.

Källor med god insyn talar om ett ”hyfsat resultat”, men att det också inte är slutgiltigt förrän man fördelat alla poster. Det finns ju alltid så kallade bokslutsdispositioner att göra, man kan välja olika sätt att fördela saker.

Min gissning? Att pluset svävar någonstans runt tio miljoner kronor. Snarare under än över. Men jag vill verkligen betona att det är en gissning, baserad på den lilla information som finns.

Något som då ska vägas mot 2010 års  förlust på 32 miljoner kronor – och de 38-40 miljoner som spelades in på Europa League i fjor.

Summan säger att MFF måste fortsätta att jaga kostnader, att rörelsefriheten inte är obegränsad och att nycklarna är två. Först och främst att lösa problemet att stadion egentligen är för dyr – den andra är möjligen lättare, eller vad säger spelarna? Det gäller att 2012 åter låsa upp dörren till Europa för Malmö FF och storma in där igen 2013.

Det damp ner ett spelarkontrakt i mailboxen härom dagen. Och det är så pass ovanligt, skulle jag vilja säga, att det finns anledning att återkomma till ett känt – inte kärt – ämne en gång till.

Anar ni att det handlar om Simon Thern och hur länge han egentligen var HIF:s spelare?

Som köpande klubb såg Malmö FF inga kontrakt, men utgick från att 31 mars gällde.

Det sade också familjen Thern.

Medan HIF på sin hemsida förklarade att det minsann gick ut den 28 mars.

Betydelsen? Jo, eftersom transferfönstret stänger 31 mars, var frågan om det fanns en lucka mellan kontraktet och denna dag.

Svaret? Fortfarande inte oomstritt – men enligt kontraktet…

…den 29 mars!

Alla hade möjligen fel.

Så här står det i avtalet, som HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg tillhandahållit (alltså inte hela avtalet, inga känsliga detaljer vad gäller lön och sådant, sorry):

”HIF och Spelaren har ingått separat avtal, i det följande benämnt Spelaravtalet (fastställt av SvFF 2006-03-31, vari Spelaren åtagit sig att under avtalstiden 2010-03-30 till och med 2012-03-29 spela fotboll för HIF.”

Under rubriken ”Avtalstid” upprepas samma datum.

I utsnittet jag fått, framgår förstås också tydligt att spelaren det är fråga om är Simon Thern. Avtalsskrivningarna är ju till stora delar standard från SvFF och därför generella och spelaren benämns just ”spelaren”.

Så här skriver Paul Myllenberg till mig:

”På vår hemsida har det uppenbarligen felaktigt stått den 28 mars av okänd anledning. Vi vill hålla oss till sanningen och vi har aldrig haft för avsikt att lägga någon extra press på Simon. Han är en bra fotbollspelare och en härlig människa. Men rätt skall vara rätt.”

Detta är naturligtvis också det enda konkreta ”bevis” som visats upp, låt vara att det också talats om att kontraktet gjorts om på grund av felaktigheter i det ursprungliga, men att spekulera i det leder knappast längre.

HIF har helt enkelt gett ett konkret svar.

Däremot kvarstår egentligen den viktigaste frågan, som jag inte sett något bra svar på, och det är hur parterna verkligen kom på att kontraktet skulle skrivas till slutet av mars. Det känns tämligen ologiskt med tanke på transflerperiod och säsongsupplägg.

Den lilla, lilla praktiska betydelse som skrivningen fortfarande kunde haft i förhandlingarna mellan HIF och MFF är väl rimligen då att med det här datumet kunde MFF rent hypotetiskt i alla fall varit tuffare i sin vilja att betala så lite som möjligt. För det hade ju faktiskt funnits ett ”Bosmanfönster” att hota med.

Daniel Larsson finns med på en lista. En lista av spelare som italienska Udinese är intresserade av. Det är ingen skräll att det finns sådana listor, inte heller att Daniel Larsson är med där.

MFF-anfallaren har en spetskompetens som är speciell – vi vet det alla, snabbheten.

– Jag hoppas det i alla fall, sade Daniel Larsson, när vi pratades vid efter showträningen. Men Udinese har jag inte hört något om. Självfallet är jag intresserad och sugen på att komma ut i Europa, framför allt om sådana klubbar skulle höra av sig.

Daniel Larsson har ett år kvar på sitt kontrakt, men var riktigt nära att hamna i Kaiserslautern förra året, precis innan transferfönstret stängde. Hade tyskarna höjt budet ett par miljoner, hade MFF accepterat.

