Max Wiman 6 augusti 2014 • Uppdaterad 7 augusti 2014

En triumf för – alla

(Uppdaterad med möjliga motståndare) En triumf för en spelare, för ett lag, för en förening, för supportrarna – för en hel stad. Tog jag i nu?

Malmö är en stad som fått ta så mycket skit genom åren, ofta väldigt oförtjänt. Det som hände inför den här matchen handlade faktiskt en aning mer än om sport. Den handlade om stolta malmöbor som enades runt ett fotbollslag.

Supportergruppernas upprop, spridningen på sociala medier, kraften i hur uppmaningen gick från mun till mun, hur kompisar tog med kompisar.

Det är något jag tagit med mig alldeles oavsett hur den här matchen slutat.

För går det att samla sådan kraft inom idrotten, så kan Malmö göra det på så många andra områden. Jag vet att många av de aktivaste supportrarna är samhällsengagerade på många andra plan också.

Därför var det här en seger för Malmö.

Jo, hela stadion gungade. Den började gunga borta på norra redan under uppvärmningen, som fick med sig hela stadion att hoppa nästan innan det börjat och även om det inte gungade varvet runti 90 minuter, var det nära målet. Läktaren under Roys förvandlades till provisorisk ståplats och varje gång det blev hörna reste sig stora delar av hela stadion. Sista sex-sju minuterna stod verkligen hela stadion upp och explosionen vid slutsignalen, måste egentligen upplevas. Åge Hareide dansade in och lyfte blicken mot läktarna och sträckte armarna i ett slags tacksägelse samtidigt som Enock Kofi Adu sjönk ner på knä och i egna tankar bredvid honom.

På planen uppträdde ett gäng fotbollskrigare med finess och disciplin. Jo, Prag kunde petat in något mål. Skapade faktiskt mer innan MFF gjort 2-0 än efter. Men hemmalaget kunde också gjort fler mål. Emil Forsberg kunde punkterat det här i 70:e efter en strålande soloprestation och ett bra avslut, Enock Kofi Adu – nu fick han den fart under skorna som jag saknat och var stundtals helt briljant – kunde gjort det på den extremt märkligt långa övertiden.

Försvarsspelet var långa stunder nästintill perfekt. Erik Johansson luftens konung, Filip Helander äntligen tillbaka på allvar efter skadan (men sluta nicka längs marken, det kunde kostat ett självmål!), Anton Tinnerholm stred som en furie på kanten och Ricardinho användes sin briljans på rätt sätt, måste vara en av Europas bästa backar på den sista tredjedelen.

Emil Forsberg stod för briljansen på mittfältet, Simon Kroon för intentionerna. Adu och Markus Halsti gjorde ett sjuhelsikes jobb och släppte undantagsvis till ytor och då nästan bara i början.

Isaac Kiese Thelin började helt strålande, vann mycket boll och fick lägen. Med rätt matchning och bra träning i höst, blir det något stort av den pågen.

Nej, jag har inte glömt honom.

Jag har inte glömt artisten, grovarbetaren, framspelaren och i kväll den fantastiskt kylige målskytten Markus Rosenberg.

Jag hoppas tvivlarna tystnat för all framtid nu. Jag stod bredvid honom när han anslöt till truppen i Florida och jag vet att jag redan då skrev att ingen skulle räkna med att han levererade förrän i sommar. Det har han gjort, men det är nu han levererar stordåd.

1-0 var ett klassmål rakt igenom från Erik Johanssons kraftfulla brytningoch direktpassning, till Kiese Thelins vrickning till Rosenberg – och framför allt hans enormt kyliga avslut efter att ha löpt loss mellan mittbackarna.

2-0 var en super-frispark av Super-Mackan. Trodde nog att Ricardinho var sugen, men sa till kollega Kent Jönsson ”Den här släpper Rosenberg aldrig”. Det var här han tog det internationella ansvaret, det var inget snack. Han placerade den så iskallt som han ofta gör med avsluten på träningarna.

Visst kom Prags press, men det var inte så ofta det blev farligt. De försökte hålla fast vid sitt spel, men inläggen nickades resolut bort. Och framför allt spelade MFF bort de sex absurda tilläggsminuterna på ett otroligt elegant sätt, inte minst ska Magnus Eriksson ha beröm för insatsen här. Honom vill jag se offensivt på mitten i alla fall i helgen när Göteborg gästar, för stackars Adu måste nog vila krampande lår.

Har jag glömt någon? Jo, Agon Mehmeti slet hårt på sin obekväma kant. Gav allt för laget. Pawel Cibicki tog sina sex minuter och slet som ett djur, vann boll två-tre gånger, fixade minst två frisparkar.

Olof Persson visade klacken sin uppskattning direkt redan före matchen. Ben Rosen håller laget i fysisk trim.

Och jo – Åge Hareide, vilken fullträff denne så internationellt meriterade tränare är. Det måste fastslås redan nu. Vilket engagemang, vilken energi och vilken fotbollskunskap.

Ja, ja. Jag ska inte göra som Tommy Söderberg och hylla alla på kansliet också. Men sportchef Daniel Andersson måste få en ros också, värvningspolitiken han fört vidare från Per Ågren är än så länge klockren.

Nej, jag tror kanske inte att MFF når Champions League, men chansen lever, chansen finns.

Det viktiga är att MFF spelar i Europa hela hösten och det innebär minst 35 miljoner in i kassan, utgifter oräknade.

Ska Sverige lyckas lyfta klubbfotbollen, måste ”vi” få in lag på den här nivån. Och just nu är MFF bäst rustat.

En udda poäng från kvällens Champions League-kval är onekligen att Celtic blev den stora elefanten som föll. Skottarna tränas sedan i våras av Ronny Deila, norrmannen som konkurrerade med sin landsman Åge Hareide om tränarjobbet i Malmö FF och till och med var här och diskuterade direkt med MFF.

Med begränsade kunskaper på den internationella sidan, ger jag mig på följande önskelottningslista för MFF på fredag när play off-paren blir klara:

1) Apoel Nicosia, Cypern. Ofta med i Europaspelet på hög nivå, men verkar ändå inte vara så starkt i år. Låg under med 0-2 mot HJK i första mötet i Helsingfors, fixade oavgjort och vann med 2-0 hemma.

2) Ludgorets, Bulgarien. Slog ut Partizan Belgrad på bortamål. Samma Belgrad som MFF gjorde en strålande halvlek mot strax efter midsommar. Svårt, men inte omöjligt.

3) Salzburg, Österrike. Jo, jag vet. Högst rankat av de seedade, men siffrorna mot Qarabag från Azerbaijan tycker jag inte övertygar. Lätt resa, välkänt spelsätt.

4) Steaua Bukarest, Rumänien. Tuff bortaresa säkert med heta fans, men samtidigt imponerade inte Bukarest siffror heller mot motståndet från Kazakstan.

5) Bate Borisov, Vitryssland. Kanske mest på gamla meriter. Tog sig vidare med två övertidsmål och jag tror det här är den tuffaste bortamatchen.

Kontra gärna med andra synpunkter!

…för vi ska väl komma ihåg att de flesta var helt överens om att Sparta Prag var värsta möjliga lottning!