En dag är ”Tiki” en av legendarerna
Jag ska inte sväva för långt iväg i jämförelserna. Men det hände när Bosse Larsson fick bollen. Det hände när Zlatan Ibrahimovic fick den under sin korta karriär i MFF.
Varje gång de fick bollen, gick ett sus av förväntan genom publiken. Ett sus som verkligen hördes.
Det börjar låta så när bollen hamnar hos Tokelo Rantie.
Tänk att han nickade in 1-0 på en hörna i första minuten, han som inte ens är 170 cm lång.
Tänk om han fått avgöra med en av sina makalösa ruscher, där han går ner och möter boll på motståndarens bolltapp djupt på egen planhalva och bara sätter fart. Han hade en 60-meters i andra halvlek och jag kan faktiskt inte klaga på avslutet. John Alvbåge gjorde en makalös räddning.
”Tiki” är ett fynd, en av flera fingertoppsaffärer av sportchefen Per Ågren (Albornoz, Thern och Friberg kommer alla att betyda mycket för MFF också). Han har väl inte ett enda floppinköp än så länge.
Inte vet jag hur länge MFF kan behålla ”Tiki” – vad jag förstår är avtalet ganska vattentätt så länge det är ett lån som nu med optionsrätt – men han har förutsättningarna att bli en legendar om han fortsätter som han inlett. Kapaciteten är enorm. Med ett litet bara. Han måste lära sig att släppa bollen i vissa lägen, även en striker måste se när en lagkamrat är bättre placerad. Hamad var det en gång i dag.
Varför prata legendarer då?
Jo, jag gör valet här att släppa kvällens match i övrigt – reflexioner i massor finns i liverapporteringen – och ägna några rader åt den sköna legendarparaden som spelade förmatch.
Spelare ur flera olika generationer från MFF och Göteborg, visade med sina något mer rundmagade förutsättningar varför de var så bra en gång.
Här har ni hela MFF-truppen på bild.
Coacherna Mats Magnusson och Bengt Madsen. Sen Tommy Hansson, Jörgen Ohlsson, Thomas Sunesson, Hasse Mattisson, Joakim Nilsson, Lasse Larsson, Robert Prytz, Jonas Thern och coach Krister Kristensson. Och framför dem Torbjörn Persson, Janne Möller, Hasse Borg, Niclas Nylén och Anders Palmér.
En nostalgitripp och för mig som är 53 år, innebar det igenkänningsfaktor på alla spelare på planen.
Ja, utom en. Bengt ”Fölet Berndtsson. För håll i hatten,han var alltså med i VM-silverlaget 1958 och fyller 80 år nästa år, men joggade obehindrat på sin kant.
Ingen mage som tog emot där som (förlåt mig) på Jonas Thern (med bollen här), Lasse Larsson, Robert Prytz och till och med den länge trådsmale Anders Palmér.
Men trivselvikt gav trivselfotboll.
Thomas Sunesson gjorde två MFF-mål när det rättvist blev 3-3, Brasse-Hasse Mattisson ett. Och Janne Möller flög en gång likt han gjorde på 70-talet utan att skada sig.
Hatten av också för Björn Nordqvist, som fyller 70 nästa vecka, men hade samma rörelsemönster som i de tre VM han spelade som landslagskapten på 70-talet. Ni ser Björn och ”Fölet” längst till höger på denna bild.
Ja, det var en skön stund. Början på en kväll som kändes MFF-magisk, en känsla som förstärktes när HIF kvitterade mot Häcken och ”Tiki” gjorde 1-0 efter 48 sekunder.
Två timmar senare var magin borta och ska MFF ta guld nu krävs nog trolleritricks.
Ändå ser jag vid denna sena timme att Göteborgs 2-1 skulle varit – borttrollat.
Nog är det märkligt och händer lite för mycket kring domarna.
Strömbergsson erkänner för Aftonbladet att Göteborg inte skulle haft frispark.
Det är i och för sig en bedömningssak. Men vad värre är.
Stiller står offside när frisparken går. Alltså kan han -även om bollen tar på Helander – inte göra mål. Då ska han vinkas av för offisde.
Marginaler, marginaler i denna underliga allsvenska utan marginaler.