– Det blev en lite kaotisk vår, med MFF:s ekonomi, med att de sade nej till budet – klart jag var sugen på att åka – och så allt tränarsurret. Det var nog också några förklaringar till att jag inte gjorde ett så bra år i fjor.

För själv är han lite förvånad över intresset från Europa, är ganska missnöjd med 2011.

– Jag nådde inte alls upp i samma nivå som 2010, säger han bestämt.

Men han uppnådde något mycket viktigare 2011, han blev pappa för första ågngen.

– En underbar förändring som alltid kommer att finnas där, säger han och ler.

Och ler också när vi pratar om uppslutningen kring MFF:s första träning, där kanske så många som 700 stod och följde de anpassade övningarna – fast sång och ramsor, det fick vi oss inte till livs. Applåder och mycket snack däremot.

– Visst är det helt fantastiskt att så många bryr sig. Dessutom när laget inte ens här halvfullt, sade han imponerat.

***

Lite info i lagkaptensfrågan. Inte helt oväntat så heter MFF:s kapten 2012 Daniel Andersson. När han är på planen.

– Spelar Daniel, är han kapten. Punkt slut. Det är skrivet i sten, han har alla egenskaperna. Men vi kommer att ha en andra kapten och kring det diskuterar vi nu. Det är många som jag vill ha med i processen på vägen dit, sade Rikard Norling på direkt fråga.

***

I Per Ågrens gedigna och möjligen något från bankvärlden inspirerade power point-genomgång av hur han ser på hela MFF:s elit organisation, så måste jag väl delge er det som engagerar mest. Så här ser han på truppen och det här med två spelare på varje plats:

Målvakter: Johan Dahlin, Robin Olsen (+en för de måste vara tre).

Högerback: Ulrich Vinzents, Filip Stenström.

Innerback: Pontus Jansson och Filip Helander.

Innerback: Markus Halsti och Jasmin Sudic.

Bonusinnerback: Daniel Andersson.

Vänsterback: Ricardinho och Miiko Albornoz.

Högermitt: Jiloan Hamad och Tobias Lewicki.

Innermitt: Ivo Pekalski och Amin Nazari.

Innermitt: Erik Friberg och Simon Thern.

Bonusinnermitt/forward: Wilton Figueiredo.

Vänstermitt: Jimmy Durmaz och Simon Kroon.

Forward: Daniel Larsson och Alex Nilsson

Forward: Mathias Ranégie och Dardan Rexhepi.

Simon Thern definitivt placerad som innermittfältare, Wilton – denne Wilton, som ingen vet om vi ser mer av – mittfält eller anfall. Det lät på Norling som han inte var främmande för att se Wilton som anfallare igen. Om det sen var här eller i Brasilien, förtäljer inte historien…

För närvarande medlemmar måste det ha varit en imponerande genomlysning av hur han ser på MFF:s organisation och framtid.

***

Mer från träningen och medlemsmötet kan ni se i repris av mitt försök till livebevakning som ni hittar här.

Förresten undrade ni hur många ni var och svaret är drygt 2200.

Det var trångt på Malmö FF:s träningsplan i morse, som synes. En av stadens alla gässarméer hade tagit träningsplan sex i besittning, den där MFF-spelarna lägger mycket av sin arbetstid.

Däremot var lagets mittfälttsjärna bortflugen – eller åtminstone inte hitflugen.

Wilton Figueiredo tycks skapa en alldeles egen liten såpopera – ska vi redan nu döpa den till ”Wiltongate”? – där det är frågan om inte brassen själv halkar värst och slår sig själv mest.

Bäst för alla parter är nog om det här löses upp så fort som möjligt, minns ”Rollegate” i fjor och hur lugnet inte lägrade sig förrän han var – utflugen.

Det är inte menat att vara fördomsfull och inte att generalisera alltför mycket, men det är något med brassar och deras respekt för tider och ingångna avtal. I förra veckan var det Paulinho som uteblev från Örebro och det känns som att historien är, om inte fylld, så åtminstone kantad av brassar som kommit och gått lite som de vill. Nog har Kalmar haft bekymmer mer än en gång, till exempel?

Trodde faktiskt inte Wilton skulle strula så här, han skötte till exempel sina åttaganden exemplariskt i höstas när hustrun födde deras andra barn i Brasilien, trots att han inte mådde så bra av situationen. Han hanterade också bra att han ändå smutskastades i vissa medier, som hävdade att han skulle fly hem och aldrig komma tillbaka till Malmö, men i själva verket var han hemma de två veckor som han och klubben kom överens om.

