Språkbloggen 16 november 2014 • Uppdaterad 14 november 2014

Mediespråk: Sin – dilemma även för språkpoliser

Anglosaxiskt inflytande, säger kollegan. Visst, men inte bara anglosaxiskt, säger jag. Vi talar om användningen av det reflexiva pronomenet sin i tredje person, närmare bestämt om att många skribenter har svårt att växla till sin från hans/hennes/dess/deras. (Ja, även från hens förstås, men hen i genitiv är än så länge en sällsynthet i mediespråket.)

Engelskan är bara ett av flera språk som saknar växlingen. Språkriktighetsboken* konstaterar kort och gott att sin är ett ovanligt fenomen bland världens språk. I svenskan är användningen av sin ett trassligt språkriktighetsproblem. Språkbruket har vacklat sedan fornsvensk tid, skrev Bo Bergman, Sydsvenskans tidigare språkvårdare och redaktör för Ord och uttryck på denna sida, i den första upplagan av tidningens skrivråd.

Det finns språkriktighetsfrågor som alla utom språkpoliser och stränga språkvårdare kan ta med ro: Språkbruket visar vägen och så småningom öppnar språkvården för alternativ till strikta regler. Förändringen retar en del, men det finns ingen risk för att innehållet ska missförstås.

”Sin eller hans” hör inte till den kategorin. Ett pronomenval som inte följer grammatiken kan leda till felaktig eller oklar syftning. För skribenten gäller att välja med utgångspunkt från kravet på klarhet och tydlighet. När det finns minsta risk för missförstånd är den bästa lösningen att välja en annan formulering.

Tumregeln är att det reflexiva sin ska syfta på subjektet i samma sats: Hon räckte honom sin bok. Hon måste skicka pengar till sin far. Hans/hennes/dess/deras syftar på andra led eller på subjektet i satsen före: Hon räckte honom hans bok. Hon måste skicka pengar till deras far.

Det låter enkelt, men kan vara riktigt svårt. För en mening kan ju bestå av flera satser. Och satser kan vara satsförkortningar med ett eget tankesubjekt, som kan vara en annan satsdel än subjektet: Hon bad dottern att prova sin brudklänning. Hon bad dottern att prova hennes brudklänning. Sin syftar på tankesubjektet som i detta fall är objekt till bad, dottern, medan hennes syftar på satssubjektet, hon.

Det kan också bli tvetydigt: De lät barnet sova i sin säng. Sin kan syfta på de eller på barnet. Här fungerar Språkriktighetsbokens strategi, reservera sin för syftning inom satsen, eftersom tumregeln att sin ska syfta på satssubjektet är för snäv: ”Det är ytterst sällan sin kan syfta över satsgränser, och att använda hans/hennes vid syftning utanför satsen blir åtminstone inte fel.” Om sin syftar på de, skriv ”deras säng”.

En tumregel som har gott om undantag vilka i sin tur inte följer enhetliga mönster; det är inte underligt att språkbruket är vacklande. Dessutom finns influenserna från andra språk där, inte minst engelskan. Kollegans iakttagelse är de facto en tendens i ett förändrat språkbruk: De kunde inte hitta deras grammatikböcker.

Men det skriver vi inte.

* Språkriktighetsboken, 2005, Svenska språknämnden [Språkrådet].

 

Fler pronomenproblem

1. He broke his leg. Där engelskan och flera andra språk måste ha ett pronomen i genitiv saknar svenskan bestämning. ”Han bröt sitt ben” är en direktöversättning. ”Han bröt benet” är det svenska idiomatiska uttrycket.

2. Reflexivt sig i som-sats. ”Vi är många som engagerat sig i detta.” Vi är många som stör oss på sig i som-satsen, men det hjälper inte: språkvården är generös och godkänner konstruktionen.

3. Rätta meningen. Pröva språkkänslan på några exempel ur Sydsvenskan:

”För de yngsta barnen läser hon högt ur Pettson och Findus, samma bok tre gånger, och låter eleverna arbeta med texten på olika vis mellan varven för att utveckla deras ordförråd.”

”Ett inslag av majsmjöl ger oblaten sin gulaktiga färg.”

”Jag kände mig som dealern som gett någon sin första drog.”

 

Mediespråk publiceras i Sydsvenskans B-del och i Språkbloggen på söndagar jämna veckor.