Tufft beslut att inte ersätta typen
Mathias Ranégie är redan ersatt i Malmö FF. Lånet av Tokelo Rantie var en försäkring inför det som kunde hända – men sportchefen Per Ågren hade säkert Daniel Larsson i tankarna då.
Nu är det bekräftat och klart på Udineses hemsida – som han före MFF – att Ranégie är deras spelare de närmaste FEM åren. Lätt att förstå Ranégie som tar chansen att uppfylla sin dröm och säkert garanterar hela sin ekonomiska framtid som 28-åring.
När nu Ranégie går tillUdinese – lycka till, säger jag, men är inte övertygad om succén – spelar MFF ett högt spel genom att däremot inte ersätta spelartypen Ranégie.
En stor, tung och nicksäker centertank har MFF inte i ladorna. Dardan Rexhepi är närmast typen, men ändå långt ifrån. Men den här spelartypen är inte lätt att hitta – när MFF värvade just Ranégie för exakt ett år sedan, var han liksom det enda alternativet. Naturligtvis ett utmärkt sådant.
MFF befinner sig i guldstrid och det är betydelsefullt inte bara sportsligt utan även ekonomiskt.
Att välja att nu bygga om anfallsspelet med det material man har, innebär till vissa delar ett helt nytt spel. Det är vågad och sätter stor press på en del spelare – inte minst 22-årige Tokelo Rantie, som på något sätt blir stjärna över en natt. Kapaciteten finns där, men det är tufft mentalt.
Vad jag förstår har tränaren Rikard Norling varit tydlig med att han inte vill handla för handlandets skull. Och Per Ågren har lyssnat, är ju inte heller själv typen som rusar iväg och köper något obesett. Samtidigt har det funnits scoutade spelare att ta ställning till, MFF har inte suttit med ett blankt skrivbord, långt därifrån.
I en kortsiktig värld som elitfotbollen, är Rikard Norlings uppenbart envist långsiktiga tänkande – han vill inte riva hur som helst i sitt lagbygge – antingen modigt eller dumdristigt. Time will tell. Tid jobbade också emot MFF den här gången. Udineses vilja att plocka fram stora plånboken kom både plötsligt och väldigt sent.
Undrar också om Norling ens anar vilken press han sätter sig själv under, för känslan är att det kommer att mullra i supporterleden redan nu när det inte kommer någon anfallare ytterligare in. Och då ska vi inte snacka om hur det blir, om laget inte levererar i de närmaste omgångarna. Med början i dag mot Mjällby.
I skrivande stund är heller inte förhandlingarna med Parma kring David Löfquist klara och skulle de spricka, ser Malmö FF rent ut sagt tunt ut.
Med ”Löken” i laget, ser jag ett omstrukterat lag, men också ett förändrat system (som utan större framgång användes i Europa League-spelet.
Kommer inte den förre Mjällbyspelaren, ser inte jag någon annan möjlighet än att få över Miiko Albornoz till vänster, antingen som back eller vänstervinge. Jo, förresten det finns en till: Daniel Larsson som kantspringare.
Men så här skulle laget kunna se ut i höst (efter Mjällbymatchen alltså), med mer av en taktisk förändring än en spelarmässig:
Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan Hamad, Erik Friberg, Simon Thern, David Löfquist – Wilton Figueiredo – Tokelo Rantie.
Ivo Pekalski är givetvis i full form och helt frisk en man för innermittfältet i denna upppställning.
Med ett starkare centralt mittfält, där man använder all den kapacitet som finns i truppen, skulle man också bädda för ett bättre passningsspel längs marken och möjligen också en starkare defensiv på bortaplan. Jag ser Wilton i en fri roll bakom Rantie, som i det här läget för mig känns som ett självskrivet förstaval. Han har redan visat att förmågan att limma fast bollen vid fötterna och en bra förstatouch, kan till viss del ersätta långa bollar på Ranégie, med ett spel längs marken.
Utan Löfquist är som sagt Daniel Larsson en möjlighet på kanten, men det känns naturligare för mig att sätta över Albornoz och få in Concha på högerbacken.
Uppställningen kittlar, men samtidigt är MFF:s möjligheter att variera starkt begränsade. Och det var just detta faktum som gjorde att många – däribland jag – ropade efter just Ranégie förra sommaren.