Min egen bild av Wilton fick sig två rejäla törnar långt senare. Det var dels när han mycket uppenbart rusade in från avbytarbänken och tog en varning mot Alkmaar för att bli avstängd mot Wien och kunna åka hem tidigare och dels när han faktiskt berättade det i en Sydsvenskanintervju i mellandagarna.

Att ställa jaget före laget på det sättet, var osnyggt och oproffsigt.

Har därför anat ugglor  i mossen angående hans ankomst nu, men inte fått fram klara besked. Läser ni det han säger i dagens Expressen, så är det inte solklart heller. Han talar faktiskt om att dyka upp senare i veckan.

Men inte ens brasilianska fotbollsspelare kan komma och gå som de vill och det är ju just det som Wilton Figueiredo ägnat sig åt ett tag. Därför är det viktigt för MFF att få stopp på den här såpoperan omedelbums. Självklart kan MFF inte bara låta honom dra, det strider mot ingångna avtal och vore ekonomiskt förödande. Att straffa ut sig – om det nu handlar om det – är ingen taktik som ska kunna lyckas.

Per Ågren talar om att lösa knutar – det här känns som en klassisk gordisk knut, där alla kan bli förlorare.

***

Har sett i debatten på Himmelriket, att Sydsvenskans nyheter kring MFF:s ekonomi vållat större oro och fler frågor bland fansen. Och det är väl egentligen en sund reaktion, på sikt är frågorna naturligtvis de viktigaste.

Bokslutet blir mycket spännande att se, känslan är att vinsten kommer att vara mycket modest.

Samtidigt är ekonomi ett svårbeskrivet område och jag förstår att en del lyckats blanda ihop päron och äpplen.

Så här:

1) MFF tappade mycket publik under hösten, hade höga säkerhetskostnader på grund av vad som skedde kring några välkända matcher och det som blev följden av dessa, Europaspelet kostade pengar, det gav inte bara intäkter. Och – som jag påpekade i nyhetstexten – spelarnettot ekonomiskt måste ha blivit rejält, men kan ge andra effekter 2012, då flera dyra löner försvinner.

2012 står man utan de 38-40 miljonerna i intäkt (ej vinst) som Europaspelet gav 2011. Vinsten 2011 är inte i närheten av det spannet och därmed återstår mycket jobb för att få bättre balans i affärerna.

2) Att köpa loss Swedbank stadion bygger på att MFF vill minska hyreskostnaden eller bli av med den. Allt handlar då om villkoren hos banken. Finanskrisen kom olämpligt i de förhandlingarna, banken vill att MFF ska amortera mer än klubben vill. Och med högre amorteringstakt, blir effekten av hyresminskningen mindre. För även om amorteringen minskar klubbens skuld, måste amoteringen ju fortfarande betalas.

Det är ingen nyhet, för Sydsvenskan har skrivit om det flera gånger tidigare, men Swedbank stadion är Malmö FF:s tillgång och bekymmer på en gång.

– Stadion är fortfarande för dyr för oss som det är i dag. Jag lägger nästan all min tid som ordförande på att försöka förändra den så att den blir förmånligare för klubben, sade Håkan Jeppsson när jag talade med honom i dag.

Det handlar mycket om att få ner klubbens kostnader för stadion, men som bekant nästan lika mycket om att öka intäkterna på anläggningen.

Apropå det, så kan det gå snabbt utför – eller hur man nu ser på saken. Hörde på Guldkanalen på radion – och avslöjar väl härmed min nostalgi – där det plötsligt dök upp ett reklaminslag för återkommande dansbandsgalor på Swedbank stadion. Nu närmast fick vi veta att Lasse Stefanz är på gång och att det var ett evenemang vi absolut inte borde missa.

Och det måste väl räknas som minst sagt trovärdig information, om den lämnades av – Daniel Andersson!

Danne i dansbandsbranschen…?

Har det något att göra med att när man blir ledare är det dags att bli mogen(dansare)?

Han är doldisen som sällan får någon uppmärksamhet, men så är det väl överallt i lagbollsporter. Fystränaren är en i ledarstaben som lägger grunden, som känner av hälsoläget i truppen (ni vet det där när spelaren har ”känningar”) – men inte står bakom den avgörande taktiken, förstås.

Så det är väl inte så konstigt att han jobbar i det tysta, men i dag kan ni i Sydsvenskan läsa en nyhetsartikel om Simon Hollyhead, som varit iväg och träffat fotbollsstorheter för att utbilda sig. Vad jag sett har han också fått en tydligare och större roll, ju längre han varit i klubben.

När Simon var hemma i England över jul var han alltså hos West Bromwich (visste ni förresten att han faktiskt var i den klubben som ungdomsspelare?) och hälsade på Roy Hodgson och hans ledarstab.

Men framför allt har han alltså varit hos Milan ett par dagar.

– Jag är otroligt glad att Per Ågren och MFF gav mig den möjligheten när jag nu fått så bra kontakt med Milan, sade Simon Hollyhead när vi pratade om besöket.

Självklart skulle MFF ta chansen och skicka iväg Simon. Det känns som engelsmannen, som kom hit som ersättare för John Philips för ett och ett halvt år sedan när denne drog till gulfländerna, blivit en allt viktigare pusselbit med ett allt större klubbhjärta.

– Jag jobbar med en fantastiskt bra stab. Trivdes bra med Roland Nilsson och trivs fantastiskt bra med Rikard Norling och alla som jobbar runt honom och med spelarna. Och så har vi ju Sveriges mest exceptionella fans.

För er som vill veta lite mer om Simon Hollyhead, så kommer här lite bonus.

Spelade som sagt i West Bromwich som ung, enligt egen utsago en ”begränsad mittfältare som var för liten” i trakten av Birmingham,  men slutde som ungdomsspelare och valde i stället att satsa på att utbilda sig.

Han utbildade sig i ”Sport- och träningsvetenskap” och jobbade länge allmänt med idrottare.

Jobbade sedan åt Football Asociation, det engelska förbundet, med att utbilda coacher och andra tränare inom fotbollen.

Det var landslagets Paul Balsom, själv med engelska rötter, som förmedlade kontakten med MFF.

Han är inte bara intresserad av spelarnas fysiologi, utan också av psykologin, och betonar vikten av att sätta individen i centrum.

Under den intensiva hösten 2011, då MFF spelade matcher i princip hela tiden och inte hade tid för riktig träning, var han den viktigaste brickan i att hitta rätt balans i återhämtningen och den lilla träning som kunde bedrivas.

Utöver det vi ”skulle” prata om, hade vi ett intressant resonemang om olika ledarstilar, om skillnaden mellan manager och headcoach. Om hur olika ansvariga ledare använder de andra ledarna omkring sig.

Att Roy Hodgson var en väldigt tydlig headcoach, som ledde träningen, till exempel, medan det kändes som att bredden på ledarskapet var en annan i Milan, även om ingen betvivlar att Alegri är chef.

Som Rikard Norling nu satt samman sin ledarstab, känns det som att betydligt fler ska ha ett aktivt ansvar under MFF:s träningar.

Visst har fystränaren skött de bitarna, men i övrigt har bara målvaktstränaren Jonnie Fedel haft ett uttalat ansvar.

Nu känns det som att Simon Hollyheads mandat blir än tydligare, samtidigt som då Daniel Andersson och Jörgen Pettersson blir klart dedicerade ”specialtränare”.

Träffade för övrigt ”JP” på stadion i veckan och han är ju väldigt stark i sin övertygelse att en anfallare ska träna på sina moment så intensivt, att allt verkligen sitter i ryggmärgen när det är dags. Något det är svårt att ha invändningar emot, tvärtom, är det lätt att undra varför fotbollen inte gjort så i mycket högre utsträckning tidigare.

Nummerfrågan brukar alltid vålla en hel del intresse och diskussion. Bloggen kan nu avslöja de nya MFF-spelarnas nummer – och också en del nyheter kring de lediga.

De båda nyblivna landslagsmännen Erik Friberg och Simon Thern får båda ”prestigefyllda”, ordinarie, nummer.

Erik Friberg kommer att spela med nummer 8 på ryggen. Detta har varit vakant.

Simon Thern kommer att ha nummer 11 på sin tröja. Den har de senaste åren burits av Jeffrey Aubynn.

Robin Olsen, nye målvakten från Klagshamn, kommer att spela med nummer 25. Den bars tidigare av en annan målvakt, Dusan Melicharek.

Några spelare har också erbjudits att byta.

– Jimmy Durmaz har valt att fortsätta med 21. Däremot kommer jag att erbjuda Ricardinho nummer 5 när han kommer tillbaka, säger sportchefen Per Ågren.

Ricardinho har hittills spelat med 20 på ryggen. 5 hade som bekant Miljan Mutavdzic tidigare, men det är ju ett klassiskt vänsterbacksnummer.

Tar brassen det erbjudandet, kommer endast ett ordinarie nummer att vara ledigt: 1.

– Johan Dahlin vill inte ha det, fortsätter med 27. Därför kommer det att vara tomt tills vidare., säger Per Ågren.

Med andra ord kommer inte den målvakt som ska komplettera truppen att få detta nummer heller.

Symbolik, som markerar att Johan Dahlin i praktiken är nummer ett.